Att fylla på ett halvfullt vattenglas på 70 minuter

Satan vad jag har varit frustrerad på sistone. Frustrerad på massor av saker och händelser. Jag har inte alls lyckats se saker och ting från den ljusa sidan och alltför många av mina vattenglas har varit halvfulla. Min stresshantering har varit usel och det har inte krävts mycket för att jag ska upp och känna på det ”röda fältet”.

Det är så klart mycket tröttsamt att vara frustrerad och stressad när så mycket i mitt liv är så bra. Först och främst har ju lilla Viggo anslutit till familjen. En familj som jag älskar massor och är både frisk och stark. På det kommersiella planet går det också bra, nu med nytt drömjobb som hägrar direkt efter att min älskade fru Åsa, Viggo och jag kommer hem från vår solsemester på Mallorca.

Ja ni hör, det är inte direkt synd om mig. Och ändå har jag inte känt mig på topp. Snacka om bortskämd.

Men det är svårt att lura knoppen. Fysiska små motgångar har satt sig i min knopp och påverkat mig alltför mycket uppenbarligen.

Till exempel har jag under året sett fram emot att springa Ultravasan. Ultravasan gav jag upp i maj när jag inte kunde ta ett enda löpsteg utan att det gjorde ont. Ingen direkt skada diagnostiserad, utan det gjorde bara ont och det var tungt. Trots det hade jag släpat mig runt 30-km pass efter 30-km pass och jag blev bara mer och mer deppig. Till slut tog jag beslutet att skita i Ultran och ta det något annat år. Kanske. Det tog hårt. ”Vad är jag för vekling som inte kan springa vasan?”, är exempel på tankar som inte direkt lyft mig under sommaren.

Sommaren blev inte så full av löp som jag trott utan träningsmängden sjönk drastiskt samtidigt som viktkurvan pekade svagt uppåt.

Men vila är bra för kroppen, det är det inget snack om. I augusti när jag började springa igen kändes det bra i fötter och ben. Men inte så bra i knoppen, eftersom formen var si så där (usel). När jag dessutom drabbades av en treveckors förkylning som jag bara trodde fanns på film så var botten nådd. För knoppen alltså.

När fanskapet till förkylning var borta så var det dags att ta tag i bitarna. Den här gången med en plan. På en föreläsning för ett tag sedan så var en kille från Polar på plats och snackade pulsträning. Jag har testat pulsträning tidigare och haft bra resultat. Efter föreläsningen bestämde jag mig för att åka hem och börja pulsträna. Min start blev att springa så pass lugnt och stilla att jag höll mig i pulszon två. Där bygger jag uthållighet och förbereder kroppen att successivt kunna träna mer löpmängd. Så har jag hållit på ett par veckor nu.

Idag var det dags att dra ut på ett mer intensivt pass och jag hade planerat in 2 x 5 backrusher i mitten av passet. När jag väl kom dit var jag toktaggad och hade riktigt bra fart uppför backen. Vilken lycka!

Joggen hem gick i pulszon två och jag gav mig därmed en föredömlig nedjogg och chans till att lyssna på kroppen. Ingen smärta någonstans. Pulsen sjönk stadigt och fint ned till rätt nivåer på inte alls så lång tid efter avslutad rush. Jag kände mig som en löpare igen. Stark. Frisk.

Men det häftigaste är effekten efter ett sådant pass. Inte bara att man är skönt trött i kroppen, utan effekterna som kommer till knoppen. Jag hör liksom fågelkvittret igen. Solen värmer lite extra och helt plötsligt känns det inte så jobbigt att jag måste förbi ICA och handla lite middag. Åsa måste bli fundersam varför jag är så kramsugen efter ett löppass (jag är inte så kramvänlig i svettiga löpkläder dock…) och hunden Bosse såg nästan rädd ut när jag blev så väldans glad att se honom när jag kom hem.

Det förbannade halvtomma glashelvetet, ser ju nu nästan glimrande halvfullt ut.

