Underbart fjällöp i regn, vind och uppför – och lättare än så vill jag inte ha det!

Dagens fjällöpning avklarad!

Jag ställde bilen vid Högfjällshotellet och drog iväg längs Södra Kungsleden upp mot Östfjällsstugan. 9 grader i luften, motvind och uppför första 2,4 km kändes… friskt! 

Skön känsla att komma över puckeln och kunna ”rulla” ned mot Östfjällsstugan. Ifrån Östfjällsstugan är utmaningen inte att det är uppför, utan att terrängen blir betydligt tuffare i dalen på väg tillbaks mot Högfjället. Du får får tre val när du ska sätta ned foten: Blöt rot, blöt sten, eller blött vatten. Det var rätt halt på sina ställen som ni förstår. 

Fjällen är en fantastisk miljö att springa i och bara sådana små upplevelser som att se dalripor knata runt i lugn och ro, ger mig lugn och ro i själen. 🙏 Bra löppass och jag är nöjd med att jag kunde hålla 6.20-tempo i snitt trots förhållandena. Löpningen känns bättre och bättre!

Jag testade @palsinmotion under löpet och det gav mersmak! Hade inte förberett mig på appen så bra innan, så det blev lite fippel innan allt funkade. Jag rekommenderar att ni spanar in @palsinmotion (http://www.palsinmotion.se) och sedan laddar ner appen. Specielllt utformad om du springer med någon och vill ha koll på vart personen befinner sig. Perfekt vid lopp, löpgrupper etc. Kommer bli en succé! 

Ha en skön lördag!

//Patrik

 

Vandringsrapport

Många av er har visat intresse av vår vandring. Vi vill också ge dig en möjlighet att lära av våra erfarenheter. Därför kommer vi nu ge en fullständig rapport och dessutom bjussa, både på våra smarta beslut men också på våra mindre genomtänkta bravader. Här är rapporten utifrån bådas ögon men med Åsa över tangentbordet.

Första målet med turen var att ta oss upp till Öjskogsfjället som enligt sägen ska vara obeskrivligt vackert. Vi hade egentligen tänkt ta någon av våra pauser där för att sedan fortsätta en bit till och slå läger någonstans på Synddalsfjället. Efter det hade vi inte tydliggjort våra mål nämnvärt. Vi var dock rörande överens om att vi skulle ta oss fram på andra vägar än de markerade lederna. På så sätt skulle vi träna vår förmåga att orientera oss i vildmarken och få uppleva miljöer inte många andra upplevt. Vad vi inte visste då var att vi också skulle uppleva terräng, icke gjord för människor att ta sig fram i.

Dag 1

Vi hade inte ställt någon klocka eftersom vi anlänt till Sälen vid tvåtiden på natten. Denna sena ankomst berodde på att vi prioriterat att köra våra måndagsklasser på SMART innan vi for.

Efter att sovit ut till ca kl 10 och ätit frukost for vi bort till Statoil i Lindvallen för att komplettera vår utrustning med kåsor och bestick samt nödproviant (läs smarrig choklad). Vi förstår att Statoil, för just detta ändåmål, kan låta förvirrande. Just denna Statoilmack har dock ett oväntat stort sortiment av friluftsartiklar eftersom ägaren har just detta som hobby och intresse.

Vi hittade varsin kåsa från Primus som innehöll även bestick. Perfekt. Check.
Tandborste, tandkräm och choklad.
Jag plockade på mig två Bounty och två Japp hazelnut (i skogen unnar vi oss choklad).
”Ska vi ha mer?” frågade jag och hoppades på ett jakande svar.
”Nej, det räcker!” svarade Patrik som trodde att jag tyckte att två/person var mer än tillräckligt för oss.
Två förlorare alltså, enbart pga av dålig kommunikation.

IMG_0004

Efter att ha klätt oss ändamålsenligt, hängt upp våra nya ryggsäckar på ryggen promenerade vi iväg, direkt från stugan. Är inte det lite coolare än att ta bilen till starten vid Högfjälls-hotellet? Det tyckte vi. Coolt är dock inte alltid smart.

