Men om man inte vill göra som Martin Stenmarck då?

”Jag vill kasta loss och lära mig slåss – Raka av mitt hår och bäras ut på bår – Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt

Lita på sanningen och kväva all gråt”

Så sjöng ju Stenmarck i alla fall. Jag vet inte hur långt han har kommit med planerna i övrigt.

Skämt åsido. Så mycket spänning behöver jag inte i livet, men jag känner ändå att jag måste göra något lite mer utmanande då och då, för att ”känna att jag lever”. (Tur att jag inte är i 45-års ålder, då hade man kunnat misstänka en kris…)

Ett sätt jag hittat sista veckorna är att dra ut och springa i skogen. Hitta nya stigar och utmana lite genom att då och då lämna stigarna. Även om det sker mitt i den trygga hemmaskogen, så blir det lite mer dramatiskt. Bra för huvudet också, då all koncentration går åt till att hålla sig på fötterna och göra rätt vägval. Det finns helt enkelt inte plats för tankar på jobb och eventuella problem. Hjärntvätt åt det bättre hållet!

I torsdags morse var jag ute en snabb sväng innan jobbet. Jag sprang ned till Hökmossen och tänkte ta mig tillbaka genom skogen. Det var snårigt och blött minst sagt, men det resulterade i att jag fann det jag hört många prata om: ”Kärret”. Ett stigsystem som slingrar sig runt ett kärr, tydligen ska det vara nästan 5 km stig som man irrar runt på. Irrar är rätta ordet då det inte finns någon form av guidning och det är dessutom så uppmuntrande att här och där avvika från stigarna för att finna egna och det resulterar ofta i samma väg tillbaka.

Sedan dess har jag längtat tillbaks till Kärret. Idag (söndag) var det dags.

Jag fick ett superpass med ca 2 km uppvärmningsjogg till Kärrets ”entré”, väl i Kärret ca 5 km stiglöpning och därefter ca 7 km vanlig väg. Det gav en enorm mersmak och jag känner att jag vill ta stiglöpning ett par steg längre.

Lite action blir det ju när jag springer över stock och sten, provar ”broar” som har ett par decennium på nacken och då och då dessutom har flaxen att få ramla i den sköna ljungen, så att man får ett par söta skrapsår på knäna. Jag känner mig lite mer levande just då. Kanske inte behövs mer? Kanske inte behöver raka av mig håret, köpa båt, mucka med någon och få stryk? Och Tjurfäktning har man ju tack och lov börjat förbjuda mer och mer.

Jag kan alltså ha funnit en mycket mildare väg i Kärret.

Hur gör du för att få lite extra spänning i vardagen? Tipsa oss!

Ha det fint.

Patrik

Underbart fjällöp i regn, vind och uppför – och lättare än så vill jag inte ha det!

Dagens fjällöpning avklarad!

Jag ställde bilen vid Högfjällshotellet och drog iväg längs Södra Kungsleden upp mot Östfjällsstugan. 9 grader i luften, motvind och uppför första 2,4 km kändes… friskt! 

Skön känsla att komma över puckeln och kunna ”rulla” ned mot Östfjällsstugan. Ifrån Östfjällsstugan är utmaningen inte att det är uppför, utan att terrängen blir betydligt tuffare i dalen på väg tillbaks mot Högfjället. Du får får tre val när du ska sätta ned foten: Blöt rot, blöt sten, eller blött vatten. Det var rätt halt på sina ställen som ni förstår. 

Fjällen är en fantastisk miljö att springa i och bara sådana små upplevelser som att se dalripor knata runt i lugn och ro, ger mig lugn och ro i själen. 🙏 Bra löppass och jag är nöjd med att jag kunde hålla 6.20-tempo i snitt trots förhållandena. Löpningen känns bättre och bättre!

Jag testade @palsinmotion under löpet och det gav mersmak! Hade inte förberett mig på appen så bra innan, så det blev lite fippel innan allt funkade. Jag rekommenderar att ni spanar in @palsinmotion (http://www.palsinmotion.se) och sedan laddar ner appen. Specielllt utformad om du springer med någon och vill ha koll på vart personen befinner sig. Perfekt vid lopp, löpgrupper etc. Kommer bli en succé! 

Ha en skön lördag!