Vi har alla våra knep och knåp för att fylla på glaset så klart. Jag vet i alla fall vad som fungerar för mig.

Patrik

Vissa möten är mer angelägna än andra

27 juni trillade det in ett meddelande till Åsa som kom genom kontaktformuläret på SMART Hälsas hemsida.

Meddelandet var från Elisabeth Säfström och Kenneth Bingström och handlade om ett evenemang de planerar att hålla 3 september: Hjärnruset 2016

I september 2015 höll SMART Hälsa en Löpmanifestation som gick ut på att synliggöra löpning i Nykvarn och få människor att upptäcka hur kul det är med löpning och framförallt att löpa ihop. En repris har efterfrågats och vi har försökt hitta tid till det utan någon större framgång.

En kväll i juni så sitter jag och slösurfar och tittar igenom Facebook-flödet. Mitt i alla grillbilder så dyker ett evenemang upp: Hjärnruset 2016! Just då sitter jag och Åsa på varsin våning i huset och bara för att inte glömma bort min tanke så skickar jag ett meddelande till Åsa: ”Det här borde vi stötta!” Åsa höll med.

Nu hann vi aldrig kontakta Elisabeth och Kenneth. De hann före! Tack vare ett tips Elisabeth och Kenneth fick från Nykvarns Kommun att vi på SMART Hälsa är engagerade i löpning och har anordnat liknande event tidigare, så skickade de meddelandet till oss via hemsidan. Vi fick plötsligt ny energi till att anordna en ny modifierad Löpmanifestation och denna gång med ett välgörande ändamål.

Visst känns det som att det här var meningen att det skulle ske? Så tänkte i alla fall vi.

Igår hade jag haft ett första supertrevligt möte med Elisabeth och Kenneth. Jag blev hembjuden till deras villa i Nykvarn och samtidigt som vi drack gott kaffe och smaskade på rulltårta så började vi prata om Kenneths (och hans anhöriga) livsöde.

2008 fick Kenneth ett hjärtstopp. En vältränad man i sina bästa år som precis fått veta vid en hälsoundersökning att alla värden var i topp. Så otroligt läskigt att bara tänka tanken att det med andra ord kan hända vem som helst.

Som tur var så fanns det sjukvårds-kunniga människor i närheten när det hände och de kunde tillsammans utföra hjärt & lungräddning tills räddningstjänsten och till slut ambulanshelikopter anlänt.

När Kenneth vaknade upp ur koman 14 dagar senare hade hans förmåga att gå, läsa och tala kraftigt försämrats. Efter en lång rehabilitering där Kenneth lärt känna många människor med förvärvad hjärnskada, så har tanken fötts att göra något för att hjälpa forskningen på området framåt.

 

Nu har Kenneth tillsammans med Elisabeth bestämt sig för att göra en insats för forskningen och valt att fokusera på forskning kring hjärnan. Vid hjärtstopp med medföljande syrebrist så blir konsekvensen ofta olika typer av skador på hjärnan. Hjärta och lungor forskas det mycket på, men inte lika mycket på hjärnan.

Därför vill Kenneth och Elisabeth stödja Hjärnfonden. Hjärnfondens vision är att ingen ska behöva lida av sjukdomar, skador eller funktionsnedsättningar i hjärnan. (Läs gärna hela texten på http://www.hjarnfonden.se/om-hjarnfonden/)

Under Hjärnfondens flagg lade Kenneth och Elisabeth upp insamlingen Hjärnruset med målet att samla in så mycket pengar som det bara är möjligt till Hjärnfonden.

Vi är självklart supertaggade inför att hjälpa detta projekt.

”Många bäckar små gör en stor å”. Fantastiskt ordspråk som är så sant. Ett enskilt bidrag fixar inga stora forskningsframsteg, men tillsammans kan vi faktiskt göra något som betyder något. Här handlar det helt och hållet om pengar. Att skaffa pengar som kan möjliggöra mer forskning kring hjärnskador.

Om du tycker som vi och har några kronor över så skulle vi bli jätteglada om du vill stötta Hjärnruset och ge ett bidrag via länk Hjärnruset.

