Löp i grupp – fasen vad kul!

För snart 2 år sedan bestämde sig Åsa för att SMART Hälsa skulle ha löpning på gruppträningsschemat. Sagt och gjort. Vi gick en grundläggande utbildning och körde igång. Det har vi inte ångrat någon av oss!

I början gick det lite trögt. Intresset fanns men det var svårt att få deltagare till passen. Många undrade varför man skulle springa i en organiserad grupp. Springa gör man väl själv? Vissa undrade också varför man behövde coachning i löpning. För springa kan väl alla?

Men vi nötte på. Varje vecka året om har löpgrupperna legat på schemat och snöbollen har kommit i rullning. Jag stod där varje pass och väntade spänt på deltagarna. Eller ibland bara på deltagaren om sanningen ska fram… Men till slut hade vi en liten trogen grupp som var med nästan varje gång och successivt kom det till nyfikna som hakade på strötillfällen.

Fokus har varit på att springa ihop och det med rätt teknik. Vi har tränat den mest grundläggande löptekniken och putsat på våra löpsteg. Vi har tränat löpstyrka, intervaller och massor av backträning både uppför och nerför. Löpglädjen har från start varit hög och deltagarna har blivit mer och mer motiverade att springa i grupp. För det finns många fördelar med att springa i grupp.

Bland annat:

  • När du vet att polarna ska springa i kväll så känns det lite svårare att hoppa över löppasset!
  • Du tar i liiiiite mer i gruppen än om du sprungit själv.
  • Om du ibland tycker att egna löprundan är lite för tuff så är det lätt hänt att man tappar sugen och kanske börjar att gå. Helt ok så klart. Men i gruppen så får man den där lilla extra energin som gör att man klarar hela vägen in i mål.
  • Den sociala biten blir en bonus. Vem kan motstå en trevlig runda i goda löpvänners lag och ta i ihop? Lagkänslan kommer fort.

Uppenbarligen är det fler som ser samma fördelar som jag för det ansluter fler och fler till gruppen! I minusgrader och ymnigt snöfall kan det ändå komma 8-10 personer till passet.

I kväll var det en plusgrad i luften och duggregn. Kvällens pass var aviserat som rätt tuff backträning. Väder och backträning skulle kunna vara avskräckande, men ändå står 11 tokladdade (se bild! Det är jag längst till vänster med en jacka i samma färg som mitt fejs) löpare i gula reflexvästar och broddar på skorna redo att dra ut på löp 19.15 en måndagkväll. Härligt!

Jag tycker om att springa. Det har jag alltid gjort. Men att jag skulle tycka att det var så kul att vara ledare för en löpgrupp det hade jag nog aldrig gissat på.

Prova att löpa i grupp. Är du i närheten av Nykvarn så är du självklart välkommen att testa vår grupp. Bor du i en annan ort så finns det säkert något gym eller löpklubb som erbjuder löpning i grupp.

Prova. Du kanske gillar det lika mycket som jag!

Patrik

 

Förberedelserna för BAMM 2016 har startat!

Sedan vi gick i mål i lördags eftermiddag så har vi (trot eller ej…) pratat rätt mycket om BAMM. Dels med varandra då vi nött och stött loppet och kommit fram till vad som gick bra och vad som gick mindre bra.

Vi har också fått chans att prata om BAMM med många av er som följer bloggen, vilket vi tycker är kul! Vi är mycket glada för att ni följer oss och att ni tycker att det är så kul att prata bland annat om BAMM med oss.

Här på bloggen har ni kunnat läsa om ett par av de faktorer som vi upplevde som ej fungerande under vårt lopp. En riktigt vital detalj som inte fungerade som den skulle var skorna. Våra Salomon Fellraiser var inte stora nog för våra fötter. I alla fall inte för den svullna varianten av fötter som blir en realitet under ett långt och hårt lopp. Skorna var för små och det gjorde ont att röra oss framåt.

Det problemet hade vi bestämt oss för att lösa idag. Vi tog en lunchtur till Löplabbet på Kungsgatan i Stockholm för att titta på nya trailskor.

Vi fick omedelbar assistans av en trevlig tjej som hette Emma och vi var fort igång med skodiskussionen. Vi förklarade vårt dilemma och Emma tog vid därifrån.

Tyvärr var det lite utplockat på trailskohyllorna så urvalet var inte så där fantastiskt som vi hade förväntat oss. Många modeller fanns bara i den storlek som demoexet visade och det var dessvärre inte våra storlekar.

Vi fick ändå prova ett antal skor. Att prova sko på ett löpband är att rekommendera.

IMG_0316

Jag hade tur då det fanns lite mer skor för herr än vad det fanns för dam. Jag fastnade för en Brooks Pure Grit som satt perfekt på foten. Den gav gott om utrymme för främre delen av foten och lämnade ca 1,5 cm fritt framme vid tårna. Pure Grit har en platta inbyggd i sulan vilket gör att den inte släpper igenom så mycket ”vassa stötar” som kan uppstå när vi springer över sten. Under BAMM så upplevde jag att dag två så kändes varje sten genom sulan precis som om jag varit barfota. En kombination av fel sko som var för liten, samt svullna och därmed överkänsliga fötter.

Med Pure Grit räknar jag iskallt med att kunna forcera stenpartier som en stridsvagn framöver. Jag ser verkligen fram emot att testa dem ”live”.

IMG_0311

Brooks Pure Grit – Känns riktigt bra på foten. Nu ska vi se hur den är i skog och på berg.

Åsa provade damvarianten av Pure Grit samt ett par andra skor som ingen av dem riktigt föll Åsa i smaken. Vi hade bestämt oss för att inte kompromissa. De skor vi köper ska vara de rätta. Punkt slut.