Vi ville gena från toppen av vårt område upp till leden så vi knatade uppför vägen till slutet av området och fram till en vägbom som skiljer Gubbmyren från Köarskär, där tyckte vi att det kändes lämpligt att bege oss rakt in i skogen och uppför berget. Det gjorde vi. Vi gick uppför, uppför och uppför, ibland nästan klättrade vi och ibland fick vi trycka oss igenom de täta granarna. Pigga ben och ett glatt humör ännu så länge och mest nöjda över att vi är så utomordentligt knäppa. Alltid har vi något att garva åt i efterhand.

En sak vi lärt oss är att det är värt att vända sig om ibland för att inte missa de vackra vyer som ofta uppspelar sig bakom våra ryggar. När vi vände oss om första gången på denna tur upptäckte vi att vi plötsligt stod nästan i höjd med den plats där Gustavbackens snögubbe i Lindvallen står på vintern. Magiskt.

IMG_0351

Här passade vi också på att ta av oss våra yttre överkroppsplagg, uppförsbacke gör oss varma.
Efter en bit till var vi inne på den lättvandrade Södra Kungsleden som förde oss rakt in i en varm Östfjällsstuga full av norrmän. Just när vi kom hit och tänkte passa på att göra ett toabesök (vem vet när vi stöter på en toa nästa gång) kom regnet och vi beslutade oss för att testa vår nya Handpresso där det fanns både vatten och en gjutjärnspis att koka upp det på. Fy tusan så gott det var och vi unnade oss en Japp dessutom, eftersom det är två små bitar i en Japp så räckte det för denna gång. Det gäller att hushålla med godsakerna.

IMG_0032

Ny energi, regnjacka från Haglöfs på överkroppen och nykissade begav vi oss ut igen. Nästa hållpunkt var Källfjällstugan men vi tänkte inte ta oss dit via leden utan istället ”gena” rakt över Källfjället. Till en början var detta en mycket lyckat ”gening” via en fantastisk ravin som vi följde tills den tog slut. Vidare ner för fjället tog vi sikte på Öjskogsfjället som vi kunde se så länge vi befann oss på en viss höjd över havet. Lägre ner var det svårare att hålla kurs då träd och kullar skymde sikten. I stället för det kala fjället med den fantastiska utsikten kryssade vi oss fram mellan granar och klafsade genom myr. Nöjda ändå med tanke på vilken miljö vi fick uppleva. Se bara denna plats vid bäcken.

IMG_0367

Vi hann undra ett par-tre gånger när slutet på myren skulle vara nådd då vi plötsligt stod på leden igen. Denna gång efter Källfjällstugan på väg vidare bort och med tanke på att denna led har krökt 90 grader så är vi fortfarande oeniga kring hur vi kan ha tagit oss hit utan att korsa leden vid ett tidigare tillfälle. För inte kan det vara möjligt att vi gått rakt över den utan att reflektera över det?

Hur som helst valde vi att följa leden en bit då den erbjuder spång över myrens värsta ställen. Efter någon kilometer kom vi överens om att vi troligen tagit oss över de värsta delarna av myren och bestämde oss för att vända spången ryggen och kliva rakt ut i den okända skogen och det vi förstod var foten till Öjskogsfjället. Så länge vi är på väg uppför borde varje steg vara ett steg närmare toppen på Öjskogsfjället.

Vi gick uppför och sen nedför, vidare uppför, nedför och sedan uppför. Inte helt säker just nu på hur många gånger vi gick nerför innan det för sista gången bar oss uppför berget. Säkra är vi på att vi gick över våta marker och till slut hade mättat våra kängor så till den milda grad att vattnet sipprade mellan tårna för varje steg vi tog. Orkade vi bekymra oss över det? Nope, vi ville bara upp till toppen för vid detta lag hade klockan börjat närma sig kvällen och vi insåg att det var nog här uppe vi skulle lägra för natten, vid den sjö som enligt kartan skulle finnas där.

Vi undrade när vi skulle passera trädgränsen men insåg när vi nådde platån och sjön att det nog inte fanns någon trädgräns på detta fjäll. Detta hade namnet ”Öjskogsfjället” kanske kunnat avslöja för oss om alla våra hjärnceller hade samarbetat. Fasen, vi som bestämt oss för att hålla oss högt på fjällen för att undkomma knott och mygg. Som tur var började det regna just här och på så vis slapp vi också ohyra. Det tog oss ett halvt varv runt sjön för att finna en hyfsat torr och ”omyrad” plats att slå läger på.