Evenemanget Hjärnruset är ett löplopp som vi nu tillsammans med Kenneth och Elisabeth håller på att skissa på ett upplägg för. Tanken är att det ska passa alla människor oavsett förmåga. Startavgiften som oavkortat går till Hjärnfonden är 50 kronor för vuxen och 20 kronor för barn. Det ska bli ett riktigt roligt evenemang för alla, oavsett om man vill springa, gå, eller bara titta på!

Direkt vi har spikat upplägget så kommer vi dela det här på bloggen (Prenumera på bloggen så ni inte missar något!) så att ni kan läsa om det och anmäla er. Men reservera redan nu 3 september i kalendern till Hjärnruset!

Låt oss hjälpa tillsammans.

Patrik

Kort ”dagen-efter-rapport”

Ni kanske vet hur det brukar kännas dagen efter.

Dagen efter ett långt löppass alltså.

Jag kan konstatera 4 saker utifrån gårdagens löppass plus återhämtningen:

  1. ICEBUGS sliter HÅRT på kroppen vid långpass. Enda känningen jag har efter passet är i hälarna som ömmar. Jag får ofta ömmande hälar efter att jag sprungit i mina ICEBUGS och det blir värre ju längre jag springer. Härmed är det bestämt att jag inte springer mer långa pass med dessa skor. De får duga vid t ex backträning i halt underlag, annars får de stå kvar i garderoben.
  2. Vikten av att dricka bra under löpet är superviktigt för återhämtningen. I och med att jag fyllde på vartefter under löpet så kände jag mig pigg hela vägen och pigg efter målgång. Regeln säger ”dricker du först du blir törstig dricker du försent” stämmer bra. Bestäm att du ska zippa lite dryck vad 20:e minut eller så, så blir det bra.
  3. Proteinintag direkt efter löpet hjälper återhämtningen. Både Tobias och jag känner att vårt direkta proteinintag efter målgång snabbat på vår återhämtning. Benen känns helt ok och det beror antagligen på att nedbrytningen av musklerna bröts till uppbyggnad snabbare än vad de gjort om vi inte tagit extra protein. Bra kvitto på att saker och ting fungerar. Tobias köpte 750 g MyWhey Päronsplitt idag. (Det är dessutom något av det godaste Tobias druckit enligt hans utsago!)
  4. Min ryggsäck med vätskeblåsor satt perfekt! De dubbla blåsorna tror jag också blir en succé. Vatten i ena och sportdryck i andra! SMART!

Jag ser fram emot Ultravasan. Känns bra att vara igång ”på riktigt” med träningen nu.

Kör hårt!

Patrik

Källkritik Olga Rönnberg, källkritik!

Av någon anledning, som jag inte riktigt vet, följer jag Mamma Fitness (Olga Rönnberg) på Facebook. Det är både intressant och frustrerande att se vad mediapersonligheter publicerar offentligt utan att granska källkritiken.

Idag, dök Olga upp i mitt flöde efter att ha delat följande länk från Expressen. Men vet ni vad som saknas i artikeln?
Det saknas en källa. Varför hänvisar inte Expressen till en källa när de skriver en artikel? Kan det bero på att det inte finns någon? Har de även denna gång vänt kappan dit lösnummervindarna blåser? Jag antar det. Men vet ni var jag bli upprörd över? Jag blir upprörd över att en offentlig person som Olga, på fullt allvar, delar och sprider den på sin facebooksida utan att kunna svara för varifrån informationen kommer.

Jag tror också tyvärr, att majoriteten av oss, inte själva söker fakta i forskning utan hellre hakar på de lättdelade artiklarna på nätet. Vi har ett ansvar, tycker jag. Folk tror på det vi skriver.

Åsa kontrar
Om Expressen hade hänvisat till en tillförlitlig källa hade jag varit villig att söka vidare efter fler forskningar som bevisar samma sak. Expressen hänvisar inte till någon källa för det räcker inte med att det står i texten ”forskning visar”. De kan vem som helst säga eller skriva. Egna efterforskningar på PubMed har inte heller gett resultat vad gäller chiafröets fettbildande egenskaper.