Vi fick höra att det fanns lite fler storlekar av bland annat Brooks Pure Grits dammodell i Löplabbets butik i Skrapan på Södermalm, så vi betalade mina skor och satte oss i bilen för att byta butik.

Tur var det! I Skrapan fanns skorna Åsa skulle ha.

Efter en stunds snack med den mycket kunnige säljaren Jonas så kom det fram ett par nya modeller för Åsa. Bland annat en sko av märket Inov8, modell X-TALON 212 och en modell från Saucony. Saucony har vi varit nöjda med tidigare som löpsko och den modellen var med ända fram till sista beslutsrundan. Åsas val föll dock på Inov8 som satt mycket bra på foten. En lätt sko som är byggd av material som torkar fort vilket är viktigt på fjället.

IMG_1801

Inov8 X-TALON 212 – Åsas nya bästisar.

IMG_0322

Åsa provspringer skor på Löplabbet i Skrapan. 

För att förebygga problemet med svullna fötter valde vi också att köpa ett varsitt kompressionsplagg. Åsa köpte en kompressionsstrumpa som går upp över hela vaden och jag valde att köpa en vadkompression. Jag har en förmåga att lyckas få hål i alla strumpor jag har och tänkte att det är synd att investera så mycket i en strumpa med den hålrisk som föreligger hos mig…

Så nu har vi startat förberedelserna med lite nytt material. Nu ska det testas. Nästa förberedelse blir att ordna bästa formen av boende. En stuga nära hotellet i Björkliden med kök och kylskåp står på önskelistan. Nu ska vi ta kommandot över vår kost!

Nu kör vi. Mot BAMM 2016!

Patrik

PS. Det vore kul om du som inte redan är prenumerant av bloggen blir det. Lägg till dig här på sidan eller skicka din mailadress till patrik@smartatillskott.se så lägger vi upp dig.

Lite bonusbilder:

IMG_0320

Skön mission från Brooks!

IMG_0309

Massor med skor på hyllan. Tyvärr färre storlekar…

IMG_0324

De är fantastiskt hjälpsamma och kunniga på Löplabbet. Jonas hade erfarenhet av fjällöpning och kunde relatera till våra behov och önskemål.

Och hur går vi nu vidare efter BAMM 2015

Vi har läst lite bloggar efter vår första BAMM 2015 och inser att det är bland det galnaste och tuffaste man kan utsätta sig för i Sverige. Vi förstår också att vi inte kom så förberedda som vi borde. Hur går vi nu vidare härifrån med BAMM 2015 bakom oss. Det finns naturligtvis två möjliga vägar:

  1. Vi konstaterar att detta var en tufft lopp och backar tillbaka till vår trygga vardag,
    2. Vi ser detta som ett lära-lopp, tränar hårdare och kommer tillbaka bättre förberedda och tar revansch på BAMM 2016.

Vad väljer vi?
Redan på BAMM-ketten i lördags stod det nog klart att vi tar revansch nästa år. Vi vet mer vad som krävs och vilka faktorer vi behöver bli bättre på.

Alltså inför BAMM 2016 gäller följande:

  • Boka boende i tid så att vi bor i Björkliden i en stuga. Där har vi nära till loppet och har möjlighet att göra vår egen mat. Denna uppladdning gick bet detta år då tåget inte erbjöd mat i vår smak och Coop i Abisko knappt hade mat i sortimentet.
  • Vi reser med flyg till Kiruna och tar hyrbil till Björkliden. Att åka tåg suger kostmässigt. Med hyrbil har vi möjlighet att handla mat i Kiruna och ta med upp.
  • Vi behöver träna på orienteringsbiten, framförallt på att göra bättre vägval.
  • Vi kör enligt ett mer planerat träningsupplägg där backträningen har en betydande roll.
  • Åsa testar kompressionsstrumpor för att motverka svullna fötter.
  • Vi ska båda inhandla bättre skor i större storlek och prova ut dem väl i god tid.

Hänger du med oss på resan?
Åsa

Racereport BAMM 2015: Dag 2

Ja, det var ju då ytterligare en dag av detta äventyr i fjällen. För mig hade det räckt med en dag om dag 2 skulle se ut som dag 1 (läs Patriks racereport för dag 1). En snabb blick på kartan så kunde vi konstatera att det skulle eventuellt bli ännu jävligare. Denna dag utan dimma dock då solen strålade starkt från en klarblå himmel.

Innan vi somnade dagen innan hade vi bestämt oss för att byta distans till 30 för dag 2. Det innebar att vi fick fullfölja, dock utom tävlan. Det kändes dock som det kvittade. Vi låg inte precis i täten utan var nöjda med att hunnit in i tid för att få fortsätta på samma distans dag 2 (om vi hade velat).

Mina fötter var helt förstörda och tårna värkte för varje steg. Att promenera lugnt en aning kortare sträcka kändes fullt tillräckligt. Fötterna känns som en betydande kroppsdel just vid löpning.

Efter en natt med ömsom sömn, ömsom vakenhet låg vi klarvakna vid 6-tiden då tältet höll på att kollapsa av vinden. Det blåste rejält och jag hade ingen lust att krypa ur sovsäcken, tältet och ut i vinden för att börja laga mat igen. Mat var precis vad vi behövde dock, vi låg troligen rejält back på både energi och vätska.
Orutinerat!

Vi avvaktade med morgontoaletten, eftersom kön till toatälten var osannolikt lång. Precis som den blir när 800 personer ska dela på 6 (12) st toaletter.