Patrik tyckte att vi skulle vänta till dess att regnet avtog innan vi slog upp tältet. Jag ville slå upp tältet direkt för att ta skydd under och säkra packningen dessutom. Herre Gud min iPad låg ju i väskan. Tältet ”Bergans Trollhetta 2” slogs upp. Jag, som vid det här laget börjat bli frusen, drog in packning och mig själv i skydd medan maken Patrik for runt som den karl han är för att hitta genomsurt virke att tända brasa av. Virket var dock så blött att han tvingades ta hjälp av gasolköket från Primus för att få fjutt på eländet. Men vilket lyft. Innan det brann satt vi båda en stund i tältet och hann dela på både en Bounty och en Japp och därmed fick tröstätande en ny innebörd för oss.

IMG_0052

Med torrt underställ, varma brallor och tröja samt regnställ återkom det glada humöret och jag ides ta mig ut igen för att hjälpa till med brasan. Vi fixade också varmt vatten till den frystorkade rätten som vi kalasade på i 2 minuter och 20 sekunder innan det var över. Chili Con Carnen från Adventure Food smakade helt ok tyckte vi.

IMG_0057IMG_0056

Vi fick ett par mysiga timmar framför brasan då vi desperat försökte torka våra kläder i värmen innan vi vid 21-tiden bäddade ner oss, skrev en kort blogg för att sedan prata om livets skojigheter innan vi sade godnatt till varandra.

Alla som sovit i tält vet att ett ”God natt” inte nödvändigtvis betyder att man faller i sömn. Det gjorde inte vi. Patrik, som aldrig fryser, frös och visst är det en ovan företeelse för kroppen att ligga ihopträngd i en sovsäck på ett liggunderlag när vi är vana vid att kunna bre ut oss bäst vi vill i en varm, torr, bred och mjuk säng. Vi noterade som kom-ihåg-inför-BAMM-blocket att vi behöver varsit underställ i marinoull att sova i (inklusive sockor i samma material till Pata). Vi upplevde båda två att vi sov bra under nattens sista del och att vi var nöjda med våra inköp av både dunsovsäcken från Mountain Hard Wear och liggunderlag från SEAtoSUMMIT.

Dag 2 

Vi vaknade först vid halv 9 på morgonen och då var det faktiskt riktigt varmt i tältet. Utanför lyste solen och vi började med att tända en brasa, fixa havregrynsgröt till frulle och pressa en espresso till det. Kan det bli mycket bättre? Jag är i alla fall beredd att lägga regnet bakom mig och njuta till fullo av vad denna nya dag hade att erbjuda. Det skulle visa sig lite senare, att just denna dag faktiskt hade en hel massa knasigheter för oss.

IMG_0069

Vi tog det lugnt denna morgon/förmiddag. Det var trivsamt i solen vid sjön och vi kände inte att vi hade bråttom därifrån. Till och med tog vi ett bad. Ja, eller bad och bad. Patrik badade faktiskt medan jag tog, vad man kanske skulle kalla ett ”kärringdopp”. Med vatten till knäna blaskade jag lite vatten på kroppen men just bara den mängd som kändes ok utan att det blev för kallt. Men kolla på maken min som ligger på mage i vattnet. Snacka om att ha flyt. Jag vill påpeka att det var inte varmt i vattnet men vi har svårt att gissa temperaturen.

IMG_0072

Vi hängde kvar två timmar och drog vidare först strax efter kl 11. Fjället vi befann oss på har två toppar och vi hade lägrat på den södra, lite lägre toppen. Natuligtvis ville vi inte missa den norra, lite högre. Ännu hade vi inte upptäckt det där magiskt vackra som Öjskogsfjället sades erbjuda besökaren. På väg norrut, genom myren blev vi varse. Vi hade utsikt åt Sälenhållet och alla fjäll som uppenbarade sig bakom. Det är verkligen något visst med fjällmiljön.