Chia är rikt på Alfaliponsyra (ALA). ALA är en kraftfull antioxidant som tar hand om fria radikaler och skyddar våra celler från oxidationsprocessen. ALA har också bevisat goda effekter på insulinresistens och fettsammansättning vilket förebygger diabetes och hjärtsjukdomar.

De goda fetterna i Chiafrön kommer osannolikt leda till övervikt. På senare tid har vi ju lyckats slå hål på bubblan kring fettbluffen. Fett är livsviktigt för vår överlevnad och förutom att fungera som en bra energikälla är det också en viktig beståndsdel i cellmembran och hjärnan innehåller mycket stora fettmängder. Brist på fett i cellerna ger sämre fungerande cellmembran.

Läs gärna mitt SMART-brev om fettbluffen.

Mitt råd till dig som läser vad folk delar: Tänk kritiskt och ta reda på om det verkligen kan stämma. Om du är minsta tveksam – Dela inte vidare. Tänk hur mycket osanning som sprids på Facebook för att folk inte riktigt läst igenom eller vet vad de delar.

För dig som många lyssnar på. Vad noga med vad du delar. Granska källor, leta om det finns fler källor som bevisar samma sak. Låt dig inte luras av ”forskning visar…”

Olga svarade på min kommentar i sin egen tråd: ”Vi på MF tror…”
Jag frågar mig: ”Vaddå tror? Dela inte sådant du tror. Ta reda på fakta.

Var inte rädd för fett, så länge du äter naturligt fett och undviker processande varianter som margariner behöver du inte vara orolig. Undvik då hellre sockerrika livsmedel.

Du ska välja vad du delar. Är du enig med mig vad gäller detta inlägg – dela gärna 🙂

Kör hårt!
Åsa

PS Jag bjuder på en källa:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18492301

Känslan av kvalitet – vi älskar den!

På vissa sätt är vi säkert rätt komplicerade. Men på ett sätt är vi enklast i världen: Vi tycker om kvalitet. Stöter vi på en produkt av bra kvalitet är det mycket stor chans att vi till slut köper den. Oavsett graden av behov vilket ibland gör att vi har suveräna kvalitetsprylar som bara ligger oanvänt. Ett exempel är en Timelapse-kamera som jag helt enkelt var tvungen att ha för ett år sedan. Två dagars leveranstid kändes som en helt evighet. Pinsamt nog har jag inte packat upp den ur kartongen ännu.

Men nu har vi hittat en kvalitetsprodukt som jag är säker på att vi kommer använda oss av dagligen. Vi har under en rätt lång tid dagligen tagit kosttillskott i form av en kapsel Omega-3, en kapsel magnesium och en kapsel D-vitamin. Varje morgon så sitter vi vid frukosten och delar ut kapslar ur tre olika burkar.

För ett par veckor sedan kom vi i kontakt med ett företag som heter PurePharma från Danmark. De har ett tänk som passar utmärkt enligt de kvalitetskrav vi har för de produkter vi säljer i vår webbutik www.smartatillskott.se.

När vi dessutom såg att de hade produkten PurePharma 3 var vi sålda. Ett paket som innehåller en månadsranson av just omega-3, magnesium och D-vitamin!

Idag fick vi första leveransen från PurePharma. Känslan av kvalitet när vi öppnade kartongen var massiv. Ända ner till förpackningen har de lyckats förmedla känslan av att det här är något extra.

Vi är spända att prova produkten nu. Vi älskar kvalitet.

Ha en trevlig kväll!

Patrik

 

Rätt mat i naturen

Som du säkert redan lagt märke till har vi en del idéer för oss när det gäller kost. Igår på Alewalds köpte vi också med oss lite olika varianter av torkad mat. Det var en omöjlighet att hitta maträtter utan potatis, pasta, ris, bulgur eller cous cous.