Efter att vi ätit vår havregrynsgröt till frukost var jag ändå tvungen. Blåsan var fylld till bristningsgränsen och samtidigt som jag stod i kön tittade jag mig panikslaget omkring efter någon form av sten jag skulle kunna sätta mig bakom. I lägen som detta känns det lite orättvist att det är så enkelt att vara kille. Bara vända ryggen till och kissa. Hur skulle folk reagera om jag satte mig intill bergväggen och lättade på trycket. Efter att att sett en annan deltagare av samma kön som jag gjort just så bestämde jag mig för att lämna kön, klättra upp på en avsats och kissa. Det fanns ingenstans att gömma sig för de övriga 799 medtävlanden men helt ärligt. Vem fan bryr sig på fjället. Men en faktor som denna förtar en del av tjusningen från fjällcamping. Så mycket enklare när vi vandrar ensamma och vi kan ”gå på toa” när vi behöver utan att ta hänsyn till annat än oss själva.

IMG_0303
På bilden ser ni den 80 personer långa toakön.

Som en lättare människa var jag redo att börja packa ihop efter lägret och ta nya tag inför dagen.

Kl 8 gick starten för dem som låg i täten och kl 9 startade vi ”vanliga människor”.
Med BAMM 30 kartan i handen och skor som var alldeles för små för dag-två-svullenheten hade vi bestämt att göra det lite lättare för oss denna dag och följde därför en led förbi Låktatjåkko fjällstation och upp, runt och upp på Pajep Kåppatjåkka (jag älskar namnen på platserna här uppe). Uppe på platten i ett område som så vackert kallas ”Måndalen” vek vi av, rundade en topp och hittade första kontrollen vid en liten sjö.

Kontroll två såg enkel ut och låg i rak sydöstlig riktning på fjället Latnatjårro. Majoriteten av lagen styrde kosan rakt söderut, och rakt uppåt för ett snötäcke. Vårt resonemang löd ungefär så här: ”Varför knalla upp där för att sedan få gå neråt igen? Om vi följer bergets kant och försöker hålla höjdkurvan så är vi ju snart där. Vi slipper kuta upp och ner och vi går rakt på”

Undrar när vi ska lära oss att vi ibland, inte alltid, kan vinna på att följa main stream. Kan det finnas en orsak till att så många väljer samma väg?

Vi tog i alla fall, detta till trots, vår egen väg och började skråa längs branten, vilket kändes enkelt till en början. Det var ganska stabila avsatser som vi lätt kunde gå på. Tills de tog slut alltså, helt plötsligt smalnade de av eller stupade rakt ner. Vi tog inte samma knasiga risker som dag ett, vilket skulle kunna betyda att vi faktiskt lär oss något av våra erfarenheter, ibland. Vi fick backa och ta oss ner en platå vid ett flertal tillfällen och tappade på så sätt en mängd höjdmeter. Efter att ha rundat berget steg vi på höjden bakom och hittade kontrollen. Läget låg idylliskt, även denna vid en sjö och hade vi inte deltagit i BAMM så hade vi stannat och bryggt varsin espresso just här. En bar fick duga, vidare till kontroll 3. På väg ner från Latnatjårro blev vi omsprungna om ledarna för klass 50 och strax efter kom laget med Markus Hellner som låg tvåa. De sprang förbi som en vind på oförskämt lätta fötter. Vi gick, eller staplade på våra sargade fötter.

Ner för Latnatjårro och uppför Koppastjårro, stämplade in kontroll 3. Efter kontroll 3 skulle det bli enkelt. Nu skulle vi ta 4:an, 5:an och 6:an på vägen tillbaka. Inga fler toppar utan bara nerför. Men nerför är också ganska jobbigt. Särskilt när tårna värker varje gång de tar i framkanten på skon. Det blir ganska många sådana ”kantningar” under promenad nerför berget. Vi skråade och gick nerför, skråade och gick nerför. Men för tusan vad långt det var ner. Vi såg tydligt jokken där kontroll 6 skulle finnas intill kanten någonstans men det tog oss en bra tid att ta oss dit. Om sanningen ska fram så gick vi långsamt, mycket långsamt. Jag vet inte om vi någonsin gått så långsamt.

Väl nere vid jokken tog vi 4:an och vidare också 5:an. Jag längtade efter jämnt underlag, gärna asfalt då två dagar av lösa stenar, skråande och mjuk växtlighet hade fått fotlederna att kännas ganska trötta.

Det är lätt att missta sig i fjällen. Om sikten är god och vädret klart, ser man enormt långt. Vi såg Björkliden efter att ha kommit runt höjden efter kontroll 3 och det kändes förstås som att vi var rätt nära. Vi var inte nära. Med vårt tempo hade vi långt kvar. Med rappa fötter och pigga ben hade det förstås varit annorlunda.

Sista kontrollen låg placerad längst ner i slalombacken och sedan var det bara att besegra backen för att ta oss i mål.

Äntligen?
Blodad tand inför BAMM 2016?
Knappast!

Efter dusch, en timmes sömn var vi tillbaka på BAMM-ketten. Där satt vi plötsligt och planerade för BAMM 2016.

Vad har vi lärt oss?
– Ja, varför inte börja från början med BAMM 30 för att sedan successivt avancera i klasserna när erfarenheten och rutinen är ett faktum. BAMM 30 får det bli.
– Skor, ja det räcker inte att ha ett nummer för stora skor (som jag normalt brukar ha i löpskor). Mina fötter svullnade dramatiskt, vilket var en betydande faktor under dag 2.
– Vi nonchalerade orienteringsmomentet och behöver bli bättre på att göra smarta vägval. Att orientera i fjällen är inte som att orientera hemma i skogen.
– Inför kommande BAMM behöver vi bli bättre på att dricka och äta mer. Vattnet i jokkarna är iskallt och går bara att smutta i sig lite i taget. Smutta lite men ofta.
– Vi behöver mer grenspecifik träning. Att ta sig uppför toppar är brant och tar lång tid. Vanlig löpning räcker inte.
– Boende ska fixas i god tid så att vi kan bo i Björkliden. Bekvämligheten kring evenemanget förenklar.

