Men om man inte vill göra som Martin Stenmarck då?

”Jag vill kasta loss och lära mig slåss – Raka av mitt hår och bäras ut på bår – Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt

Lita på sanningen och kväva all gråt”

Så sjöng ju Stenmarck i alla fall. Jag vet inte hur långt han har kommit med planerna i övrigt.

Skämt åsido. Så mycket spänning behöver jag inte i livet, men jag känner ändå att jag måste göra något lite mer utmanande då och då, för att ”känna att jag lever”. (Tur att jag inte är i 45-års ålder, då hade man kunnat misstänka en kris…)

Ett sätt jag hittat sista veckorna är att dra ut och springa i skogen. Hitta nya stigar och utmana lite genom att då och då lämna stigarna. Även om det sker mitt i den trygga hemmaskogen, så blir det lite mer dramatiskt. Bra för huvudet också, då all koncentration går åt till att hålla sig på fötterna och göra rätt vägval. Det finns helt enkelt inte plats för tankar på jobb och eventuella problem. Hjärntvätt åt det bättre hållet!

I torsdags morse var jag ute en snabb sväng innan jobbet. Jag sprang ned till Hökmossen och tänkte ta mig tillbaka genom skogen. Det var snårigt och blött minst sagt, men det resulterade i att jag fann det jag hört många prata om: ”Kärret”. Ett stigsystem som slingrar sig runt ett kärr, tydligen ska det vara nästan 5 km stig som man irrar runt på. Irrar är rätta ordet då det inte finns någon form av guidning och det är dessutom så uppmuntrande att här och där avvika från stigarna för att finna egna och det resulterar ofta i samma väg tillbaka.

Sedan dess har jag längtat tillbaks till Kärret. Idag (söndag) var det dags.

Jag fick ett superpass med ca 2 km uppvärmningsjogg till Kärrets ”entré”, väl i Kärret ca 5 km stiglöpning och därefter ca 7 km vanlig väg. Det gav en enorm mersmak och jag känner att jag vill ta stiglöpning ett par steg längre.

Lite action blir det ju när jag springer över stock och sten, provar ”broar” som har ett par decennium på nacken och då och då dessutom har flaxen att få ramla i den sköna ljungen, så att man får ett par söta skrapsår på knäna. Jag känner mig lite mer levande just då. Kanske inte behövs mer? Kanske inte behöver raka av mig håret, köpa båt, mucka med någon och få stryk? Och Tjurfäktning har man ju tack och lov börjat förbjuda mer och mer.

Jag kan alltså ha funnit en mycket mildare väg i Kärret.

Hur gör du för att få lite extra spänning i vardagen? Tipsa oss!

Ha det fint.

Patrik

Underbart fjällöp i regn, vind och uppför – och lättare än så vill jag inte ha det!

Dagens fjällöpning avklarad!

Jag ställde bilen vid Högfjällshotellet och drog iväg längs Södra Kungsleden upp mot Östfjällsstugan. 9 grader i luften, motvind och uppför första 2,4 km kändes… friskt! 

Skön känsla att komma över puckeln och kunna ”rulla” ned mot Östfjällsstugan. Ifrån Östfjällsstugan är utmaningen inte att det är uppför, utan att terrängen blir betydligt tuffare i dalen på väg tillbaks mot Högfjället. Du får får tre val när du ska sätta ned foten: Blöt rot, blöt sten, eller blött vatten. Det var rätt halt på sina ställen som ni förstår. 

Fjällen är en fantastisk miljö att springa i och bara sådana små upplevelser som att se dalripor knata runt i lugn och ro, ger mig lugn och ro i själen. 🙏 Bra löppass och jag är nöjd med att jag kunde hålla 6.20-tempo i snitt trots förhållandena. Löpningen känns bättre och bättre!

Jag testade @palsinmotion under löpet och det gav mersmak! Hade inte förberett mig på appen så bra innan, så det blev lite fippel innan allt funkade. Jag rekommenderar att ni spanar in @palsinmotion (http://www.palsinmotion.se) och sedan laddar ner appen. Specielllt utformad om du springer med någon och vill ha koll på vart personen befinner sig. Perfekt vid lopp, löpgrupper etc. Kommer bli en succé! 

Ha en skön lördag!

//Patrik

 

Att fylla på ett halvfullt vattenglas på 70 minuter

Satan vad jag har varit frustrerad på sistone. Frustrerad på massor av saker och händelser. Jag har inte alls lyckats se saker och ting från den ljusa sidan och alltför många av mina vattenglas har varit halvfulla. Min stresshantering har varit usel och det har inte krävts mycket för att jag ska upp och känna på det ”röda fältet”.

Det är så klart mycket tröttsamt att vara frustrerad och stressad när så mycket i mitt liv är så bra. Först och främst har ju lilla Viggo anslutit till familjen. En familj som jag älskar massor och är både frisk och stark. På det kommersiella planet går det också bra, nu med nytt drömjobb som hägrar direkt efter att min älskade fru Åsa, Viggo och jag kommer hem från vår solsemester på Mallorca.

Ja ni hör, det är inte direkt synd om mig. Och ändå har jag inte känt mig på topp. Snacka om bortskämd.

Men det är svårt att lura knoppen. Fysiska små motgångar har satt sig i min knopp och påverkat mig alltför mycket uppenbarligen.

