Men om man inte vill göra som Martin Stenmarck då?

”Jag vill kasta loss och lära mig slåss – Raka av mitt hår och bäras ut på bår – Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt

Lita på sanningen och kväva all gråt”

Så sjöng ju Stenmarck i alla fall. Jag vet inte hur långt han har kommit med planerna i övrigt.

Skämt åsido. Så mycket spänning behöver jag inte i livet, men jag känner ändå att jag måste göra något lite mer utmanande då och då, för att ”känna att jag lever”. (Tur att jag inte är i 45-års ålder, då hade man kunnat misstänka en kris…)

Ett sätt jag hittat sista veckorna är att dra ut och springa i skogen. Hitta nya stigar och utmana lite genom att då och då lämna stigarna. Även om det sker mitt i den trygga hemmaskogen, så blir det lite mer dramatiskt. Bra för huvudet också, då all koncentration går åt till att hålla sig på fötterna och göra rätt vägval. Det finns helt enkelt inte plats för tankar på jobb och eventuella problem. Hjärntvätt åt det bättre hållet!

I torsdags morse var jag ute en snabb sväng innan jobbet. Jag sprang ned till Hökmossen och tänkte ta mig tillbaka genom skogen. Det var snårigt och blött minst sagt, men det resulterade i att jag fann det jag hört många prata om: ”Kärret”. Ett stigsystem som slingrar sig runt ett kärr, tydligen ska det vara nästan 5 km stig som man irrar runt på. Irrar är rätta ordet då det inte finns någon form av guidning och det är dessutom så uppmuntrande att här och där avvika från stigarna för att finna egna och det resulterar ofta i samma väg tillbaka.

Sedan dess har jag längtat tillbaks till Kärret. Idag (söndag) var det dags.

Jag fick ett superpass med ca 2 km uppvärmningsjogg till Kärrets ”entré”, väl i Kärret ca 5 km stiglöpning och därefter ca 7 km vanlig väg. Det gav en enorm mersmak och jag känner att jag vill ta stiglöpning ett par steg längre.

Lite action blir det ju när jag springer över stock och sten, provar ”broar” som har ett par decennium på nacken och då och då dessutom har flaxen att få ramla i den sköna ljungen, så att man får ett par söta skrapsår på knäna. Jag känner mig lite mer levande just då. Kanske inte behövs mer? Kanske inte behöver raka av mig håret, köpa båt, mucka med någon och få stryk? Och Tjurfäktning har man ju tack och lov börjat förbjuda mer och mer.

Jag kan alltså ha funnit en mycket mildare väg i Kärret.

Hur gör du för att få lite extra spänning i vardagen? Tipsa oss!

Ha det fint.

Patrik

Tro fasen att människor ramlar ihop till slut

Det slog oss häromdagen att vi har nog aldrig hört om så många som mår dåligt på olika sätt, som vi gör just nu. 
Medmänniskor som drabbas av utbrändhet, lider av utmattningssyndrom och depressioner. Diagnoserna är många och olika, gemensamt har de att personen bakom diagnosen mår riktigt dåligt och i vissa fall tvingas till sjukskrivning för att vila ikapp.
Undrar om det är mycket vanligare att må dåligt idag, eller har det bara skett en förändring i form att man vågar/vill prata om det mer nu än tidigare? 

Är det det sistnämnda så är det så klart något positivt. Chansen till att må bättre måste öka om man får chansen att vara öppen med sitt tillstånd och därmed kunna få en ökad acceptans från omgivningen.

Är det det förstnämnda så är det ju för jävligt. Det är inte omöjligt att det är så. På många sätt är det en hård vardagspress för många av oss. Kanske inte i den fysiska formen av att vi jobbar hårt i skogen eller på fälten och lyfter tunga saker som sliter på kroppen.
Mycket ska vara perfekt. Mycket ska vara på ett visst sätt för att man kanske vill leva upp till hur man tror att normen nu är. Mycket kanske till och med beror på att man bryr sig så mycket om vad andra tycker om det man gör. Man kanske vill framstå som den bäste mamman/pappan, den bäste frun/mannen, den bäst tränade kollegan, den med det prydligaste hemmet. För att ha råd med det där prydliga hemmet och åka på de perfekta semestrarna så krävs det ju till råga på allt att man måste jobba också.
Allt ska ske på dygnets 24 timmar. Det är knepigt att få det att gå ihop.
Tro fasen att det i så fall blir pressat. Tro fasen att människor ramlar ihop till slut.

Hur fasen bryter man detta om man fastnat mitt i det? Hur hoppar man av ett ekorrhjul som snurrar fort som sjutton?
Vi vet dessvärre inte. Det finns nog inget enkelt svar på den frågan.
Men det är nog inget snack om att vi måste bli mer rädda om oss själva. Rädda om varandra. Vara vaksamma och lyhörda efter signaler. Både från oss själva och andra. Vi kanske kan bli bättre på att stå bredvid ekorrhjulet och sträcka fram en hand till den som vill ur.
Det är väl därför vi människor lever i flock – för att hjälpa varandra.

