Det blir som det blir när det inte blir som planerat!

Jag hade först tänkt mig rubriken ”Det blir inte alltid som man tänkt sig!” men det stämmer ju inte. Jag är ju fast övertygad att det alltid blir precis som man tänkt sig. Kanske inte alltid som man önskar men definitivt som man tänkt sig.

Jag brukar i efterhand kunna härleda de allra flesta utgångar till mina egna tidigare tankar, både de gånger jag lyckats och de gånger jag misslyckats.

Antingen har jag haft en tydlig bild av framgång, utan minsta tvivel eller så är det just mina tvivel som skapat en bild som styrt mig. För det är precis det jag tror, att jag med mina tankar, skapar målbilder (önskade eller oönskade) som kommer styra mina beteenden och mina handlingar mot just den bilden.

Det är ju otroligt positivt, tänk vilken makt vi alla har över utgångarna och resultaten i olika situationer i våra egna liv. Kan vi kontrollera våra tankar så kan vi kontrollera resultaten.

Med det inte sagt att det alltid blir som vi planerat. Ibland kanske inte tankarna är synkade med planeringen.

Jag hade i alla fall en tydlig plan med min framtid. Barnen börjar bli stora och jag kan lägga mer tid på det jag själv tycker är skoj.

”Blir det inte ett kärleksbarn nu då?” Hur ofta har jag inte fått den frågan efter att jag slagit mig ihop med den man som bäst i världen passar just mig.
”Aldrig!” har varit mitt ständigt återkommande svar.
”Man ska aldrig säga aldrig.”
”Jo, aldrig!”

Mina argument har varit glasklara.
– Jag är van att vara en relativt ung mamma och när mina barn är självständiga, kommer jag fortfarande vara ung och ha stora delar av livet framför mig.
– Jag vill lägga min tid på SMART, på träning, på vandringar, på resor, på sånt jag och Patrik tycker är roligt.
– Jag vill inte känna mig begränsad utan kunna ta ut cykeln tillsammans med min man och vara borta en hel dag.
– Jag vill inte att en graviditet ska påverka min träning, jag älskar att köra mina klasser på SMART.

Jag är färdig med barn och dessutom är jag alldeles för gammal. PUNKT!

Det var min plan, helt och hållet min plan och Patrik har varit med på argumenten. Vi var överens.

Men det blir inte alltid som planerat: fysiska förändringar, tecken, förnekelse till en dag då det bara gick upp för mig. Banne mig om jag inte har gått och blivit med barn? Fast det är ju inte troligt, det kan inte vara sant. Måste nog göra ett test.

Samma dag hade vi planerat en liten utflykt eftersom det bara var Patrik och jag hemma. Till Vaxholm faktiskt. Patrik ville visa upp vart han gjort lumpen (för 22 år sen).

Innan vi satte oss på en trevlig restaurang som endast serverade ekologisk mat slank vi in på ett apotek och köpte ett ”bevisa-för-mig-nu-att-jag-inte-är-med-barn-test”.

Varken jag eller Patrik är särskilt bra på att vänta så testet blev inte liggande länge.
Svaret på testet var solklart, klarblått och positivt.

Ja, eller positivt och positivt. Hur skulle vi egentligen reagera? Skulle vi bli glada? Det är ju förstås den mest naturliga reaktionen. Skulle vi bli bekymrade? Det här var ju inte alls vad vi hade planerat. Fast ärligt talat, hur säkra kan vi vara?

Det står ju på förpackningen att det endast är 99.9% säkert…

Vi började nog skratta lite eftersom ingen riktigt visste vad den andra kände. Men en sak tänkte vi bägge två. OM det nu mot förmodan verkligen var så, så måste detta vara en lite krabat som verkligen vill komma till världen. En liten person som mot alla odds tagit sig in i min livmoder för att utvecklas till en liten riktig människa.

Det här var en tid sedan förstås och vi har nu gjort ett första ultraljud (KUB-testet) som faktiskt bevisade för mig att det ligger banne mig en liten blivande människovalp i min mage. Redan så rörlig och full av livskraft. Om allt går som det ska, redo för värden i början av maj.

Antar att det var meningen och att de finns en tanke med att vi tillsammans ska bli föräldrar åt en gemensam lite kille eller tjej. För om detta också har med våra tankar att göra så visst har vi pratat om att det är lite sorgligt att våra vägar möttes så sent i livet när vi, som vi ansåg tidigare, var för gamla för att ha gemensamma barn.

Varför berättar jag detta?
Jag måste börja planera framåt för att våra verksamheter inte ska bli påverkade. Under sökande av ersättare vill jag undvika funderingar, spekulationer och osäkerhet. Till och med jag har varit tvungen att komma fram till ett accepterande av det faktum att det kommer blir jobbigt att bodysteppa i 9:onde månaden och att det kan vara hälsosamt med en paus direkt efter förlossning.

Det blir inte alltid som vi planerat men ibland är det som inte är planerat, när vi väl accepterat att det hänt, det najsaste som kan ske.

Åsa

När maken sitter bakom ratten och filosoferar

När går utmaningar till överdrift och var går gränsen för att en häftig och lite cool sådan blir rent ut sagt dumdristig?

Igår for maken min hemåt från Sälen för att fira sin äldsta dotters 18-årsdag och därefter plocka med den yngsta till Sälen. Själv stannar jag kvar här tillsammans med mina barn samt deras sysslingar och min kusin som är här på besök just nu.

Samma dag, i denna blogg fick jag läsa att min äventyrslystna och därför också så charmige man var lite sugen på att anta en utmaning igen. Denna utmaning går ut på att springa 8 mil på ett dygn, utspritt på 8 tillfällen med 1 mil per gång. I praktiken innebär det en mils löpning följande tider: kl 00.00, kl 03.00, kl 06.00, kl 09.00, kl 12.00, kl 15.00, kl 18.00 och kl 21.00.

Det är sannerligen en utmaning och jag började fundera. Håll till godo för det är inte varje dag jag tänker till i förväg.

Om jag bara leker med tanken så ser jag följande:
Första milen är benen pigga men då är det midnatt och kroppen inställd på sömn. Efter att ha gått i mål strax innan 01.00 och duschat till ca 01.30 hinns i bästa fall med en timmes sömn innan det är dags att knyta på sig skorna för ytterligare en runda. Hur känns det då, att kliva upp då kl 02.30 igen för att springa ensam i mörker ytterligare en mil och utföra samma procedur men dusch och sömn för att åter vakna av klockan kl 05.30?

På dagen är kroppen upplagd för arbete och då kan en mils löpning faktiskt kännas både rolig och behaglig. Fast nu är kroppen seg efter flera mils löpning och dessutom utmattad av bristen på sömn.

Nä, alltså ärligt talat. Åsa tycker inte att det är en alldeles lysande idé, inte så där klart lysande i alla fall.

Men…
Om det här är en utmaning du vill göra för din egen skull så kommer jag naturligtvis att stötta till 100 %.
På frågan om jag tycker att det är en smart idé så är svaret nej. Det är fullständigt nerbrytande och kräver lång tid för återhämtning. Det är inte länge kvar till BAMM och det vore trist att äventyra fysiken till dess.

Jag vill uppmana alla er därute att träna SMART och uppbyggande.
Åsa