Till exempel har jag under året sett fram emot att springa Ultravasan. Ultravasan gav jag upp i maj när jag inte kunde ta ett enda löpsteg utan att det gjorde ont. Ingen direkt skada diagnostiserad, utan det gjorde bara ont och det var tungt. Trots det hade jag släpat mig runt 30-km pass efter 30-km pass och jag blev bara mer och mer deppig. Till slut tog jag beslutet att skita i Ultran och ta det något annat år. Kanske. Det tog hårt. ”Vad är jag för vekling som inte kan springa vasan?”, är exempel på tankar som inte direkt lyft mig under sommaren.

Sommaren blev inte så full av löp som jag trott utan träningsmängden sjönk drastiskt samtidigt som viktkurvan pekade svagt uppåt.

Men vila är bra för kroppen, det är det inget snack om. I augusti när jag började springa igen kändes det bra i fötter och ben. Men inte så bra i knoppen, eftersom formen var si så där (usel). När jag dessutom drabbades av en treveckors förkylning som jag bara trodde fanns på film så var botten nådd. För knoppen alltså.

När fanskapet till förkylning var borta så var det dags att ta tag i bitarna. Den här gången med en plan. På en föreläsning för ett tag sedan så var en kille från Polar på plats och snackade pulsträning. Jag har testat pulsträning tidigare och haft bra resultat. Efter föreläsningen bestämde jag mig för att åka hem och börja pulsträna. Min start blev att springa så pass lugnt och stilla att jag höll mig i pulszon två. Där bygger jag uthållighet och förbereder kroppen att successivt kunna träna mer löpmängd. Så har jag hållit på ett par veckor nu.

Idag var det dags att dra ut på ett mer intensivt pass och jag hade planerat in 2 x 5 backrusher i mitten av passet. När jag väl kom dit var jag toktaggad och hade riktigt bra fart uppför backen. Vilken lycka!

Joggen hem gick i pulszon två och jag gav mig därmed en föredömlig nedjogg och chans till att lyssna på kroppen. Ingen smärta någonstans. Pulsen sjönk stadigt och fint ned till rätt nivåer på inte alls så lång tid efter avslutad rush. Jag kände mig som en löpare igen. Stark. Frisk.

Men det häftigaste är effekten efter ett sådant pass. Inte bara att man är skönt trött i kroppen, utan effekterna som kommer till knoppen. Jag hör liksom fågelkvittret igen. Solen värmer lite extra och helt plötsligt känns det inte så jobbigt att jag måste förbi ICA och handla lite middag. Åsa måste bli fundersam varför jag är så kramsugen efter ett löppass (jag är inte så kramvänlig i svettiga löpkläder dock…) och hunden Bosse såg nästan rädd ut när jag blev så väldans glad att se honom när jag kom hem.

Det förbannade halvtomma glashelvetet, ser ju nu nästan glimrande halvfullt ut.

Vi har alla våra knep och knåp för att fylla på glaset så klart. Jag vet i alla fall vad som fungerar för mig.

Patrik

Ta vara på magiska morgonstunder

Magiskt – så känns det nästa att kliva ut i lugnet strax innan kl sex. Fåglarna kvittrar, enstaka bilar passerar, annars är det bara ett stort lugn runt om mig.

Dofterna på morgonen är fantastiska och blir till en bonus för att jag pallrat mig upp så pass tidigt.

Vacker sommarmorgon!
 
Men det är inte för fågelkvittret eller det vackra jag tar mig upp så tidigt en ledig dag. Det är för min tränings skull. Den enda tiden då jag säkert vet att jag kan få till träning är på morgonen. Resten av dagen går ju åt ändå så att säga.

Jag är fortfarande inne i någon typ av löprehab där jag försöker renovera min löpning. Det känns bättre och bättre, men lyckas ändå stå emot lusten att trycka på rejält. Trycka på rejält gör jag på gymmet istället. Just nu.

Ett lugnt och fint lågintensivt löppass är jag ute efter och det är precis det jag får. Milen runt timmen är målet och så blir det.

Väl hemma är det tid för frukost. Jag serverar mig och Åsa stekta ägg med bacon och broccoli. Till det en god Cortado.   

 Nu är jag redo för dagen och behöver inte stressa för att få till en lucka för träning. Redan kirrat!

Ha en fin och härlig lång dag!

Patrik

Men om man inte lyckas springa ifrån vargarna. Vad gör man då?

Träningen inför Ultravasan 90 fortsätter. Idag stod en snabb mil på agendan. Den första milen då jag ökar tempot i år.

Ännu mer relevant just nu då jag lovat löpgruppen ett miltest på torsdag. Först milen på 49 minuter och därefter ett nytt gäng på 59 minuter. Så det gäller fasen att testa att jag ens har 49 minuter i mig! Jag har ju mest fokuserat på mitt Ultravasan-tempo, tänkta 6 min/km.

Jag drog iväg med siktet inställt någonstans runt 45 minuter. Vid den här tidpunkten förra året låg jag runt 42.30 på milen.

Men jädrar vad tungt det gick! Mjölksyran kom tidigt med i spel och jag fick slita för att komma runt på 47.16.

Jag tror jag får lida lite för att jag börjat styrketräna mer. Muskler väger och muskler på överkroppen hjälper inte mycket vid löpning om man inte är en sprinter. Jag är ingen sprinter.