Vi har tyvärr inte så många foton från dag två då vi helt enkelt inte var på fotohumör.
Jag har svårt att tro att det finns många andra ställen i landet som bjuder på naturupplevelser i klass med fjällmiljön kring Björkliden. Väl värt ett besök som turist.
Ses vi på BAMM 2016?

Åsa

Racereport BAMM 2015: Dag 1

Man blir bra på det man tränar. Man blir bra på den terräng man tränar i.

Då var det till slut dags. 05.30 fredag morgon gick larmet igång på våra iPhones simultant och väckte oss ur vår sköna sömn. Vi hade lyckats sova rätt bra, mycket på grund av halvtaskig sömn på tåget natten innan.

Nu var det dags. Vi hade ägg och bacon i vandrarhemmets kylskåp och vi vispade snabbt ihop en äggröra och stekte bacon till. Våra kroppar behöver fett.

Vi hade fått låna Åsas kusin Pärs bil (Tack Pär!) vilken vi packade in oss och vår utrustning i. Milen till Björkliden tar ca 12 minuter. När vi kom fram till infarten till Björkliden Hotell plockade vi upp Pär och hans teamkamrat Johan så att de slapp gå i alla fall de 50 höjdmetrarna innan start. Nu gällde det att spara på energin.

Dagens karta hämtades upp på tävlingskansliet och därefter prioriterade vi ett sista toalettbesök inomhus innan vi drog ut på två dagars vildmarksliv.

IMG_0302

Från hotellet och tävlingskansliet så var det en rejäl promenad uppför för att komma till starten. Nu kändes allt toppen! Vi var nöjda med vår klädsel och ryggsäcken satt som integrerad med kroppen. Vi kände oss starka!

Vi fick tio minuters väntan i startfållan och hann springa på Åsas kompis Ida som skulle springa BAMM 30. Snabba lyckönskningar och kramar innan startskottet gick.

Redan första kontrollen satte på något sätt tonen för denna tävling. Vi skulle uppför. Starten är belägen ca 500 meter över havet (möh) och vi skulle till en topp som var belägen 876 möh. Lämmeltåget drog iväg. Det fanns inte så många alternativa vägar så det var bara hänga på tåget. I det här läget var det inte mycket löpning att tala om då det var trångt och i stökig terräng. (Tyckte vi då. Det var inget mot det som komma skulle…)

Det var en grymt skön känsla att checka in på första kontrollen. Racet var igång och vi kände oss fortfarande starka. Vilka härliga dagar det skulle bli!

Vädret var perfekt för den här typen av aktivitet. Ca 9-10 grader i luften och vi konstaterade att vi var rätt klädda för uppgiften.

Efter incheckning på kontroll 1 visade kartan att vi skulle ned från toppen. Faktiskt hela vägen ned igen fast nu nästan rakt norrut. Dagens kortaste distans skulle leda oss ned till kontrollen som var placerad vid en liten sjö. Nerför gick det lätt och vi småsprang det mesta av sträckan och fick ”klättra” bara på ett par få ställen.

Incheckning på tvåan gick även det som det skulle. Vi high-fivade och delade på en chokladbit. Fasen vad kul det är med fjällorientering!

DCIM100GOPROGOPR0611.

Fram med karta & kompass för att ta ut riktningen för trean. Även trean låg vid en sjö, men den sjön hade de placerat på 902 möh. Nu hade vi dagens hittills tuffaste klättring framför oss. Bitvis var det brant och halt i leran och det gällde att hålla upp blicken för att hitta rätt vägar fram. Vi konstaterade att vi hade en bra speed då vi passerade rätt många lag på vägen uppför. Inga missöden på vägen och vi kunde lugnt och säkert checka in på trean.

Ett lag vi gått parallellt med vid alla kontroller utbrister ”Hur fasen kan de lägga de tre tuffaste kontrollerna på rad?” vilket vi tyckte lät lite hoppfullt. Har vi gjort det tuffaste redan så blir det alltså lättare framöver. Det kunde vi dock senare konstatera att det tuffaste låg framför oss.

DCIM100GOPROGOPR0605.

Kontroll fyra var placerad vid en liten sjö vid foten av fjället Pajep Kåppatjåkka. Fram till nu var vi hela, rena och framför allt torra. All transport hade skett på torr mark. På vägen till fyran så tog vi oss först upp 100 höjdmeter innan vi kom fram till ett område som bestod av ett antal bäckar på väg ned från fjället som sammanstrålade just i partiet framför kontrollen. Vi behövde ta oss över och spanade en stund efter bästa ställe att ta oss över torra. Ett par tappra försök visade dock att ta sig över torr var en utopi. Vi bet ihop och sprang över. Strida strömmar av iskallt vatten svepte runt våra vader men botten var jämn och fast så vi kom säkert över. Nu var vi dock rejält blöta om fötterna, ett tillstånd som skulle hålla i sig från nu till målgång.

Incheck på fyran och paus för vätska och energipåfyllning.

DCIM100GOPROGOPR0619.

För att ta oss till femman så skulle vi passera Sveriges högst belägna fjällstation: Låktatjåkko Fjällstation. På kartan såg vi att det fanns två alternativ för att leda oss rätt. Gå tillbaks en sväng och vad genom vattendraget igen, eller gå runt på den andra torra sidan. Vi valde den torra sidan. Detta var inte den sista gången dessa dagar som vi valde en tuffare väg än nödvändigt.