//Patrik

 

Knepen till motivation – som passar mig

Vad är det som skapar motivation hos en person? Svaren är nog nästan lika många som personerna du frågar.

En stor motivator för mig är att kunna mäta mina resultat och förhoppningsvis vartefter kunna känna att jag blir bättre på det jag företar mig.

Att det är en motivator som inte fungerar för alla är jag fullt medveten om och jag har flera gånger i arbetslivet, gått i fällan att tro att människor runt om mig vill bli uppföljda mot sina mål precis lika mycket som jag själv och dessutom hitta motivation i det.

Jag försöker själv bli mindre fokuserad på själva resultatet och försöka njuta mer av själva utövandet. Missförstå mig inte, jag har aldrig varit i närheten av att utöva någon som helst sport på elitnivå, men har alltför ofta i min amatörmotionärskarriär tagit uppgiften på lite för stort allvar.

I samma stund som jag börjar fundera på att vara med i något motionslopp så sätter en rätt avancerad kalkyl fart i mitt huvud.

”Hmmm platser kvar i Stockholm Marathon om en vecka. 42 km. Jag springer utan större ansträngning milen på 45 minuter. 45 minuter x 4 = Tre timmar. Det blir för tufft eftersom jag varit helt fokuserad på att vara allround och inte sprungit längre än en mil i sträck sista året. Men om jag ger mig själv 5 minuter extra per mil så borde det vara lugnt. Tre och en halv timme alltså. Plus att jag ska få ihop de sista kilometrarna, dvs 2 x 5 minuter, så 3.40 borde vara rimligt. Jag ska springa maran på 3.40.” Så resonerar jag för mig själv de fem minuter som gått efter att tanken ”jag kanske skulle vara med?” dykt upp i skallen.

Dum som jag är så håller jag aldrig käften om målen jag sätter. Ut med dem i offentlighetens ljus. Det har fungerat som tändvätska för mig då jag under loppen visualiserar hur skönt det kommer vara att springa/cykla över mållinjen under uppsatt måltid. Jag når ofta mina mål, men inte helt sällan med blodsmak i munnen och ett lopp som gått precis under tröskelnivån från start till mål.

Så fungerar jag när det gäller träning inför lopp och genomförande av lopp. En inte helt avslappnad attityd till det hela med andra ord. Jag avundas personer som säger saker i stil med ”Jag ska bara ta mig runt”. Fasen vad skönt och sunt det låter. Men det passar bara inte mig.

Härom månaden skulle jag putsa lite på vikten för att nå matchvikt. Direkt sätts ett tidsbestämt mål. För att hålla koll på utvecklingen läggs detta projekt in i ett excel-ark där jag räknar ut hur mycket vikt jag ska tappa per dag (linjärt) och plottar in det i en graf. Sedan kan jag följa hur jag ligger till dag för dag och få en hint om när jag måste ta i mer. Jag förstår att denna modell är rent katastrofal av flera olika anledningar, men jag kan bara inte låta bli.

Märkligt, eftersom jag aldrig skulle rekommendera denna metod till någon annan. När jag coachar i löpning till exempel, så är jag extremt noga med att påpeka försiktighet när det gäller att komma igång med löpning för nybörjare och även vana löpare påpekar jag vikten av återhämtning och vila för. Jag måste bli bättre på att lyssna på mina egna råd, så kommer nog även jag att hålla bättre framöver. Jag vill ju för fasen springa många år till!

Nu försöker jag jobba bort måste-känslorna kring träning och träna med det viktigaste syftet i första hand: Att må bra. Allt annat är bara sekundärt och dumt.

Men nog om mina tillkortakommanden.

Jag har nämnt tidigare att jag har ett tufft löp-halvår bakom mig. Det har bara gått nedåt liksom. Inget ”släpp” i något läge utan bara TUNGT.

Efter en viloperiod så är jag nu igång att bygga upp mig igen och vilken skön känsla det är när det fortsätter KÄNNAS BRA!

Jag har en träningsplan och jag håller den. Den fungerar dessutom riktigt bra. Ca 2/3 av träningsmängden går åt till uppbyggnad av löpstyrka, löpsteg och uthållighet. Löpningen i dessa pass går så pass lugnt till att jag landar i pulszon 2, där kroppen får öva på att använda fettdepåerna som bränsle vilket passar bra när målet är att framöver kunna springa långt och länge. Det svåra i dessa pass är att hålla det låga tempo som krävs!