Sen vet jag inte om jag i själva verket lyckats bygga så mycket muskler. När jag sa till Åsa att tröjorna känns lite för korta eftersom jag byggt för mycket axlar så log hon bara och sneglade på min mage… 

Men visst vill man ha muskler även på överkropp även om man vill kalla sig löpare? 

Om man går till vår mest primitiva sida så vill man ju kunna springa för att kunna ta sig bort från vilddjuren. Men OM man nu inte hinner springa ifrån vargen, är det inte smart att ha liiite muskler även på överkroppen så man kan brotta ned vargen? Så tänker jag. Vill gärna ha en plan B.

Men man kanske skulle kunna slipa lite på fettreserven runt magen. Den är väl tilltagen för behovet. Då kanske tröjan räcker hela vägen ned också.

Kör hårt!

Patrik

Morgonträning: 5 för och 1 emot

Sagt och gjort. Idag ringde klockan en timme tidigare för att göra plats för träning på dagschemat! Snabbt ombyte och ut i bilen för transport till SMART Hälsa.

Trots tidig timme så var jag inte först på plats. Marie var i full gång med sitt träningspass och precis efter mig så dök Pernilla in genom dörren. Fler som gillar tidig träning!

Vilka fördelar och nackdelar finns det med att ta tag i träningen så pass tidigt på morgonen?

Jag och Åsa pratade lite om det i går kväll och kom fram till följande:

FÖR

  1. Träningen blir gjord! Startar du dagen med träning så finns det ingen risk att den knuffas ur schemat som om den ska in i eftermiddags-/kvällsplaneringen.
  2. Det är lugnt på gymmet! Väntetid på maskiner, vikter och löpband slipper du.
  3. Du tränar på tid när övriga familjen kanske sover. Ingen saknar dig just den här timmen.
  4. Du får en rivstart på dagen och kommer vara piggast på jobbet – i alla fall på förmiddagen! Det gäller att få i sig en bra lunch för att inte energin ska dippa under eftermiddagen.
  5. Gillar du selfies så är det här timmen för dig. Vad jobbigt det måste vara att stå och plåta sig själv med massor av folk runt om sig…. 🙂 (se bild nedan)

 

EMOT

  1. Du får en timme mindre sömn.

Sen är det klart att alla har olika behov. Vissa kanske känner att de måste äta innan träning och det kan bli tight innan ett tidigt pass. Men det kanske räcker med en proteinbar precis innan för att känna att magen inte är helt tom?

Skönt att ha styrketräningen avklarad. Nu frukost och jobb!

IMG_3450

Rätt tydligt att man blir glad av morgonträning! Marie och Pernilla strålar ikapp. BRA JOBBAT!

FullSizeRender[2]

Nämen! En selfie! Men vart är kameran??? 🙂

FullSizeRender[1]

För att illustrera för mig själv att jag fortfarande är ung så har jag här lagt upp min ålder i vikt. Ser väl inte så farligt ut?

”Tiden räcker inte till…. snyft”

Oj vad nära att jag klev i en klassisk fälla i går kväll. Efter att ha spenderat en kväll med min äldsta dotter Ida som innehöll både middag och bio så landade jag hemma igen vid 22-tiden.

Ni som läste bloggen för ett par veckor sedan vet att jag inte var så nöjd med min form just då och därför utfärdade ett antal ”löften” för mig själv. Ett av dem var att få någon form av fysisk aktivitet per dag. Det har faktiskt gått rätt ok sedan dess. Löpningen har gått bra och jag har dragit igång styrketräningen vilket har fått kroppen att känna att den lever. Så jag är rätt nöjd faktiskt.

Men vissa dagar så har det inte blivit den där fysiska aktiviteten som jag lovat mig själv. Igår till exempel så gick ju kvällen åt till samvaro med dottern vilket är en nog så viktig aktivitet att det gärna går före träning. Dock likförbannat en dag utan träning.

Väl hemma och landad i sängen rätt tidigt så börjar jag fundera för mig själv. När man lagt sig och sagt ”god natt” och får lite tid att tänka för sig själv är det lätt, i alla fall för mig, att bli lite pessimistisk och kritisk. I den stunden tänker jag för mig själv: ”Fasen. Tiden räcker ju inte till för allt!” Tanken kommer med en negativ känsla och jag känner mig lite deppig. Som tur är har Åsa somnat så jag kan inte uttala orden för någon annan än mig själv. Skönt. Jag vill inte att någon annan ska få veta att jag tänkte så.

I dag har jag turen att få skjutsa Ida till skolan i Nacka eftersom de ska på skidresa till Romme över dagen. Som ”tur” är så ska de samlas redan halv sju så jag fick ställa klockan på 5. (Även det med en lätt snyftning eftersom Åsa lärt mig allt för bra att uppskatta sömn…) Så 5.00 ringer iPhonen med sin sprudlande glädjespridande signal och jag får äntligen gå upp.

Snabbt in i duschen för att hinna göra en kaffe innan vi drar.

I duschen så slår det mig att fram till i början på december så höll jag morgonpass 06.30 på torsdagar. Det slår mig också att förr i tiden så kunde jag glatt ställa klockan på 04.30 för att hinna med en cykeltur innan jobbet.