Efter ett par hundra meter från kontroll fyra kom vi fram till ett klipparti där vi var tvungna att ta oss upp. Vi såg på håll att de framför oss kämpade rätt hårt för att komma upp på avsatsen. Det fanns inte så mycket att greppa om eller naturliga steg att placera fötterna på, så lagen fick hjälpa varann upp på bästa sätt.

När vi kom fram så väntade killen som precis klättrat upp snällt in oss och sträckte ned handen till Åsa och sa: ”Ta min hand så hjälper jag dig upp så får du hjälpa nästa.” Schysst! Sånt uppskattas stort sådana här dagar. Den ”nästa” var jag. Jag stod och tittade på klippan ett par sekunder för att se om jag kunde hitta en väg upp som ingen annan sett, men någon sådan fanns inte. Åsa sträckte ned sin hand till mig och jag greppade den hårt. Från det läget drog Åsa upp 95 kg Patrik på klippan. Vilken teamkamrat! Bra med en stark teamkamrat och tillika fru.

DCIM100GOPROGOPR0625.

Efter att kommit förbi det hindret var det bara att traska på. Nu för första gången över snö ända bort till fjällstationens pumphus. När vi kom fram till pumphuset såg vi att flera var i färd med att sätta upp tält. När vi kom närmre såg vi att det var ett gäng som sprang BAMM 30 som var i mål för dag 1. Vi hade inte varit observanta nog att förstå att vi nu passerade platsen där även vi skulle lägra för natten. En funktionär frågade oss snällt om vi gått i mål och vi förklarade lika snällt att vi hade halva dagsetappen kvar…

När vi passerat fjällstationen som ligger 1288 möh så var det dags att ta av mot kontroll nr fem. Vi hade bestämt oss för att hålla oss på ungefär samma höjd och runda toppen Låktatjåkka för att komma till kontrollen som låg vid en sjö bakom. Lätt i teorin svårare i praktiken. Det sluttade brant och underlaget bestod av vassa stenar som gärna ville röra sig när vi satte fötterna på dem.

Här kom också en ny spelare in i bilden: Dimman. För första gången blev sikten usel. Dalgången och fjällstationen försvann och vi var tvungna att förlita oss på kompassen. Då terräng och området är helt och hållet okänt för oss så började det nu bli svårt. Jag hade sett att det fanns en mast på kartan och rätt som det var så uppenbarade sig masten framför oss. Vilken lycka! För att dra nytta till max av upptäckten så gick vi fram och ställde oss precis framför masten för att därefter ta ut en ny kompassriktning. Vi skulle ned ett par höjdkurvor och hade ca 750 meter kvar till den lilla sjön där kontroll fem väntade på oss.

Nu blev vi medvetna en ny faktor. Vi rör oss så långsamt tack vare terräng och dimma att 750 meter tar mycket längre tid att transportera oss än vad vi är vana vid. Det gjorde att vi började söka efter sjön alldeles för tidigt. Vi svepte av en höjdkurva utan ett spår av något som kan likna en sjö. (Sikten var ca 20 meter så det hade faktiskt gått att missa att självaste Vättern låg 25 meter bort.) Efter att ha gått runt ett par varv så hör vi till slut röster. Vi går mot rösterna och stöter på ett gäng som gör ungefär samma övning som vi. Letar liten sjö i tät dimma. Till slut så går ett av lagen rakt på kontrollen och vi är inte sena på att jogga fram och checka in. Nu står vi alltså vid ”sjön” vi sökt. Problemet är bara att det säkert är en sjö ett par dagar per år. Men just nu var det bara ett enda stort snötäcke. När vi går från kontrollen så pekar jag på en stor spricka i snön/isen där vatten sipprar igenom. ”Titta nu kommer islossningen” säger jag. Åsa svarar ”Äntligen ett vårtecken i fjällen!”.

Nummer sex hägrar. På kartan ser det enkelt ut och vi tar en kompassrikting som vi sedan följer slaviskt genom dimman. Efter en stunds vandring så kommer vi ned under dimman och dalen breder ut sig nedanför oss. En fantastisk vy uppenbarar sig. Härifrån kan vi se kontrollen som är placerad vid ett vindskydd som ligger längs bäcken Låktajåkka. En lättare klättring för oss nedåt i ett zick-zack-mönster.

Kontrasterna är helt sanslösa. För en halvtimme sedan var vi inne i en iskall dimma och såg knappt handen framför oss. Nu skiner solen och vi har en fantastisk utsikt ner över dalen. Vi njuter.

Incheckade och klara på sexan så unnar vi oss att ta av oss ryggsäckarna, fylla våra vattenflaskor med kallt vatten från bäcken, ta en kisspaus och käka en varsin Indiebar.

De som lagt banan har varit så skojiga att de lagt kontrollerna mer eller mindre enligt mönstret varannan topp, varannan dal.

Nu var vi nere i dalen igen och skulle upp på en mindre topp. Ett stort snötäcke täckte passagen upp och vi kunde välja det flacka men längre vänstra spåret om snön, eller det brantare men kortare höga spåret. Om ni gissar på att vi valde det högra så gissade ni rätt.

På baksidan av kartan står tävlingsreglerna samt en del förmaningar. Bland annat så står det ”BAMM är en löpartävling. Om ni befinner er i en situation där löpningen har övergått till klättring uppför lodräta ytor bör ni göra ett nytt vägval för er egen säkerhet”. Vi hajar poängen. Det kanske inte var direkt lodräta passager vi klättrade i men ett antal gånger så valde vi vägar som absolut inte var löpbara.