På kartan fanns en stig utmarkerad. Vi tyckte oss hitta en minst sagt diffus stig som vi följde mot höjden på topp nummer två. När topp-platån vad nådd glömde vi dock bort denna stig i vår iver att nå högsta punkt, vända kartan rätt och njuta av vyerna.

IMG_0080

Mellan Öjskogsfjället och grannfjället, Synddalsfjället, tänkte vi oss en dramatisk dalgång. Genom denna dalgång gick, enligt kartan, en stig. Denna stig borde vara något alldeles speciellt, den bara måste vi hitta och med tanke på gårdagens ganska eländiga terräng och tunga vandring hade vi som plan att finna stigen och sedan vandra hemåt efter lederna. Men först var vi tvungna att ta oss ner för detta fjäll, som vi för tillfället stod på toppen av. Vi visste att vissa sidor inte var rekommenderade att vandra på och så här i efterhand gissar vi båda två att det var nog en av dessa vi valde för vår transport. Men vad tusan, det var åt det hållet vi ville och närmsta vägen var rakt ner. Stigen hade vi för länge sedan tappat. Vad hindrar oss när vi är på full-fart-framåt-humör?

Vi stod vi branten och tittade ner. Jahapp, där borta ser vi vägen som borde vara den vägen som leder till stigen vi ville hitta. Tittade ner igen, tittade på varandra. Båda tänkte ”det här borde gå”, nickade menande och började trava neråt. Ett steg i taget. Det var brant, underlaget både ojämnt och instabilt (som överväxta lösa stenar). Ryggsäcken på ryggen ökade utmaningen med ytterligare en dimension. Skogen var tät en bit ner och återigen fick vi trycka oss igenom trädens grenar för att ta oss framåt och neråt.

Önsketänkandet gjorde att vi ibland trodde oss hittat stigen men vi insåg varje gång att det var en ränna formad av vatten som runnit. Stegen vi tyckte oss se var i själva verket formen av en älgs klövar. Det var alltså vi och älgarna som valde denna väg. Kreatur av vårt eget släkte valde sannolikt en annan sida av berget, om de nu mot förmodan ens hade lyckats ta sig hit.

”Där nere ser det ut som att det ljusnar” sa Patrik lyckosamt och rätt hade han. Solen lyckades leta sig fram en bit nedanför oss. Väl där insåg vi dock hur in i helvetes långt vi hade kvar innan vi tagit oss ner till vägen.

Till slut var vi ändå nere. En väg uppenbarade sig och nu vet vi att på en kilometer framåt tog i oss 350 höjdmeter neråt vilket motsvarar en lutning på 35%. Ganska brutalt faktiskt. Vi kanske inte är Guds klyftigaste skapelser alla gånger men vi har i alla fall varsina ganska kralligt pannben och viker inte för utmaningar. Vi passar också på att tacka vår skapare för att vi kom ner oskadda, nästan. Patrik hade en rejäl rispa efter en vass gren på underbenet, där också ett tiotal mygg hade lägrat för en enkelt tillgänglig måltid.

Vi hittade vägen och behövde bara bestämma oss för om vi trodde att det var en ena eller den andra. Vi bestämde oss för att det var den ena, den som ledde fram till stigen vi planerat att följa. Vägen, blev en ganska överväxt sådan och ledde fram till ett slut. Vid slutet kunde vi ana, om vi verkligen använde fantasin, en stig som vi följde. Vi tog fram kartan igen och läste vad den prickiga linjen egentligen betydde:
”Stig, svårorienterad”
No shit. Vi såg också att den svårorienterade stigen rimligtvis borde finnas på andra sidan av den strömmande ca 5 meter breda bäcken. Fasen också. Men så länge vi följer bäcken och har ett fjäll på varsin sida om oss så är vi på väg åt rätt håll. Vi var ju inramade, på gott och ont. Att gå längs med en fjällsida innebär att fjällfoten hela tiden trampar en bit högre upp än dalfoten vilket kan kännas rätt tröttsamt efter en tid. Skogen var tät och snårig, underlaget svampigt och blött. Myggen hade funnit sitt paradis.