Den 1/3 som är kvar går åt till att bygga kondition. Pulszon 4 i högt tempo i kortare pass, max 25 minuter.

Utfallet är grymt hittills och löpningen är KUL igen! Så ska det vara. Nu gäller det att vara smart och inte börja dra på för mycket. Idag lördag vilar jag benen och ser redan fram mot mitt lågintensiva (pulszon 2) pass i morgon söndag.

(Jag kommer prata mer om pulsträning i nästa blogginlägg.)

Tillbaks till det här med uppföljning. Uppföljning är bra om man vill utvecklas. Annars är det svårt att veta att man är på rätt väg.

Men du.

Lova att du aldrig lyssnar på en pulsklocka mer än du lyssnar på din kropp.

Patrik

 

Att fylla på ett halvfullt vattenglas på 70 minuter

Satan vad jag har varit frustrerad på sistone. Frustrerad på massor av saker och händelser. Jag har inte alls lyckats se saker och ting från den ljusa sidan och alltför många av mina vattenglas har varit halvfulla. Min stresshantering har varit usel och det har inte krävts mycket för att jag ska upp och känna på det ”röda fältet”.

Det är så klart mycket tröttsamt att vara frustrerad och stressad när så mycket i mitt liv är så bra. Först och främst har ju lilla Viggo anslutit till familjen. En familj som jag älskar massor och är både frisk och stark. På det kommersiella planet går det också bra, nu med nytt drömjobb som hägrar direkt efter att min älskade fru Åsa, Viggo och jag kommer hem från vår solsemester på Mallorca.

Ja ni hör, det är inte direkt synd om mig. Och ändå har jag inte känt mig på topp. Snacka om bortskämd.

Men det är svårt att lura knoppen. Fysiska små motgångar har satt sig i min knopp och påverkat mig alltför mycket uppenbarligen.

Till exempel har jag under året sett fram emot att springa Ultravasan. Ultravasan gav jag upp i maj när jag inte kunde ta ett enda löpsteg utan att det gjorde ont. Ingen direkt skada diagnostiserad, utan det gjorde bara ont och det var tungt. Trots det hade jag släpat mig runt 30-km pass efter 30-km pass och jag blev bara mer och mer deppig. Till slut tog jag beslutet att skita i Ultran och ta det något annat år. Kanske. Det tog hårt. ”Vad är jag för vekling som inte kan springa vasan?”, är exempel på tankar som inte direkt lyft mig under sommaren.

Sommaren blev inte så full av löp som jag trott utan träningsmängden sjönk drastiskt samtidigt som viktkurvan pekade svagt uppåt.

Men vila är bra för kroppen, det är det inget snack om. I augusti när jag började springa igen kändes det bra i fötter och ben. Men inte så bra i knoppen, eftersom formen var si så där (usel). När jag dessutom drabbades av en treveckors förkylning som jag bara trodde fanns på film så var botten nådd. För knoppen alltså.

När fanskapet till förkylning var borta så var det dags att ta tag i bitarna. Den här gången med en plan. På en föreläsning för ett tag sedan så var en kille från Polar på plats och snackade pulsträning. Jag har testat pulsträning tidigare och haft bra resultat. Efter föreläsningen bestämde jag mig för att åka hem och börja pulsträna. Min start blev att springa så pass lugnt och stilla att jag höll mig i pulszon två. Där bygger jag uthållighet och förbereder kroppen att successivt kunna träna mer löpmängd. Så har jag hållit på ett par veckor nu.

Idag var det dags att dra ut på ett mer intensivt pass och jag hade planerat in 2 x 5 backrusher i mitten av passet. När jag väl kom dit var jag toktaggad och hade riktigt bra fart uppför backen. Vilken lycka!

Joggen hem gick i pulszon två och jag gav mig därmed en föredömlig nedjogg och chans till att lyssna på kroppen. Ingen smärta någonstans. Pulsen sjönk stadigt och fint ned till rätt nivåer på inte alls så lång tid efter avslutad rush. Jag kände mig som en löpare igen. Stark. Frisk.