Det var precis vad vi gjorde mellan sexan och sjuan. Det var riktigt brant och mjukt och lerigt underlag. Två steg upp och därefter glida ett steg tillbaka. Hela vägen upp. Vi hade ett lag efter oss som tog inspiration av oss och hängde på. När vi tittade ner på dem efter en stund så log de, visade tumme upp, samtidigt som de skakade lätt på huvudet åt den nästan parodiska situationen vi tillsammans var i. Betalar vi verkligen för att göra detta?

Incheckningen på sjuan var skön. Tuff väg dit men det kändes bra nu. Vi tog snabbt ut en ny riktning och började gå igen. Medan vi gick drack vi vatten och käkade nötter. Det kändes rätt lyxigt där och då. Vi kom ikapp ett annat lag som tagit en paus en bit efter kontrollen. Den ena killen säger ”Nu är det inte kul längre!” Vi svarar något tokpeppande i stil med ”Jo för fasen, nu är vi ju snart i mål”. För det trodde vi just då.

Vi var tvungna att passera ett stort bergsmassiv med branta stup innan vi skulle kunna påbörja turen till dagens sista topp. På fjället Kärketjårro skulle vi upp till 1358 möh för att hitta kontroll åtta. Vi hade kursen och började gå. Vid 1200 möh så kom dimman igen. Vi såg inte toppen vi skulle till, men det var egentligen inga problem för terrängen var bra att gå i och höll vi bara raka spåret uppåt och framåt så skulle vi gå rätt på kontrollen. Ett fjäll i dimma har många toppar. Varje platå vi nådde efter 1300 möh kändes just som toppen. Speciellt när vi kom fram till en plats på ca 1330 möh så trodde vi verkligen att vi var framme. Vi stod och tittade på kartan och började känna oss trötta i benen, huvudet och tvivlade en kort stund på att vi var på rätt kurs.

Killarna som tagit rygg på oss upp till sjuan kom nu ikapp oss. Jag slänger ur mig ”Hur många j-a toppar får det finnas på ett fjäll egentligen?”. ”Ja det är som en j-a bröllopstårta” svarar den ena killen snabbt. Humor på fjället är det bästa humorn.

Vi fortsatte knata uppför och fastnade ännu en gång på en STOR platå. Det kändes verkligen som toppen. Men efter att ha irrat runt på platån en stund så ser vi att nog fasen finns det en nivå till på denna bröllopstårta! Sista vandringen uppför börjar nu kännas riktigt tung. Där uppe på topp nr. 7 eller 8 enligt vårt sätt att räkna ”toppar” sitter kontrollen och väntar. Känslan är skön men samtidigt börjar vi bli rejält slitna. Vi har varit ute länge nu och vill till nattlägret för att återhämta oss.

DCIM100GOPROGOPR0615.

Fågelvägen är sträckan mellan åttan och målet en av de längsta. Vi väljer dock att inte gå kortaste spåret utan bestämmer oss för att ta en enklare men lite längre väg ned till fjällstationen och nattlägret. Vi tar sikte på en sjö vi ska runda och tar ut kompassriktning och börjar gå i dimman.

Efter en kort bit så är vi mitt i snön och här är det mycket snö. En ny erfarenhet till denna dag är att det är supertufft att navigera i dimma och snö. ALLT flyter liksom ihop. Den sjö som är jättetydlig på kartan var bara ett stort snöflak just nu som inte alls gick att runda på den sida vi tänkt oss. Vissa snöpartier ska man bara inte korsa då vi inte har en aning om vad som finns under. I värsta fall är det underminerat och en iskall sjö väntar där under. Så vi valde ett par säkra vägar före de osäkra vilket förde oss i en längre vandring än vad vi tänkt oss. Till slut kom vi i alla fall ut ur dimman och nästa sjö uppenbarade sig.

En fantastisk vy av sjön som till största delen var täckt av snö men där det på vissa ställen trängde igenom vatten som hade en härligt blå färg.  Vi skulle ta ett vänstervarv runt sjön för att därefter komma ut på en av de föreslagna färdvägarna på kartan. En bäck var dock i vägen och snömassorna gick ända fram till bäckkanten som låg ca 1.5 meter nedanför. Vi tog av oss ryggsäckarna och hoppade ner en och en.

Upp på andra sidan kanten och knata på. Efter en stund sammanstrålade vi med killarna från sjuan och åttan. Även ett lag vi stötte på vid femman och sjuan var nu med. Vi slog följe fram till sommarleden som vi sedan helt enkelt tänkte följa ända fram till nattlägret. Nu har vi rejält trötta. 9 timmar på fjället hade dränerat oss nästan totalt och vi var rätt klara över att vi inte hade gjort dag 1 på det enklaste sättet.

Sista biten fram till lägret var fin vandring längs en fantastiskt vacker led. Vi passerade en deltagare som gjort sig rejält illa och blev omhändertagen av två funktionärer. Tur i oturen att olyckan skett så nära nattlägret där rutinerad fjällpersonal snabbt kan assistera. Vi frågade om vi kunde hjälpa till på något sätt, men funktionären tackade nej och berättade att helikoptern var på väg. När vi kommit ett par hundra meter så kom helikoptern flygande över oss och ett par minuter efter det så var den skadade på väg till sjukvård i Björkliden.

DCIM100GOPROGOPR0629.
DCIM100GOPROGOPR0629.

Skönt att se att systemet fungerar om olyckan är framme. För BAMM är en tuff utmaning. Vi stod inför många situationer där vi tänkte att här gäller det att göra rätt, annars är skaderisken skyhög. Hellre vända en gång för mycket vid ett hinder än att riskera våra liv.