Vi tog ändå med oss några för att prova, ett par maträtter med potatis, som vi tycker är aningen bättre än pasta. Det bästa vore förstås om vi kunde göra i ordning vår egen mat för att få med oss precis det vi vill ha med oss ut på fjället. Lite på skoj, tänkte jag att vi får väl börja torka vår egen mat.

Men vad tusan. I ett bokställ med böcker om vandringar runt om i världen stod också boken ”Torka mat” av Eric Tornblad.

Den tog vi. Nu ska vi bara hitta tiden för att börja torka vår egen mat. Tänk vilka variationer vi kan göra. Precis det vi vill ha med oss och precis det vi vill äta.

Jag har aldrig påstått att friluftsliv skulle vara ett intresse som inte kräver tid för planering och förberedelse.

Torka mat!
Åsa

En aktiv semester med barn och ungdomar – en utmaning.

Vi gör verkligen så gott vi kan för att ge barnen aktiva upplevelser på semestern. Det är inte det lättaste har vi märkt. Bara för att vi tycker att det bästa som finns är att på olika sätt vistas i naturen, tycker inte våra barn automatiskt som vi. Ändå vill vi tro att de kommer ha glädje av sina minnen när de blir äldre och att chansen att de fiskar upp ett aktivt intresse senare i livet är större än om de inte tvingats ut i de gröna och knottrika skogarna i och runt Sälen.

Idag hade vi planerat en cykeldag och även om Lindvallen erbjuder en hel del cykel är det ingenting i mountainbikeväg i jämförelse med stigarna i Rörbäcksnäs. Dit styrde vi kosan med 5 cyklar på bilen.

Ja, vi pysslar med mutor ibland. Vi är inte bättre än så men vi resonerar på det viset att det är ok om det innebär att vi får glada kids med oss ut på äventyren. Varsin favoritchoklad hade de fått välja och matsäcken bestod av nybakade baguetter (bröd, ja visst – helt galet).

Två vuxna (ja relativt i alla fall) och tre kids (10, 13 och 15 år) tuffade in på parkeringen bakom skolan i Rörbäcksnäs, alla med olika hög motivationsgrad. Någon var där för att cykla, någon för att äta choklad.

Vi började enkelt med en grön slinga på två km för att känna på stigar, cykelstatus och barnens cykelglädje. Två km gick ju bra, tyckte vi och Patrik förelog att vi skulle ta Byrundan som också är grön men lite längre, 10 km.

Oj, det gick inte många cm förrän 13-åringen var hungrig och längtade efter lunchpaus. Vi trampade ändå på och med lite glada tillrop kom vi säkert nästan halvvägs på rundan innan samma 13-åring, genom granarna fick syn på skolan, platsen där spåren utgår ifrån. Ok vi genade till utgångsplatsen, till bilen och till matsäcken. Blir det jobbigt, tråkigt och tvång blir det sannolikt ännu svårare att få med dem framöver.

Vi åt. Ungarna cyklade lite på en uppgjord bana som gick runt runt, vi vuxna slogs med knotten. Det är ett ruskigt knottår här i år tydligen, vilket är rejält frustrerande. Efter denna lilla lunchpaus bestämde vi oss för att åka tillbaka till Sälen, där alla tre ungdomarna gillar cykla runt på en liten teknikbana hellre än uppleva härliga naturstigar där omgivningen varierar. 13-åring och 15-åring var jätteglada, 10-åringen besviken och ville cykla mer i skog, precis som vi. Regnet kom så kanske var det lika bra att vända hemåt.

Ikväll avslutar vi denna Sälenvistelse på Gustavgrillen och imorgon hänger vi upp cyklarna på bilen igen och åker söderut, från knotten till Nykvarn.

Hur gör ni för att få barnen att älska aktiviteter?
Åsa och Patrik

IMG_0015 IMG_0004

När maken sitter bakom ratten och filosoferar

När går utmaningar till överdrift och var går gränsen för att en häftig och lite cool sådan blir rent ut sagt dumdristig?