Insikten slår ner som en blixt: Tiden finns ju! Det är bara jag som blivit BEKVÄM!

Vilken lycka! Lösningen är nära. I morgon ska iPhonen ringa 5.00 igen, men denna gång för att jag ska hinna träna innan jobbet. Jag är redan taggad. Så taggad att jag ska ändra larmsignalen till något peppande a´la Eye of the Tiger. Kanske ska dra på mig en grå luvtröja för att skapa den optimala fighting-feelingen!

Så nu sitter jag här med min Bullet Proof Coffee och njuter av stunden. Snart är det dags att åka till Nacka. Vilken tur jag har att just jag får skjutsa Ida.

I morgon vid den här tiden är jag på gymmet. Mys!

Ha en fin dag!

Patrik

Vår bästa tid är NU!

Så går en av Jan Malmsjös största hits genom tiderna. Den har typ alltid funnits och är poppis på allsånger och andra glada tillställningar år efter år.

Visst är det vackra ord? ”Vår bästa tid är nu”.

Jag har varit ute på en löptur i skogarna kring Nykvarn nu på morgonen. Under löpning tänker jag som bäst. Trots att jag sökte upp rätt tuffa stigar som kräver rätt mycket koncentration för att inte halka till så tänker jag hela tiden på livet i stort. Märkligt att huvudet inte går att stänga av…

En av tankarna som slog mig är hur bra jag trivs med livet nu och hur mycket jag ser fram emot att göra vissa saker och ting som jag drömmer om.

I det momentet så kommer Jan Malmsjös låt i mitt huvud. ”Vår bästa tid är nu”. Det påminner mig om att det är precis så livet ska levas. Här och nu. Jag säger ofta till andra att man ska inte vänta på att göra saker man vill göra av framför allt ett skäl: Den enda tid vi vet FINNS är ju just NU. Att skjuta upp något till om 10 år låter allt för riskfyllt. Alternativet att vänta tills nästa liv låter också som att då skulle man kunna åka på en rejäl blåsning. Jag utgår från att jag bara har ett liv och ser till att leva det.

Helt plötsligt vill jag bara komma hem igen. Hem och sätta mig ned och skriva upp de mål jag har och sedan gå ut och realisera dem.

Nu kör vi!

Patrik

Vandringsrapport

Många av er har visat intresse av vår vandring. Vi vill också ge dig en möjlighet att lära av våra erfarenheter. Därför kommer vi nu ge en fullständig rapport och dessutom bjussa, både på våra smarta beslut men också på våra mindre genomtänkta bravader. Här är rapporten utifrån bådas ögon men med Åsa över tangentbordet.

Första målet med turen var att ta oss upp till Öjskogsfjället som enligt sägen ska vara obeskrivligt vackert. Vi hade egentligen tänkt ta någon av våra pauser där för att sedan fortsätta en bit till och slå läger någonstans på Synddalsfjället. Efter det hade vi inte tydliggjort våra mål nämnvärt. Vi var dock rörande överens om att vi skulle ta oss fram på andra vägar än de markerade lederna. På så sätt skulle vi träna vår förmåga att orientera oss i vildmarken och få uppleva miljöer inte många andra upplevt. Vad vi inte visste då var att vi också skulle uppleva terräng, icke gjord för människor att ta sig fram i.

Dag 1

Vi hade inte ställt någon klocka eftersom vi anlänt till Sälen vid tvåtiden på natten. Denna sena ankomst berodde på att vi prioriterat att köra våra måndagsklasser på SMART innan vi for.

Efter att sovit ut till ca kl 10 och ätit frukost for vi bort till Statoil i Lindvallen för att komplettera vår utrustning med kåsor och bestick samt nödproviant (läs smarrig choklad). Vi förstår att Statoil, för just detta ändåmål, kan låta förvirrande. Just denna Statoilmack har dock ett oväntat stort sortiment av friluftsartiklar eftersom ägaren har just detta som hobby och intresse.

Vi hittade varsin kåsa från Primus som innehöll även bestick. Perfekt. Check.
Tandborste, tandkräm och choklad.
Jag plockade på mig två Bounty och två Japp hazelnut (i skogen unnar vi oss choklad).
”Ska vi ha mer?” frågade jag och hoppades på ett jakande svar.
”Nej, det räcker!” svarade Patrik som trodde att jag tyckte att två/person var mer än tillräckligt för oss.
Två förlorare alltså, enbart pga av dålig kommunikation.

IMG_0004

Efter att ha klätt oss ändamålsenligt, hängt upp våra nya ryggsäckar på ryggen promenerade vi iväg, direkt från stugan. Är inte det lite coolare än att ta bilen till starten vid Högfjälls-hotellet? Det tyckte vi. Coolt är dock inte alltid smart.

Vi ville gena från toppen av vårt område upp till leden så vi knatade uppför vägen till slutet av området och fram till en vägbom som skiljer Gubbmyren från Köarskär, där tyckte vi att det kändes lämpligt att bege oss rakt in i skogen och uppför berget. Det gjorde vi. Vi gick uppför, uppför och uppför, ibland nästan klättrade vi och ibland fick vi trycka oss igenom de täta granarna. Pigga ben och ett glatt humör ännu så länge och mest nöjda över att vi är så utomordentligt knäppa. Alltid har vi något att garva åt i efterhand.