Nu var vi äntligen framme vid lägret och ”checkade” ut med våra ID-pinnar för dag 1. Nu var klockan 17.15. Nästa anhalt var start lördag morgon kl 8. Det enda som stod på schemat nu var vila och sova. I massor.

Vi var inte direkt bland de första att angöra lägret så vi fick inte välja och vraka bland tältplatserna. Nu var det nog så att det fanns ingen helt perfekt tältplats. De flesta fick nog leva med lutande mark och stenigt underlag.

När tältet var uppe så satte vi oss i tältet och bytte om till torrt. Torra underkläder, strumpor, underställ, tröjor, vindtät jacka & byxor var skönt att få på. Men efter att ha kommit ur tältet så frös vi likförbaskat. Åsa hade dagen innan start köpt en ny lätt dunjacka från Haglöfs som kom till pass nu. Men helt varma blev vi aldrig.

DCIM100GOPROGOPR0633.

Fram med kök och koka vatten för att kunna lösa upp den torkade maten och till en efterlängtad kopp kaffe.

Efter att ha intagit den osmakliga måltiden bestående av frystorkad Chili con carne och Kyckling med ris och curry var det dags att inta toakön. Som mest var det 80 personer som köade för att få göra sina behov. Systemet var uppbyggt med sex stycken toatält med två toahinkar i vardera. Vi fick höra att orienterare var experter på detta då det i orienterarkretsar är kutym att gå på toaletten två och två för att spara tid. Uppenbarligen var vi alltför många som inte var orienterare i nattlägret för de flesta ville uträtta sina behov en och en. Även vi. Vi får jobba på den mentala biten så att vi i framtiden kan göra detta i grupp.

När vi äntligen fått detta fixat och haft en kort summering av dagen med Pär så var det sovdags. Just där och då så kändes det som att en dag hade räckt. Fasen vad tufft det var. Hård terräng, tuff orientering och en låååång dag.

Man blir bra på det man tränar. Man blir bra på den terräng man tränar i. Vi hade behövt vara mycket mer BAMM-specifika i vår träning. Det är en skarp notering för oss själva OM vi ska anmäla oss till BAMM igen.

Jag har utsatt mig för en del utmaningar och påfrestningar tidigare. Under åren så har jag gjort två En Svensk Klassiker, ett antal halvmaror, en mara, några Triathlonlopp och tillbringat ett år som Kustjägare i militären. Men sett över en dag så var det här det jobbigaste jag gjort.

Detta förklarar jag för Åsa där vi ligger i våra sovsäckar. ”Jag är glad för att jag fick följa med på just detta” säger Åsa med ett leende innan hon somnar.

Hur det gick dag 2? Rapport kommer inom kort. 🙂

Ha en trevlig dag!

Patrik

Nummerlapparna uthämtade!

Nu har vi allt på plats!

Vi har varit borta vid tävlingscentrum i Björkliden och anmält oss och hämtat vår välkomstpåse.

I välkomstpåsen fanns: Nummerlappar, ID-pinnar, klistermärken och en varsin buff: En rosa och en blå. Det är säkert en ren slump att vi som tävlar i mixed-klass får just en rosa och en blå. Annars vore det väl märkligt ur ett genusperspektiv? 😃

Pastabuffén var framdukad vid tävlingscentrum men det funkar ju inte med vårt kosttänk. Vi tog oss istället till Abiskos Turiststation och käkade Souvas. Nu känner vi att depåerna är fyllda.

Klockan är ställd på 05.30. Egen lagad frulle och sedan iväg till start. Ska bli skönt att få röra på oss lite nu efter allt stillasittande på tåget. 
Det här ska bli kul!

Patrik & Åsa

Örnen har landat! Äntligen på plats i Abisko.

Vi är inte de gnälliga typerna. ( Tycker vi…)

Men när frullen var slut på tåget i morse så var vi nog rätt gnälliga.

Nu är vi framme på vandrarhemmet i Abisko. Härligt spartanskt boende. Bra. Vi behöver inte ha det så bekvämt jämnt. 

Men nu är vi gnälliga igen. Varför? Jo äggleveransen till Coop i Abisko har kommit bort. Det finns inte ett ägg i byn. Tufft för oss som bestämt oss för att käka ägg och bacon i morgon bitti.

Lösningen fanns dock rätt nära. Åsas kusin Per tar med ett 12-pack ägg från Kiruna. Slutgnällt med andra ord.

Undrar om lite av gnället kommer av anspänning inför dagarna som kommer?

Hur tufft kommer det bli? Har vi med oss allt? Visst var det den röda pilen som är norr på kompassen? 😂 Och en massa annat.

Vi tror att vi har koll på läget nu. Nu drar vi till Björkliden och hämtar startbevisen.

Let’s go.

Patrik 

 

1 års väntan är snart över – på fredag springer vi BAMM!

Ja snart är det dags! När vi rätt spontant anmälde oss till BAMM 18 augusti förra året så visste vi inte riktigt vilken stor apparat det var att komma till start i Björkliden.

Vi förstod nog att det var en del utrustning som behövde inhandla, Men kanske inte att det var SÅ mycket som det till slut blev. Bara för att leva upp till den obligatoriska utrustningslistan.

Materialinköpen har alltså varit massiva och därtill kommer boende och resa till Björkliden. Slutnotan blir rätt hög. Betydligt högre än anmälningsavgiften som ligger på 1400 kr.

Men nu när allt detta är gjort och grejorna ligger i ryggsäckarna så känner vi oss förberedda. Löpformen är ok hos oss båda och motivationen är hög. Vi ser fram emot att tillbringa två dagar i fantastisk natur och genomföra denna strapats ihop. En extrem teambuildingövning för ett äkta par.