Att fylla på ett halvfullt vattenglas på 70 minuter

Satan vad jag har varit frustrerad på sistone. Frustrerad på massor av saker och händelser. Jag har inte alls lyckats se saker och ting från den ljusa sidan och alltför många av mina vattenglas har varit halvfulla. Min stresshantering har varit usel och det har inte krävts mycket för att jag ska upp och känna på det ”röda fältet”.

Det är så klart mycket tröttsamt att vara frustrerad och stressad när så mycket i mitt liv är så bra. Först och främst har ju lilla Viggo anslutit till familjen. En familj som jag älskar massor och är både frisk och stark. På det kommersiella planet går det också bra, nu med nytt drömjobb som hägrar direkt efter att min älskade fru Åsa, Viggo och jag kommer hem från vår solsemester på Mallorca.

Ja ni hör, det är inte direkt synd om mig. Och ändå har jag inte känt mig på topp. Snacka om bortskämd.

Men det är svårt att lura knoppen. Fysiska små motgångar har satt sig i min knopp och påverkat mig alltför mycket uppenbarligen.

Till exempel har jag under året sett fram emot att springa Ultravasan. Ultravasan gav jag upp i maj när jag inte kunde ta ett enda löpsteg utan att det gjorde ont. Ingen direkt skada diagnostiserad, utan det gjorde bara ont och det var tungt. Trots det hade jag släpat mig runt 30-km pass efter 30-km pass och jag blev bara mer och mer deppig. Till slut tog jag beslutet att skita i Ultran och ta det något annat år. Kanske. Det tog hårt. ”Vad är jag för vekling som inte kan springa vasan?”, är exempel på tankar som inte direkt lyft mig under sommaren.

Sommaren blev inte så full av löp som jag trott utan träningsmängden sjönk drastiskt samtidigt som viktkurvan pekade svagt uppåt.

Men vila är bra för kroppen, det är det inget snack om. I augusti när jag började springa igen kändes det bra i fötter och ben. Men inte så bra i knoppen, eftersom formen var si så där (usel). När jag dessutom drabbades av en treveckors förkylning som jag bara trodde fanns på film så var botten nådd. För knoppen alltså.

När fanskapet till förkylning var borta så var det dags att ta tag i bitarna. Den här gången med en plan. På en föreläsning för ett tag sedan så var en kille från Polar på plats och snackade pulsträning. Jag har testat pulsträning tidigare och haft bra resultat. Efter föreläsningen bestämde jag mig för att åka hem och börja pulsträna. Min start blev att springa så pass lugnt och stilla att jag höll mig i pulszon två. Där bygger jag uthållighet och förbereder kroppen att successivt kunna träna mer löpmängd. Så har jag hållit på ett par veckor nu.

Idag var det dags att dra ut på ett mer intensivt pass och jag hade planerat in 2 x 5 backrusher i mitten av passet. När jag väl kom dit var jag toktaggad och hade riktigt bra fart uppför backen. Vilken lycka!

Joggen hem gick i pulszon två och jag gav mig därmed en föredömlig nedjogg och chans till att lyssna på kroppen. Ingen smärta någonstans. Pulsen sjönk stadigt och fint ned till rätt nivåer på inte alls så lång tid efter avslutad rush. Jag kände mig som en löpare igen. Stark. Frisk.

Men det häftigaste är effekten efter ett sådant pass. Inte bara att man är skönt trött i kroppen, utan effekterna som kommer till knoppen. Jag hör liksom fågelkvittret igen. Solen värmer lite extra och helt plötsligt känns det inte så jobbigt att jag måste förbi ICA och handla lite middag. Åsa måste bli fundersam varför jag är så kramsugen efter ett löppass (jag är inte så kramvänlig i svettiga löpkläder dock…) och hunden Bosse såg nästan rädd ut när jag blev så väldans glad att se honom när jag kom hem.

Det förbannade halvtomma glashelvetet, ser ju nu nästan glimrande halvfullt ut.

Vi har alla våra knep och knåp för att fylla på glaset så klart. Jag vet i alla fall vad som fungerar för mig.

Patrik

”Tränar du? Har inte du semester?”

Är du själv en person som tränar ofta och gärna kanske du har fått den frågan någon gång.

Semester betyder för mig att jag är ledig från jobbet. Inte från övriga livet i stort och framförallt inte från det jag mår bra av.

Semester ser jag tvärtom som en tid med fler tillfällen för träning, mitt bland allt solande, grillande och hängande med familj och vänner.

Så stå på dig. Träna så mycket du vill på semestern! Vem vet? Du kanske inspirerar någon? 🙂

Patrik
 

På gymmet på semestern och jädra glad för det!
 