Igår for maken min hemåt från Sälen för att fira sin äldsta dotters 18-årsdag och därefter plocka med den yngsta till Sälen. Själv stannar jag kvar här tillsammans med mina barn samt deras sysslingar och min kusin som är här på besök just nu.

Samma dag, i denna blogg fick jag läsa att min äventyrslystna och därför också så charmige man var lite sugen på att anta en utmaning igen. Denna utmaning går ut på att springa 8 mil på ett dygn, utspritt på 8 tillfällen med 1 mil per gång. I praktiken innebär det en mils löpning följande tider: kl 00.00, kl 03.00, kl 06.00, kl 09.00, kl 12.00, kl 15.00, kl 18.00 och kl 21.00.

Det är sannerligen en utmaning och jag började fundera. Håll till godo för det är inte varje dag jag tänker till i förväg.

Om jag bara leker med tanken så ser jag följande:
Första milen är benen pigga men då är det midnatt och kroppen inställd på sömn. Efter att ha gått i mål strax innan 01.00 och duschat till ca 01.30 hinns i bästa fall med en timmes sömn innan det är dags att knyta på sig skorna för ytterligare en runda. Hur känns det då, att kliva upp då kl 02.30 igen för att springa ensam i mörker ytterligare en mil och utföra samma procedur men dusch och sömn för att åter vakna av klockan kl 05.30?

På dagen är kroppen upplagd för arbete och då kan en mils löpning faktiskt kännas både rolig och behaglig. Fast nu är kroppen seg efter flera mils löpning och dessutom utmattad av bristen på sömn.

Nä, alltså ärligt talat. Åsa tycker inte att det är en alldeles lysande idé, inte så där klart lysande i alla fall.

Men…
Om det här är en utmaning du vill göra för din egen skull så kommer jag naturligtvis att stötta till 100 %.
På frågan om jag tycker att det är en smart idé så är svaret nej. Det är fullständigt nerbrytande och kräver lång tid för återhämtning. Det är inte länge kvar till BAMM och det vore trist att äventyra fysiken till dess.

Jag vill uppmana alla er därute att träna SMART och uppbyggande.
Åsa

När Pata är borta dansar Åsa med Willy

Jag måste (så fort jag har bett om ursäkt för vårt usla bloggande de senaste dagarna) berätta om min nya kärlek, Willy.

Jag tror inte att det undgått särskilt många vad vi tycker om hur butiker exponerar utvalda delar av sina varor, för att hjälpa oss att ta dåliga, hälsovådliga beslut som bara butiksägaren själv tjänar på.

Eftersom vi är noga med vilka varor vi köper blir det tyvärr så att maten utgör en stor del av budgeten i hushållet. Vi började därför diskutera hur vi, utan att ge vika på kvalitén, ändå kan få ner priset. En dag bestämde jag mig för att göra ett besök på Willys i Södertälje Hamn. Av någon anledning har jag ratat denna butik sedan tidernas begynnelse. Varför? Ja, det kan man ju undra.

Jag blir fortfarande så in i bänkens nöjd när jag besöker matvarubutiken Willys. Det är baske mig en ren njutning att gå runt och plocka på sig mat. Jag hade trott att det skulle stå ”Eldorado” på det mesta och att det skulle vara dåligt utbud på ekologiskt. Jag fick lov att ta tillbaka allt.

IMG_0095
Det första som gjorde mig ofantligt glad var att de har ett fantastiskt utbud av ekologiska grönsaker. En hel vägg faktiskt.

IMG_0096
Det andra var att de hade bra utbud av ekologiskt kött (även om ekologisk hönsfärs var obehaglig att rulla bullar av). Bättre än Coop, vilken är den butik vi tidigare utfört de få storinköp vi sällan prioriterat.

IMG_0097
Det tredje glädjeämnet var att de säljer den viltfångade laxen vi tidigare bara hittat på ICA i Järna.