En sak vi lärt oss är att det är värt att vända sig om ibland för att inte missa de vackra vyer som ofta uppspelar sig bakom våra ryggar. När vi vände oss om första gången på denna tur upptäckte vi att vi plötsligt stod nästan i höjd med den plats där Gustavbackens snögubbe i Lindvallen står på vintern. Magiskt.

IMG_0351

Här passade vi också på att ta av oss våra yttre överkroppsplagg, uppförsbacke gör oss varma.
Efter en bit till var vi inne på den lättvandrade Södra Kungsleden som förde oss rakt in i en varm Östfjällsstuga full av norrmän. Just när vi kom hit och tänkte passa på att göra ett toabesök (vem vet när vi stöter på en toa nästa gång) kom regnet och vi beslutade oss för att testa vår nya Handpresso där det fanns både vatten och en gjutjärnspis att koka upp det på. Fy tusan så gott det var och vi unnade oss en Japp dessutom, eftersom det är två små bitar i en Japp så räckte det för denna gång. Det gäller att hushålla med godsakerna.

IMG_0032

Ny energi, regnjacka från Haglöfs på överkroppen och nykissade begav vi oss ut igen. Nästa hållpunkt var Källfjällstugan men vi tänkte inte ta oss dit via leden utan istället ”gena” rakt över Källfjället. Till en början var detta en mycket lyckat ”gening” via en fantastisk ravin som vi följde tills den tog slut. Vidare ner för fjället tog vi sikte på Öjskogsfjället som vi kunde se så länge vi befann oss på en viss höjd över havet. Lägre ner var det svårare att hålla kurs då träd och kullar skymde sikten. I stället för det kala fjället med den fantastiska utsikten kryssade vi oss fram mellan granar och klafsade genom myr. Nöjda ändå med tanke på vilken miljö vi fick uppleva. Se bara denna plats vid bäcken.

IMG_0367

Vi hann undra ett par-tre gånger när slutet på myren skulle vara nådd då vi plötsligt stod på leden igen. Denna gång efter Källfjällstugan på väg vidare bort och med tanke på att denna led har krökt 90 grader så är vi fortfarande oeniga kring hur vi kan ha tagit oss hit utan att korsa leden vid ett tidigare tillfälle. För inte kan det vara möjligt att vi gått rakt över den utan att reflektera över det?

Hur som helst valde vi att följa leden en bit då den erbjuder spång över myrens värsta ställen. Efter någon kilometer kom vi överens om att vi troligen tagit oss över de värsta delarna av myren och bestämde oss för att vända spången ryggen och kliva rakt ut i den okända skogen och det vi förstod var foten till Öjskogsfjället. Så länge vi är på väg uppför borde varje steg vara ett steg närmare toppen på Öjskogsfjället.

Vi gick uppför och sen nedför, vidare uppför, nedför och sedan uppför. Inte helt säker just nu på hur många gånger vi gick nerför innan det för sista gången bar oss uppför berget. Säkra är vi på att vi gick över våta marker och till slut hade mättat våra kängor så till den milda grad att vattnet sipprade mellan tårna för varje steg vi tog. Orkade vi bekymra oss över det? Nope, vi ville bara upp till toppen för vid detta lag hade klockan börjat närma sig kvällen och vi insåg att det var nog här uppe vi skulle lägra för natten, vid den sjö som enligt kartan skulle finnas där.

Vi undrade när vi skulle passera trädgränsen men insåg när vi nådde platån och sjön att det nog inte fanns någon trädgräns på detta fjäll. Detta hade namnet ”Öjskogsfjället” kanske kunnat avslöja för oss om alla våra hjärnceller hade samarbetat. Fasen, vi som bestämt oss för att hålla oss högt på fjällen för att undkomma knott och mygg. Som tur var började det regna just här och på så vis slapp vi också ohyra. Det tog oss ett halvt varv runt sjön för att finna en hyfsat torr och ”omyrad” plats att slå läger på.

Patrik tyckte att vi skulle vänta till dess att regnet avtog innan vi slog upp tältet. Jag ville slå upp tältet direkt för att ta skydd under och säkra packningen dessutom. Herre Gud min iPad låg ju i väskan. Tältet ”Bergans Trollhetta 2” slogs upp. Jag, som vid det här laget börjat bli frusen, drog in packning och mig själv i skydd medan maken Patrik for runt som den karl han är för att hitta genomsurt virke att tända brasa av. Virket var dock så blött att han tvingades ta hjälp av gasolköket från Primus för att få fjutt på eländet. Men vilket lyft. Innan det brann satt vi båda en stund i tältet och hann dela på både en Bounty och en Japp och därmed fick tröstätande en ny innebörd för oss.

IMG_0052

Med torrt underställ, varma brallor och tröja samt regnställ återkom det glada humöret och jag ides ta mig ut igen för att hjälpa till med brasan. Vi fixade också varmt vatten till den frystorkade rätten som vi kalasade på i 2 minuter och 20 sekunder innan det var över. Chili Con Carnen från Adventure Food smakade helt ok tyckte vi.

IMG_0057IMG_0056

Vi fick ett par mysiga timmar framför brasan då vi desperat försökte torka våra kläder i värmen innan vi vid 21-tiden bäddade ner oss, skrev en kort blogg för att sedan prata om livets skojigheter innan vi sade godnatt till varandra.