Men det häftigaste är effekten efter ett sådant pass. Inte bara att man är skönt trött i kroppen, utan effekterna som kommer till knoppen. Jag hör liksom fågelkvittret igen. Solen värmer lite extra och helt plötsligt känns det inte så jobbigt att jag måste förbi ICA och handla lite middag. Åsa måste bli fundersam varför jag är så kramsugen efter ett löppass (jag är inte så kramvänlig i svettiga löpkläder dock…) och hunden Bosse såg nästan rädd ut när jag blev så väldans glad att se honom när jag kom hem.

Det förbannade halvtomma glashelvetet, ser ju nu nästan glimrande halvfullt ut.

Vi har alla våra knep och knåp för att fylla på glaset så klart. Jag vet i alla fall vad som fungerar för mig.

Patrik

Ta vara på magiska morgonstunder

Magiskt – så känns det nästa att kliva ut i lugnet strax innan kl sex. Fåglarna kvittrar, enstaka bilar passerar, annars är det bara ett stort lugn runt om mig.

Dofterna på morgonen är fantastiska och blir till en bonus för att jag pallrat mig upp så pass tidigt.

Vacker sommarmorgon!
 
Men det är inte för fågelkvittret eller det vackra jag tar mig upp så tidigt en ledig dag. Det är för min tränings skull. Den enda tiden då jag säkert vet att jag kan få till träning är på morgonen. Resten av dagen går ju åt ändå så att säga.

Jag är fortfarande inne i någon typ av löprehab där jag försöker renovera min löpning. Det känns bättre och bättre, men lyckas ändå stå emot lusten att trycka på rejält. Trycka på rejält gör jag på gymmet istället. Just nu.

Ett lugnt och fint lågintensivt löppass är jag ute efter och det är precis det jag får. Milen runt timmen är målet och så blir det.

Väl hemma är det tid för frukost. Jag serverar mig och Åsa stekta ägg med bacon och broccoli. Till det en god Cortado.   

 Nu är jag redo för dagen och behöver inte stressa för att få till en lucka för träning. Redan kirrat!

Ha en fin och härlig lång dag!

Patrik

Kickstart my heart – näst sista dagen i Barca.

Idag har vi bestämt att vi ska ta oss till stranden tidigare än igår. Sen ankomst betyder strandhäng utan solstolar, vilket betyder handduk direkt på sanden. Utan att lämna ut alltför omsmakliga detaljer så kan jag i alla fall avslöja att jag hade sand så gott som ÖVERALLT igår. 

Tidig revelj med andra ord. Min klocka ringde 06.30 så att jag skulle hinna med en morgonmil med löpskorna på. 

På med lurarna och på med spellista ”Milen”. Tryck Play. Kickstart my heart med Mötley Crüe vrålar igång. Lite för hög volym nu när pulsen är låg… Låter det vara så och bestämmer mig för att höja pulsen istället för att sänka volymen.

Trots tidig timme så är det rätt bullrigt i Barcelona. Mycket trafik och andra morgonpigga turister gör att det blir en del slalomlöpning. Helt ok då jag är ute efter en runda i mystempo.

Jag började jogga ned mot Placa de Catalunya för att kunna få njuta av skön uppförsbacke hela vägen upp mot Avenida Diagonal.

 Jag vänder upp precis i slutet av den galna gågatan La Rambla, som nu ligger näst intill folktom. Stark kontrast mot eftermiddagar och kvällar då det kryllar av turister på gatan. 
 

Folktom La Rambla – blir nog ordning på det senare!
 
Det är som sagt skönt uppförslut när jag tar mig uppåt längs Passeig de Gracia. Men det är inte bara uppförsbacken jag vill åt denna gång. Passeig de Gracia är smyckad av helt fantastisk arkitektur signerad Gaudí och andra framstående arkitekter. Otroliga byggnader och detaljer.

 

Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
 
Efter den extraordinärt njutningsfulla uppförsbacken är jag uppe vid Avenida Diagonal. Härifrån tar jag sikte på något ännu mer spektakulärt: Sagrada Familia. En mastodontkatedral som ritades av Gaudí och började byggas i slutet på artonhundratalet. Bygget fortsätter och enligt sista prognos ska den vara klar 2030. Det är inte bara komplexiteten i bygget som gör att det drar ut på tiden. Bygget finansieras av donationer och biljettintäkter, så man bygger vartefter pengar finns. 150 års byggtid alltså. Men Gaudí själv var lugn och sa: ”Min chef har inte bråttom. Gud har all tid i världen!” Jag ska själv börja använda det uttrycket när jag renoverar hemma.