På onsdag eftermiddag sätter vi oss på tåget från Nykvarn till Abisko. Sovkupé är bokad och vi räknar med att vara utvilade till 1000 när tåget rullar in i Abisko vid 14-tiden på torsdagen. Därefter incheck på vandrarhemmet Abisko Östra och acklimatisera oss inför starten.

Kl 8 på fredagen startar äventyret. Då startar hela fältet samtidigt och det verkar bli en hel del uppför i starten, allt för att sprida ut startfältet så fort det går.

(Är du nyfiken på BAMM så finns det en videoserie som dokumenterar BAMM 2014 på denna länk.)

Skärmklipp 2015-08-08 07.18.52

53 km fjällorientering ligger framför oss. Fågelvägen alltså. Så det gäller att orientera rätt och inte lägga en massa energi på att springa åt fel håll. 53 km framåt och 3960 meter uppför. Som sedan ska klaras av nedför också.

Ja det ska bli kul det här. Vi är taggade och tränade. Formen kan vi inte göra så mycket åt nu annat än att sköta vår kost rätt fram till start.

Sex dygn och 35 minuter kvar nu. Sen är det äntligen startdags!

Ha en fin dag.

Patrik & Åsa

Åsa och Pata provar sportbrillor inför BAMM

Att använda linser ute i naturen kan vara en utmaning. Alla ni som bär linser vet att hygienen är högt prioriterat. Kommer det minsta bacill eller smuts kan det leda till mer än bara irritation. I värsta fall inflammation.

Eftersom att jag (Åsa) bär linser till vardags har vi funderat lite över hur vi ska lösa det under BAMM. Engångslinser skulle kunna vara ett alternativ men riktigt rena händer är fortfarande klurigt att åstadkomma.

Det bästa vore, resonerar jag, att ha ett par riktigt välsittande, slipade sportbrillor så jag inte ens behöver tänka på problemet med linser. Vanliga glasögon har jag svårt att vänja mig vid eftersom jag upplever att bågarna alltid irriterar och sitter mitt i synfältet.

Glädjande nog har Patrik en bra kontakt på Sportbrillor.se.  Därmed har vi också blivit varse om mängden möjligheter som finns. Marcus på just Sportbrillor.se har varit schysst och skickat ett antal balla brillor hem till oss för brillprovning.

Detta tog vi oss an idag (till ett glas Prosecco) och nedan följer smakprov på de olika varianterna.

IMG_0199

Åsa om Adidas Raylor: 
Jag gillar ljuset som linserna släpper igenom och de sitter skönt. Dock en aning för stora och sitter inte 100% säkert vid löptest.

IMG_0204

Patrik om Rudy Project Magster: 
Släpper lite vid löpning och passar uppenbarligen inte mig så bra i passformen. Annars en snygg brilla men kommer inte funka vid löpning för mig.

IMG_0202

Åsa om Rudy Project Noyz:
Grymt utseende som skulle duga för Terminator! Den kändes dock tyvärr obekväm bakom öronen och satt inte perfekt vid löpning. De kom också så nära ansiktet att ögonfransarna fastnar i bågen.

IMG_0200

Patrik om Oakly Jaw Breaker:
Cool brilla säkert – på andra! Inte riktigt min stil och den satt inte alls bra när jag provsprang.

IMG_0198

Åsa om Rudy Project Stratofly:
Favoriten. Storlek small sitter toppen, vilket inte alltid är sjävklart då jag har ett makalöst litet huvud. Löptestet visar att brillorna sitter bra även under löpning. Spontant känns de sköna att ha på sig och jag har inga bågar som stör synfältet.

IMG_0197

Patrik om Rudy Project Rydon:
Favoriten. Sitter som en smäck! Bra för att vara de första jag testar. Klarar löptestet galant. Känns som att det är en brilla jag skulle kunna använda ofta även i icke motionssammanhang!

I morgon fortsätter inventeringen av vad vi behöver för vårt äventyr. Då åker vi till Stockholm och har blivit inbokade på personal shopping på Alewalds på Kungsgatan.

Sedan får vi nog kolla vår budget och göra en prioritering över vad vi behöver, kontra vad vi skulle vilja ha. ”Nice to have or need to have”. En sak är dock säker: BAMM-äventyret kommer kosta rätt mycket pengar.

Ha en trevlig fredagkväll.
Åsa och Patrik

Utrustning till BAMM: Boende och sova

När vi dag 1 avverkat våra kontroller och därmed cirka 25 km fjällöpning (Kanske med ca 2000 meter stigning i benen) så kommer vi att anlända till ett gemensamt nattläger. Platsen för lägret är än så länge hemligt, det enda vi vet är att det ligger på ca 1200 meters höjd.

Väl där ska vi slå upp vårt tält och lägra för natten.

Vi har kommit fram till att det tält, de liggunderlag och de sovsäckar vi har sedan tidigare inte riktigt duger för denna prövning. Dels kan det bli ett riktigt grisväder och kallt vilket ställer krav på tält och sovsäck och dels är vikten på utrustningen nu en viktig faktor i och med att vi ska bära allt med oss hela loppet.

Så nu läser vi på så mycket vi kan om:

  • Lättviktstält för 2 personer
  • Liggunderlag – komfortabla, skapligt lätta och gärna prisvärda
  • Sovsäckar som klarar ner mot nollgradigt och ger en bra sovkomfort.

Finns det någon i vår läsarskara som har tips och erfarenheter att delge oss så mottages de gärna. Antingen i kommentarsfälten eller via info@smartatillskott.se.

Vi är riktigt taggade nu. Det känns att det närmar sig!

Patrik & Åsa