Alla som sovit i tält vet att ett ”God natt” inte nödvändigtvis betyder att man faller i sömn. Det gjorde inte vi. Patrik, som aldrig fryser, frös och visst är det en ovan företeelse för kroppen att ligga ihopträngd i en sovsäck på ett liggunderlag när vi är vana vid att kunna bre ut oss bäst vi vill i en varm, torr, bred och mjuk säng. Vi noterade som kom-ihåg-inför-BAMM-blocket att vi behöver varsit underställ i marinoull att sova i (inklusive sockor i samma material till Pata). Vi upplevde båda två att vi sov bra under nattens sista del och att vi var nöjda med våra inköp av både dunsovsäcken från Mountain Hard Wear och liggunderlag från SEAtoSUMMIT.

Dag 2 

Vi vaknade först vid halv 9 på morgonen och då var det faktiskt riktigt varmt i tältet. Utanför lyste solen och vi började med att tända en brasa, fixa havregrynsgröt till frulle och pressa en espresso till det. Kan det bli mycket bättre? Jag är i alla fall beredd att lägga regnet bakom mig och njuta till fullo av vad denna nya dag hade att erbjuda. Det skulle visa sig lite senare, att just denna dag faktiskt hade en hel massa knasigheter för oss.

IMG_0069

Vi tog det lugnt denna morgon/förmiddag. Det var trivsamt i solen vid sjön och vi kände inte att vi hade bråttom därifrån. Till och med tog vi ett bad. Ja, eller bad och bad. Patrik badade faktiskt medan jag tog, vad man kanske skulle kalla ett ”kärringdopp”. Med vatten till knäna blaskade jag lite vatten på kroppen men just bara den mängd som kändes ok utan att det blev för kallt. Men kolla på maken min som ligger på mage i vattnet. Snacka om att ha flyt. Jag vill påpeka att det var inte varmt i vattnet men vi har svårt att gissa temperaturen.

IMG_0072

Vi hängde kvar två timmar och drog vidare först strax efter kl 11. Fjället vi befann oss på har två toppar och vi hade lägrat på den södra, lite lägre toppen. Natuligtvis ville vi inte missa den norra, lite högre. Ännu hade vi inte upptäckt det där magiskt vackra som Öjskogsfjället sades erbjuda besökaren. På väg norrut, genom myren blev vi varse. Vi hade utsikt åt Sälenhållet och alla fjäll som uppenbarade sig bakom. Det är verkligen något visst med fjällmiljön.

På kartan fanns en stig utmarkerad. Vi tyckte oss hitta en minst sagt diffus stig som vi följde mot höjden på topp nummer två. När topp-platån vad nådd glömde vi dock bort denna stig i vår iver att nå högsta punkt, vända kartan rätt och njuta av vyerna.

IMG_0080

Mellan Öjskogsfjället och grannfjället, Synddalsfjället, tänkte vi oss en dramatisk dalgång. Genom denna dalgång gick, enligt kartan, en stig. Denna stig borde vara något alldeles speciellt, den bara måste vi hitta och med tanke på gårdagens ganska eländiga terräng och tunga vandring hade vi som plan att finna stigen och sedan vandra hemåt efter lederna. Men först var vi tvungna att ta oss ner för detta fjäll, som vi för tillfället stod på toppen av. Vi visste att vissa sidor inte var rekommenderade att vandra på och så här i efterhand gissar vi båda två att det var nog en av dessa vi valde för vår transport. Men vad tusan, det var åt det hållet vi ville och närmsta vägen var rakt ner. Stigen hade vi för länge sedan tappat. Vad hindrar oss när vi är på full-fart-framåt-humör?

Vi stod vi branten och tittade ner. Jahapp, där borta ser vi vägen som borde vara den vägen som leder till stigen vi ville hitta. Tittade ner igen, tittade på varandra. Båda tänkte ”det här borde gå”, nickade menande och började trava neråt. Ett steg i taget. Det var brant, underlaget både ojämnt och instabilt (som överväxta lösa stenar). Ryggsäcken på ryggen ökade utmaningen med ytterligare en dimension. Skogen var tät en bit ner och återigen fick vi trycka oss igenom trädens grenar för att ta oss framåt och neråt.

Önsketänkandet gjorde att vi ibland trodde oss hittat stigen men vi insåg varje gång att det var en ränna formad av vatten som runnit. Stegen vi tyckte oss se var i själva verket formen av en älgs klövar. Det var alltså vi och älgarna som valde denna väg. Kreatur av vårt eget släkte valde sannolikt en annan sida av berget, om de nu mot förmodan ens hade lyckats ta sig hit.

”Där nere ser det ut som att det ljusnar” sa Patrik lyckosamt och rätt hade han. Solen lyckades leta sig fram en bit nedanför oss. Väl där insåg vi dock hur in i helvetes långt vi hade kvar innan vi tagit oss ner till vägen.

Till slut var vi ändå nere. En väg uppenbarade sig och nu vet vi att på en kilometer framåt tog i oss 350 höjdmeter neråt vilket motsvarar en lutning på 35%. Ganska brutalt faktiskt. Vi kanske inte är Guds klyftigaste skapelser alla gånger men vi har i alla fall varsina ganska kralligt pannben och viker inte för utmaningar. Vi passar också på att tacka vår skapare för att vi kom ner oskadda, nästan. Patrik hade en rejäl rispa efter en vass gren på underbenet, där också ett tiotal mygg hade lägrat för en enkelt tillgänglig måltid.