Skulle vi vada över bäcken för att se om vi hittade stigen på andra sidan?
Fanns det ens någon?
Det ser i alla fall mer platt ut på andra sidan, även utan stig är det troligen mer lättvandrat.
Det ser ut på kartan som att stigen snart ringlar över på denna sida men hur troligt är det egentligen? Vem skulle få för sig att bygga en bro här ute i snårskogen? Det måste ju vara fel på kartan. Ska vi chansa?

IMG_0109

Vi tänker sällan för länge. Av med skor och strumpor och över den iskalla, starkt strömmande bäcken med en botten av stora, vassa stenar. Det kan låta som en barnlek men jag fick mig en tankeställare i mitten av bäcken när jag höll på att tappa balansen: ”Tänk om jag ramlar här, med packningen på ryggen”. Men vi fixade det och Patrik, som dragit strumpor och skor på blöta och skitiga fötter stålsatte sig myggsvärmen medan jag packade fram handduken för att omsorgsfullt torka fötterna torra och rena innan jag klädde dem med ullstrumpor och kängor igen.

IMG_0110

Tre meter in. ”Där är en stig”. Väl ute på stigen garvade vi oss lyckliga och Patrik sa: ”Det är ju för tusan en väg”
Kaxigt gled vi fram längs ”vägen” ett par hundra meter på sin höjd, ändå fram till dess att den försvann ner i bäcken och uppenbarade sig på andra sidan, den sidan vi nyss vadat ifrån. Vad f—n. Vi vadar inte igen eftersom att vi vet att den kommer tillbaka till denna sidan lite längre fram. Vi stannade alltså kvar och tog oss fram efter bästa förmåga till dess att stigen kom tillbaka och sedan försvann ut i intet. Svårorienterad var ordet.

Vi fick klättra upp för att blicka ner över kanten på en ravin för att se bäcken, ravinen passerades, vi gick nedför och knatade snart i höjd med vattenlinjen. Ny ravin, uppför och nedför. Vi visste att vi inte kunde gå fel. Så fort tiden var mogen för oss skulle vi knata rakt på leden igen. I höjd med en plats där vi vid en tidigare vandring tagit en paus för fika, Synddalsstugan.

Tiden gick och vi likaså, de sista gångerna vi gick uppför valde jag att koppla bort kolan och inte tänka utan bara gå. Här kan vi inte stanna. Hungrig och matt men benen gick. När samtliga raviner låg bakom oss kom vi in på myrmark. Jag orkade inte bli lika blöt om fötterna som föregående dag och blev ganska duktig på att hitta tuvor som höll mina fötter tillräckligt högt för att inte trampa igenom. Jag fick kämpa bra för att hålla jämn takt med Patrik som fullständigt verkade skita i om han blev blöt om fötterna och klafsade rakt framåt oasvett hur det det  såg ut.

Vid vissa tillfällen försökte jag hålla mig på kanten till bäcken. Kanten var förhållandevis torr men eftersom att träden som växte där lutade in mot vattnet fick vi hålla oss fast i grenarna för att runda träden utan att trilla ner i böljan den blå. Vi vet nu att denna terräng, mellan fjällen, som vi tänkt skulle vara dramatisk och upplevelserik, var just dramatisk och upplevelserik. Det råder skarpa tveksamheter om någon människa innan oss varit lika eländigt envis för att verkligen fortsätta framåt genom en terräng som känns mer tillgänglig för sorkar och grodor än för oss människor.

Efter vad som känns som en evighet (läs ca 2 timmar) knatade vi rakt på Synddalsstugan. Vi blev överlyckliga. Platsen verkade tom och vi stannade för att äta och dricka. Vi behövde en paus. Vi behövde verkligen en paus.

IMG_0030

Vi gjorde mat, så mycket mat faktiskt att gasolen inte räckte för att värma kaffevattnet. Vi tog vår sista Bounty utan kaffe och traskade vidare, vidare hemåt. Bara en och en halv mil kvar hem till Gubbmyren. Nu kör vi.

Vi följde leden från Synddalstugan, tre km till Källfjällstugan. Från Kjällfjällstugan över Källfjället, efter leden denna gång, till Östfjällstugan. Vi ides inte ens kolla om gjutjärnsspisen var igång för kaffet vi drömde om. Vi ville bara hem.