IMG_0099
Det fjärde och antagligen det som ökat min livskvalité mest var att de hade havremjölken Oatly iKaffe. Vi brukar göra cortado hemma och till och med köpt en suverän elektrisk mjölkskummare. Jag som slutat dricka mjölk gladde mig knappt längre åt kaffe. Jag gnuggade mig i ögonen, trodde knappt vad jag såg. Köpte en för att testa. Jag kan bara säga en sak. Oavsett om du dricker mjölk ellet inte, testa Oatly iKaffe! Gad dämit!

En annan stor glad överraskning var att de inte marknadsförde godis på ett osmakligt sätt. Ingenstans snubblade jag över kexchoklad eller energidrycker. Godisavdelning finns natuligtvis och det på ett helt och hållet proportionerligt vis.

Prislappen brukar landa lite under var jag tänkt mig vilket också är bra och liksom den första anledningen till att jag gick på blind date med Willy från första början.

Idag, när Patrik åkt till London och jag har en vecka här hemma med bara mina två små kids, bestämde jag med för att dansa med Willy och göra de största av veckans inköp där. När jag och Jonna hade betalat var vi så glada att vi gav två ekologiska bananer till tiggerskan vid entrén.

Har du inte besökt Willys på ett tag, ta en tur i helgen.

Ha en stålande sådan!
Åsa

Stöd – fördelar med att vara fler än en

Ensam är stark ibland men inte alltid starkast. Tillsammans med andra är det lättare att ta sig fram genom en snårig vardag.

Mitt intresse för hälsa har följt mig sedan jag gick på högstadiet. Det var då jag bestämde mig för att plugga på Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm trots att en utbildning mot drömmen inte riktigt fanns där då. Till dess att jag var klar med gymnasiet hade de dock startat upp Hälsopedagogutbildningen och det var där och då jag bestämde mig för att hälsa var min grej att jobba med.

Trots stort intresse, diverse utbildningar och en yrkeserfarenhet som sträcker sig tillbaka nästan hela vuxenlivet har jag också slitit mot frestelser, träningslösa perioder, stress i arbetet och jag har varit allmänt missnöjd med mina val och min hälsa. Jag kan ärligt säga att jag nu, vid 37,5 års ålder, nog är i min bästa form någonsin (trots en idrottande ungdomsperiod).

Sedan jag startade SMART för snart 5 år sedan har träningen funnits som ett regelbundet och naturligt inslag i min vardag. Det är klart att jag, om jag inte haft mina fasta klasser på schemat, också då och då landat i soffan istället för att gå och träna. Nu kommer det stå ett gäng träningssugna rackare och vänta när timmen är slagen, att tänka på soffan är inte ett alternativ.

För snart tre år sedan tog jag kosten ett steg längre och tog bort pasta, ris, potatis, bröd och de flesta godsaker till vardags. Det har fungerat ganska bra tack vare att jag varit ensambestämmande i mitt hushåll under många år. Jag har bara haft mina egna fixa idéer att ta hänsyn till (till ungarnas stora förtret). Jag vet hur svårt det kan vara att göra förändringar om det finns en partner med i bilden som inte är lika intresserad.

En dag stötte jag ihop med Patrik och vi bestämde oss för att slå våra galna huvuden ihop under samma tak. Med ens blev jag varse hur mycket vi kan åstadkomma tillsammans. Som tur var visade det sig att Patrik och jag fungerar ganska lika och att han också är mycket intresserad av hälsa, träning och kost. Han var öppen för mina knepiga idéer, villig att testa och vidare förändra. Tack vare att vi är två har vi kunnat gå från att vara noga med hälsan till att ta det vidare och fullt ut leva på det sätt vi förespråkar.

Båda vill äta rent och levande. Båda vill hinna med träningen och andra aktiviteter som får oss att må bra. Det viktigaste är förstås inte att båda har exakt samma intressen utan att man förstår varandra, visar respekt och ger utrymme.

Enligt mig, är det tack vare att vi är två med stöd av varandra, som vi kunnat dra livsstilen så långt som vi gjort. Ta stöd av dina nära i perioder av förändring. Det behöver inte alltid var den vi lever närmast.

Tillsammans är vi starka!
Åsa