Vi hittade vägen och behövde bara bestämma oss för om vi trodde att det var en ena eller den andra. Vi bestämde oss för att det var den ena, den som ledde fram till stigen vi planerat att följa. Vägen, blev en ganska överväxt sådan och ledde fram till ett slut. Vid slutet kunde vi ana, om vi verkligen använde fantasin, en stig som vi följde. Vi tog fram kartan igen och läste vad den prickiga linjen egentligen betydde:
”Stig, svårorienterad”
No shit. Vi såg också att den svårorienterade stigen rimligtvis borde finnas på andra sidan av den strömmande ca 5 meter breda bäcken. Fasen också. Men så länge vi följer bäcken och har ett fjäll på varsin sida om oss så är vi på väg åt rätt håll. Vi var ju inramade, på gott och ont. Att gå längs med en fjällsida innebär att fjällfoten hela tiden trampar en bit högre upp än dalfoten vilket kan kännas rätt tröttsamt efter en tid. Skogen var tät och snårig, underlaget svampigt och blött. Myggen hade funnit sitt paradis.

Skulle vi vada över bäcken för att se om vi hittade stigen på andra sidan?
Fanns det ens någon?
Det ser i alla fall mer platt ut på andra sidan, även utan stig är det troligen mer lättvandrat.
Det ser ut på kartan som att stigen snart ringlar över på denna sida men hur troligt är det egentligen? Vem skulle få för sig att bygga en bro här ute i snårskogen? Det måste ju vara fel på kartan. Ska vi chansa?

IMG_0109

Vi tänker sällan för länge. Av med skor och strumpor och över den iskalla, starkt strömmande bäcken med en botten av stora, vassa stenar. Det kan låta som en barnlek men jag fick mig en tankeställare i mitten av bäcken när jag höll på att tappa balansen: ”Tänk om jag ramlar här, med packningen på ryggen”. Men vi fixade det och Patrik, som dragit strumpor och skor på blöta och skitiga fötter stålsatte sig myggsvärmen medan jag packade fram handduken för att omsorgsfullt torka fötterna torra och rena innan jag klädde dem med ullstrumpor och kängor igen.

IMG_0110

Tre meter in. ”Där är en stig”. Väl ute på stigen garvade vi oss lyckliga och Patrik sa: ”Det är ju för tusan en väg”
Kaxigt gled vi fram längs ”vägen” ett par hundra meter på sin höjd, ändå fram till dess att den försvann ner i bäcken och uppenbarade sig på andra sidan, den sidan vi nyss vadat ifrån. Vad f—n. Vi vadar inte igen eftersom att vi vet att den kommer tillbaka till denna sidan lite längre fram. Vi stannade alltså kvar och tog oss fram efter bästa förmåga till dess att stigen kom tillbaka och sedan försvann ut i intet. Svårorienterad var ordet.

Vi fick klättra upp för att blicka ner över kanten på en ravin för att se bäcken, ravinen passerades, vi gick nedför och knatade snart i höjd med vattenlinjen. Ny ravin, uppför och nedför. Vi visste att vi inte kunde gå fel. Så fort tiden var mogen för oss skulle vi knata rakt på leden igen. I höjd med en plats där vi vid en tidigare vandring tagit en paus för fika, Synddalsstugan.

Tiden gick och vi likaså, de sista gångerna vi gick uppför valde jag att koppla bort kolan och inte tänka utan bara gå. Här kan vi inte stanna. Hungrig och matt men benen gick. När samtliga raviner låg bakom oss kom vi in på myrmark. Jag orkade inte bli lika blöt om fötterna som föregående dag och blev ganska duktig på att hitta tuvor som höll mina fötter tillräckligt högt för att inte trampa igenom. Jag fick kämpa bra för att hålla jämn takt med Patrik som fullständigt verkade skita i om han blev blöt om fötterna och klafsade rakt framåt oasvett hur det det  såg ut.

Vid vissa tillfällen försökte jag hålla mig på kanten till bäcken. Kanten var förhållandevis torr men eftersom att träden som växte där lutade in mot vattnet fick vi hålla oss fast i grenarna för att runda träden utan att trilla ner i böljan den blå. Vi vet nu att denna terräng, mellan fjällen, som vi tänkt skulle vara dramatisk och upplevelserik, var just dramatisk och upplevelserik. Det råder skarpa tveksamheter om någon människa innan oss varit lika eländigt envis för att verkligen fortsätta framåt genom en terräng som känns mer tillgänglig för sorkar och grodor än för oss människor.

Efter vad som känns som en evighet (läs ca 2 timmar) knatade vi rakt på Synddalsstugan. Vi blev överlyckliga. Platsen verkade tom och vi stannade för att äta och dricka. Vi behövde en paus. Vi behövde verkligen en paus.

IMG_0030

Vi gjorde mat, så mycket mat faktiskt att gasolen inte räckte för att värma kaffevattnet. Vi tog vår sista Bounty utan kaffe och traskade vidare, vidare hemåt. Bara en och en halv mil kvar hem till Gubbmyren. Nu kör vi.