Någonstans på stigen mellan Östfjällstugan och Högfjället såg det ut som att det skulle gå en sådan där ”svårorienterad” stig mot Köarskär som ligger i anslutning till Gubbmyren. Det vore ju skönt att slippa baxa sig fram genom tät skog men när fasen kommer stigen? Kommer den ens eller ska vi släppa leden och börja gena här?

Ja, det skulle vi tydligen. Rakt över fjället styrde vi stegen och det gick ju fint. Jättebra faktiskt, ändå tills myggen plötsligt kom, från ingenstans fullkomligen vällde de över oss och samlades likt virvlande moln som skapade en siluett runt kroppen. Med hjälp av rörliga axelleder lyckades jag krångla fram djungeloljan och smorde in hela fejset med innan jag langade över den till Patrik.

Jag vet inte om ni orkar höra mer om terrängen men jag tänkte för en stund att det hade kanske varit smartare att följa leden till Högfjället och därifrån ta en taxi hem. Men nu kunde det ju inte vara långt kvar.

Då kom regnet. Visst vore det väl synd om det gick en hel dag utan regn. En rejäl skur kom. Skulle vi plocka fram regnkläder? Näe, vi ville bara hem, så vi gick. Jag hann till och med tänka att nu skulle det ju kännas ännu najsare att öppna dörren och kliva in i stugan när vi nått slutet på denna vandring.

Ravin, ta oss rakt över eller runt?
Vem vet hur långt den sträcker sig?
Jag röstar på över. Klättring ner, klättring upp.

IMG_0089

Pust över, en bit fram ytterligare en ravin, samma beslut. Tredje ravinen försökte vi hålla oss på kanten men till slut hade vi lyckats singla oss ner längs kanten till botten, upp på andra sidan och slutligen var vi framme vid hus, på skogssidan, baksidan. Nu var vi trötta på skog och spatserade rakt över en tomt som såg tom ut. Följde vägen hem till huset på Kremlavägen i Gubbmyren.

Patrik: ” Får jag bjuda på middag på Gustavgrillen ikväll? Vi startar med ett glas champagne!”
Hur skulle jag kunna tacka nej till ett sådant erbjudande?
JA TACK!

Denna dag, då vi tänkt ta enkla vägar hem, blev sju resor tyngre än gårdagen men vi vet nu att så länge vi bara knallar så kan vi troligen gå nästan hur långt som helst.

Vad har vi då lärt oss?
Packa ner mer godis (nödproviant)
Tvättlina för att kunna torka kläder över elden vore toppen.
Tändved för förenkling vid tillfälle av genomsurt trä i naturen.
Varmt underställ att sova i.

Tänkvärt:
Det finns en anledning till att någon markerat ut leder åt dig. Jag antar att dessa kloka människor har hittat de mest lättvandrade vägarna till de vackraste platserna.

Ångrar vi våra vägar?
Knappast. Nu har vi fler galenskaper att garva åt tillsammans och även om lederna tagit oss till vackra platser hade vi missat en hel den minnesvärda ögonblick och fantastiska vyer.

Ännu en gång vill vi tacka Alewalds för fantastisk hjälp med utrustning.

Åsa och Patrik

Fi fasen så grisigt!

Ibland brukar smarta människor backa tillbaka några steg för att försäkra sig om att de är på rätt väg och vända om när de inser att de tappat kurs. Det hade definitivt min pappa gjort. Eller förresten, det är fel för min pappa hade aldrig kommit på villovägar. Min pappa har en förmåga att rekognosera och planera sina vägar redan innan har tar sig ut, så det blir alltid rätt på en gång. Så fungerar han i allt han gör. Det kanske tar lite längre tid innan han kommer igång men det blir alltid rätt från början. Så fungerar inte jag och dessutom har jag funnit en man som inte heller fungerar som min pappa utan mer som jag. Det är kanske därför han står ut med mig.

Idag skulle vi ut och springa, tänkte vi. Efter en dag av altanrivning och altaneldning kändes det skönt att fylla lungorna med frisk fjäll-luft. Längst upp i vårt område, alltså om man klättrar så högt det går i rena höjdmeter, finns en ingång till skidspåren. Dessa är ju ordnade leder, åtminstone vintertid, fantastiska skidspår har vi fått höra. Ja ja, vi fattar att det kanske inte är en sandad och tillfixad E4 sommartid men markeringarna lär ju synas. Kanske lite blött bitvis men det fixar vi. Vi måste bara ta reda på om det är bra spår att träna löpning på. Vi tog bilen upp för att slippa någon kilometer uppförsbacke som start på rundan.