 

Sagrada Familia
 
Härifrån var det dags att springa till hotellet och väcka tjejerna.

Skön jogg med många småstopp. Klockan stannade på 10 km prick och tiden 59.58. Precis som jag ville ha det. Är det inte märkligt? 🙂

Nu frukost och strand.

Ha en skön dag!

Patrik

(Ligger några fler foton längre ned)

 

Varför inte lite varumärkessnyltning? Eller heter han också Gaudi?
  
  
Lokala fotbollsklubben. Stolthet!
  
Fler löpare ute!
 

Dags för rekreation!

Idag åker jag med mina döttrar till Barcelona. Sex nätter har vi unnat oss.

Det ska bli skönt med lite rekreation. Det känns som att det behövs extra mycket i år.

På schemat står enbart avkoppling tillsammans med tjejerna. 

Jag har precis packat ihop mitt rekreations-kit: Löpprylar, böcker och hörlurar för att lyssna på P3-dokumentär och hårdrock från 80-talet. Behövs inte mycket mer än så. Jo ett pass kanske.

Jag ser fram mot mina tidiga morgonlöp som samtidigt blir en minisightseeing. Återkommer eventuellt med några fotoreportage…. 🙂

Ha en skön sommardag alla!

Patrik

Löpresultat efter vikt. Så vill jag ha det i resultatlistan!

Kommer ni ihåg Patrik Sjöbergs och Stefan Holms fight om vem som hoppat högst över sin egen kroppslängd? Holm menade att han faktiskt var bättre än Sjöberg eftersom han lyckats hoppa över ribban när den låg hela 59 centimeter ovanför hans huvud. Sjöberg hade ju ”bara” lyckats hoppa 43 cm över sin egen längd…

Sjöberg var dock inte lika impad och talade om för Holm att det finns tyvärr inget VM i att hoppa högst i förhållade till sin längd.

Så gick storyn som jag minns den. Kul att följa!

Här kommer mitt bidrag:

Jag önskar att löpresultat räknas relaterat till vikt.

Ett exempel:

Jag väger 101 kg (Äkta vikt 20160307 06:45)

Om jag springer, låt oss säga Premiärmilen, på 45 minuter (2700 sekunder) så önskar jag att resultatet räknas så här:

2700 sekunder / 101 kg = 26,73  sekunder/kg

Ville Vessla som startar samtidigt som mig väger endast 71 kg. Ville Vessla springer in i mål 1 minut snabbare än mig, dvs 44 minuter (2640 sekunder.)

Ville Vesslas resultat blir således 2640 sekunder / 71 kg = 37,18 sekunder/kg

Summa summarum: Jag vinner över VV med 26,73 sek/kg mot 37,18 sek/kg.

Det är väl ett rättvist upplägg? Låt oss säga att vi räknar utifrån startvikten så kan man också väga in taktiska åtgärder. Jag som blir varm och svettas mycket skulle kunna dricka massor inför ett lopp och få mer startvikt som jag sedan ”släpper av” under loppet och blir lättare och lättare som en Formel 1-bil…

Idén känns så jäkla rätt. Nu ska jag få friidrottsförbundet att ändra regelverket.

Vill Du hjälpa till så hoppas jag så klart att du delar detta till alla löpare (tunga?) du känner!

Kör hårt!

Patrik

IMG_3881

Kort ”dagen-efter-rapport”

Ni kanske vet hur det brukar kännas dagen efter.

Dagen efter ett långt löppass alltså.