Vi följde leden från Synddalstugan, tre km till Källfjällstugan. Från Kjällfjällstugan över Källfjället, efter leden denna gång, till Östfjällstugan. Vi ides inte ens kolla om gjutjärnsspisen var igång för kaffet vi drömde om. Vi ville bara hem.

Någonstans på stigen mellan Östfjällstugan och Högfjället såg det ut som att det skulle gå en sådan där ”svårorienterad” stig mot Köarskär som ligger i anslutning till Gubbmyren. Det vore ju skönt att slippa baxa sig fram genom tät skog men när fasen kommer stigen? Kommer den ens eller ska vi släppa leden och börja gena här?

Ja, det skulle vi tydligen. Rakt över fjället styrde vi stegen och det gick ju fint. Jättebra faktiskt, ändå tills myggen plötsligt kom, från ingenstans fullkomligen vällde de över oss och samlades likt virvlande moln som skapade en siluett runt kroppen. Med hjälp av rörliga axelleder lyckades jag krångla fram djungeloljan och smorde in hela fejset med innan jag langade över den till Patrik.

Jag vet inte om ni orkar höra mer om terrängen men jag tänkte för en stund att det hade kanske varit smartare att följa leden till Högfjället och därifrån ta en taxi hem. Men nu kunde det ju inte vara långt kvar.

Då kom regnet. Visst vore det väl synd om det gick en hel dag utan regn. En rejäl skur kom. Skulle vi plocka fram regnkläder? Näe, vi ville bara hem, så vi gick. Jag hann till och med tänka att nu skulle det ju kännas ännu najsare att öppna dörren och kliva in i stugan när vi nått slutet på denna vandring.

Ravin, ta oss rakt över eller runt?
Vem vet hur långt den sträcker sig?
Jag röstar på över. Klättring ner, klättring upp.

IMG_0089

Pust över, en bit fram ytterligare en ravin, samma beslut. Tredje ravinen försökte vi hålla oss på kanten men till slut hade vi lyckats singla oss ner längs kanten till botten, upp på andra sidan och slutligen var vi framme vid hus, på skogssidan, baksidan. Nu var vi trötta på skog och spatserade rakt över en tomt som såg tom ut. Följde vägen hem till huset på Kremlavägen i Gubbmyren.

Patrik: ” Får jag bjuda på middag på Gustavgrillen ikväll? Vi startar med ett glas champagne!”
Hur skulle jag kunna tacka nej till ett sådant erbjudande?
JA TACK!

Denna dag, då vi tänkt ta enkla vägar hem, blev sju resor tyngre än gårdagen men vi vet nu att så länge vi bara knallar så kan vi troligen gå nästan hur långt som helst.

Vad har vi då lärt oss?
Packa ner mer godis (nödproviant)
Tvättlina för att kunna torka kläder över elden vore toppen.
Tändved för förenkling vid tillfälle av genomsurt trä i naturen.
Varmt underställ att sova i.

Tänkvärt:
Det finns en anledning till att någon markerat ut leder åt dig. Jag antar att dessa kloka människor har hittat de mest lättvandrade vägarna till de vackraste platserna.

Ångrar vi våra vägar?
Knappast. Nu har vi fler galenskaper att garva åt tillsammans och även om lederna tagit oss till vackra platser hade vi missat en hel den minnesvärda ögonblick och fantastiska vyer.

Ännu en gång vill vi tacka Alewalds för fantastisk hjälp med utrustning.

Åsa och Patrik

Livet är för kort för dåligt kaffe – varför inte en god espresso på fjället?

Vi gillar att vara ute i naturen. Vi gillar att springa över myrar och trampa ned oss till fotknölarna i iskallt vatten. På något sätt så är det väl som den gamla klyschan säger: Vi känner oss mer ”levande” när vi utsätter oss för strapatser som är lite tuffare än vår vanliga vardag.

Men vi tycker också om att njuta av goda saker och vi ser inget motsatsförhållande i strapats och njuta av något gott längs vägen.

Med det i åtanke så har vi köpt en portabel espressobryggare. När jag (Patrik) hämtat paketet på posten idag så mötte jag vår gode vän David. David säger något i stil med ”Wow, har du köpt ännu mer prylar”, vilket jag kan känna är ett tecken på att det just nu har blivit rätt mycket nya prylar på kort tid. Det lät jag mig inte nedslås av utan berättade entusiastisk som ett barn på julafton om vår nya espressobryggare. Redan innan jag testat den så känner jag mig nöjd. Snacka om att ta ut segern i förskott!

Precis nu så har jag sittandes i soffan tagit fram kartongen och öppnat paketet. Kvalitetskänslan är hög! En riktigt gedigen förpackning skyddar bryggaren på ett sätt som andas premium!

IMG_2647

Så ska det se ut…. Vilken låda!

IMG_2648

Där ligger den inbäddad i fint skumgummi. Sådana här vitala verktyg måste skyddas!

Funderar på om jag ska utmana sömnen och pressa en varsin espresso till Åsa och mig. Tror inte att jag kommer att kunna hålla mig……

Denna bryggare ska med ut på fjället nästa vecka. Om den ger oss fantastiskt kaffe så får den eventuellt hänga med på vårt BAMM-äventyr. Jag bär LÄTT 500 gram extra om jag vet att vi kan få en grym kopp espresson när vi lägrar för natten.

Vi återkommer med ett fälttest framöver!

Patrik