IMG_2466
Redo? Laddad?
Japp, nu kör vi.

Vi kom inte långt förrän det blev blött.
”Ha ha vad roligt, det här måste vi ta kort på. Ge mig kameran.”

IMG_2467IMG_2478
”Vad cool du är som bara kör utan att gnälla”, sa Patrik till mig (inte för att jag brukar gnälla).
Vad vi inte visste då, var att detta var bara början, början på en runda av enbart myrlöpning. Blött, lerigt och djupa nertrampningar.

Vi kan konstatera att det är mycket svårt att bibehålla en god hållning och ett bra löpsteg när rörelseenergin från det ena steget inte leder vidare till ett effektivt frånskjut i nästa. När foten sjunker ner en till fem decimeter vid landning gäller det att samla ny kraft till nästa steg helt på egen hand. Det blir tungt efter en tid. Dessutom visste vi inte heller hur vi skulle landa från steg till steg. Ibland såg det sankt ut men vi landade stumt och ibland såg det hyfsat torrt ut men vi sjönk ner till knäet.

”Ser du någon markering?”undrade Patrik plötsligt och jag lyfte blicken från myrmarken.
Nope, det var inte länge sedan dock.

Här är ju ett klassiskt tillfälle då en del andra människor hade valt att backa tillbaka till markeringen för att se efter och korrigera vägval. Backa? Nä, jag tycker inte om att backa. Patrik tycker inte om att backa. Det löser sig säkert. Full fart framåt!

IMG_2497
Oj, vart tog stigen vägen?
Ah, vad tusan, det är ju inte första gången vi hamnar utanför stigen.

Titta, underbart, här har de byggt en bro!
Den använder vi.
IMG_2500 IMG_2501 IMG_2502
IMG_2498
En torr fläck. Jag tror jag stannar här ett tag.

Det kom inga fler markeringar men vi såg ju skidbackarna så vi hade ju koll på i vilket riktning vi bodde. Vi höll höger, trampades genom oändliga myrmarker. Till slut hittade vi markering, till slut hittade vi hus. Vi valde att kliva ut på vägen och det visade dig att vi var en väg ovanför vår egen.

Två val, ska vi springa hem och ta bil 2 upp för att hämta bil 1?

Äh, vad fasen, vi kommer tvingas springa backe så det är väl lika bra att bita ihop och se det som ren och skär gristräning. Det blev 1,5 km och 10 min uppförslöp tillbaka till bilen.

IMG_2506
IMG_2508
I mål!
Vilken tur att vi inte heller denna gången valde att förnuftigt backa tillbaka.
Tänk vilket äventyr vi hade missat!

IMG_0187
Å här har vi höjdkurvan, mer än vi trodde.

Ha en  härlig tisdagkväll.
Åsa (Patrik hälsar)

Bakslag i Sälen

Lycka är att sova till dess att man vaknar av sig själv, hasa sig upp i sin egen takt, dra undan gardinen, mötas av sol… VA???

Vi måste börja läsa väderprognoserna så att ett bakslag som detta kan förberedas mentalt! Att vakna upp och upptäcka att vi hoppat tillbaks till februari känns så där.

På dagens agenda stod flera utomhusaktiviteter, däribland reka plats för framtida kojbygge. Nu ska vi snabbt slå fast att dåligt väder inte brukar stoppa oss från att komma ut men just denna helg faller vi på dåliga kläder. Vi har inte packat för snöslask.

Men vi är starkare än att låta ett väderbakslag bryta ner oss. Vi hittar en lösning. Ännu en gång blir vi räddade av en varsin espresso. Tänk att en god kopp kaffe kan smaka och göra så gott!

Vi är nya i Nespressovärlden. Är det någon av er som använder Nespresso som kan tipsa om de bästa smakerna? Vi har förstått att det finns ett par hundra att välja mellan.

Ha en riktigt bra dag i snön! (Eller vad nu Ni har utanför fönstret.)

Patrik & Åsa