Jag kan konstatera 4 saker utifrån gårdagens löppass plus återhämtningen:

  1. ICEBUGS sliter HÅRT på kroppen vid långpass. Enda känningen jag har efter passet är i hälarna som ömmar. Jag får ofta ömmande hälar efter att jag sprungit i mina ICEBUGS och det blir värre ju längre jag springer. Härmed är det bestämt att jag inte springer mer långa pass med dessa skor. De får duga vid t ex backträning i halt underlag, annars får de stå kvar i garderoben.
  2. Vikten av att dricka bra under löpet är superviktigt för återhämtningen. I och med att jag fyllde på vartefter under löpet så kände jag mig pigg hela vägen och pigg efter målgång. Regeln säger ”dricker du först du blir törstig dricker du försent” stämmer bra. Bestäm att du ska zippa lite dryck vad 20:e minut eller så, så blir det bra.
  3. Proteinintag direkt efter löpet hjälper återhämtningen. Både Tobias och jag känner att vårt direkta proteinintag efter målgång snabbat på vår återhämtning. Benen känns helt ok och det beror antagligen på att nedbrytningen av musklerna bröts till uppbyggnad snabbare än vad de gjort om vi inte tagit extra protein. Bra kvitto på att saker och ting fungerar. Tobias köpte 750 g MyWhey Päronsplitt idag. (Det är dessutom något av det godaste Tobias druckit enligt hans utsago!)
  4. Min ryggsäck med vätskeblåsor satt perfekt! De dubbla blåsorna tror jag också blir en succé. Vatten i ena och sportdryck i andra! SMART!

Jag ser fram emot Ultravasan. Känns bra att vara igång ”på riktigt” med träningen nu.

Kör hårt!

Patrik

Löp i grupp – fasen vad kul!

För snart 2 år sedan bestämde sig Åsa för att SMART Hälsa skulle ha löpning på gruppträningsschemat. Sagt och gjort. Vi gick en grundläggande utbildning och körde igång. Det har vi inte ångrat någon av oss!

I början gick det lite trögt. Intresset fanns men det var svårt att få deltagare till passen. Många undrade varför man skulle springa i en organiserad grupp. Springa gör man väl själv? Vissa undrade också varför man behövde coachning i löpning. För springa kan väl alla?

Men vi nötte på. Varje vecka året om har löpgrupperna legat på schemat och snöbollen har kommit i rullning. Jag stod där varje pass och väntade spänt på deltagarna. Eller ibland bara på deltagaren om sanningen ska fram… Men till slut hade vi en liten trogen grupp som var med nästan varje gång och successivt kom det till nyfikna som hakade på strötillfällen.

Fokus har varit på att springa ihop och det med rätt teknik. Vi har tränat den mest grundläggande löptekniken och putsat på våra löpsteg. Vi har tränat löpstyrka, intervaller och massor av backträning både uppför och nerför. Löpglädjen har från start varit hög och deltagarna har blivit mer och mer motiverade att springa i grupp. För det finns många fördelar med att springa i grupp.

Bland annat:

  • När du vet att polarna ska springa i kväll så känns det lite svårare att hoppa över löppasset!
  • Du tar i liiiiite mer i gruppen än om du sprungit själv.
  • Om du ibland tycker att egna löprundan är lite för tuff så är det lätt hänt att man tappar sugen och kanske börjar att gå. Helt ok så klart. Men i gruppen så får man den där lilla extra energin som gör att man klarar hela vägen in i mål.
  • Den sociala biten blir en bonus. Vem kan motstå en trevlig runda i goda löpvänners lag och ta i ihop? Lagkänslan kommer fort.

Uppenbarligen är det fler som ser samma fördelar som jag för det ansluter fler och fler till gruppen! I minusgrader och ymnigt snöfall kan det ändå komma 8-10 personer till passet.

I kväll var det en plusgrad i luften och duggregn. Kvällens pass var aviserat som rätt tuff backträning. Väder och backträning skulle kunna vara avskräckande, men ändå står 11 tokladdade (se bild! Det är jag längst till vänster med en jacka i samma färg som mitt fejs) löpare i gula reflexvästar och broddar på skorna redo att dra ut på löp 19.15 en måndagkväll. Härligt!

Jag tycker om att springa. Det har jag alltid gjort. Men att jag skulle tycka att det var så kul att vara ledare för en löpgrupp det hade jag nog aldrig gissat på.

Prova att löpa i grupp. Är du i närheten av Nykvarn så är du självklart välkommen att testa vår grupp. Bor du i en annan ort så finns det säkert något gym eller löpklubb som erbjuder löpning i grupp.

Prova. Du kanske gillar det lika mycket som jag!

Patrik