Hur orimligt kan saker och ting bli?

Ibland pratar vi om hur orättvis världen är. Vissa har mat, vissa har inte mat. Vissa har jobb, vissa har inte jobb. Ena grannen har större bil än den andra. Vissa semestrar i Barcelona medans andra inte har råd att bjuda barnen på glass.

Orättvisor på olika nivåer så klart. Vissa riktiga och andra inte så riktiga. För vilken bil grannen har är väl skit samma? Den kanske dessutom är belånad upp till takboxen. 🙂

Men när man ser en sådan lyxyacht som låg här i Barcelona häromdagen så funderar man på rimligheterna. Egen helikopter på, ett antal 30 fots lyxbåtar upphissade här och var om gästerna skulle vilja göra ett strandhugg. Dessutom utrustad med en kanon som skickar ut ett ljud som kan förstöra trumhinnor om nu båten skulle attackeras av pirater!

Allt detta har alltså kostat 286 miljoner dollar! Alltså inte kronor utan dollar…

Cirka 2,3 miljarder svenska kronor med andra ord. Hoppas ägaren är nöjd!

120 meter lång ger att varje meter kostat 20 svenska miljoner att bygga.

Ärligt talat. Blir inte orättvisan lite makaber? 

Patrik

  

Kickstart my heart – näst sista dagen i Barca.

Idag har vi bestämt att vi ska ta oss till stranden tidigare än igår. Sen ankomst betyder strandhäng utan solstolar, vilket betyder handduk direkt på sanden. Utan att lämna ut alltför omsmakliga detaljer så kan jag i alla fall avslöja att jag hade sand så gott som ÖVERALLT igår. 

Tidig revelj med andra ord. Min klocka ringde 06.30 så att jag skulle hinna med en morgonmil med löpskorna på. 

På med lurarna och på med spellista ”Milen”. Tryck Play. Kickstart my heart med Mötley Crüe vrålar igång. Lite för hög volym nu när pulsen är låg… Låter det vara så och bestämmer mig för att höja pulsen istället för att sänka volymen.

Trots tidig timme så är det rätt bullrigt i Barcelona. Mycket trafik och andra morgonpigga turister gör att det blir en del slalomlöpning. Helt ok då jag är ute efter en runda i mystempo.

Jag började jogga ned mot Placa de Catalunya för att kunna få njuta av skön uppförsbacke hela vägen upp mot Avenida Diagonal.

 Jag vänder upp precis i slutet av den galna gågatan La Rambla, som nu ligger näst intill folktom. Stark kontrast mot eftermiddagar och kvällar då det kryllar av turister på gatan. 
 

Folktom La Rambla – blir nog ordning på det senare!
 
Det är som sagt skönt uppförslut när jag tar mig uppåt längs Passeig de Gracia. Men det är inte bara uppförsbacken jag vill åt denna gång. Passeig de Gracia är smyckad av helt fantastisk arkitektur signerad Gaudí och andra framstående arkitekter. Otroliga byggnader och detaljer.

 

Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
  
Passeig de Gracia
 
Efter den extraordinärt njutningsfulla uppförsbacken är jag uppe vid Avenida Diagonal. Härifrån tar jag sikte på något ännu mer spektakulärt: Sagrada Familia. En mastodontkatedral som ritades av Gaudí och började byggas i slutet på artonhundratalet. Bygget fortsätter och enligt sista prognos ska den vara klar 2030. Det är inte bara komplexiteten i bygget som gör att det drar ut på tiden. Bygget finansieras av donationer och biljettintäkter, så man bygger vartefter pengar finns. 150 års byggtid alltså. Men Gaudí själv var lugn och sa: ”Min chef har inte bråttom. Gud har all tid i världen!” Jag ska själv börja använda det uttrycket när jag renoverar hemma.

 

Sagrada Familia
 
Härifrån var det dags att springa till hotellet och väcka tjejerna.

Skön jogg med många småstopp. Klockan stannade på 10 km prick och tiden 59.58. Precis som jag ville ha det. Är det inte märkligt? 🙂

Nu frukost och strand.

Ha en skön dag!

Patrik

(Ligger några fler foton längre ned)

 

Varför inte lite varumärkessnyltning? Eller heter han också Gaudi?
  
  
Lokala fotbollsklubben. Stolthet!
  
Fler löpare ute!
 

Dags för rekreation!

Idag åker jag med mina döttrar till Barcelona. Sex nätter har vi unnat oss.

Det ska bli skönt med lite rekreation. Det känns som att det behövs extra mycket i år.

På schemat står enbart avkoppling tillsammans med tjejerna. 

Jag har precis packat ihop mitt rekreations-kit: Löpprylar, böcker och hörlurar för att lyssna på P3-dokumentär och hårdrock från 80-talet. Behövs inte mycket mer än så. Jo ett pass kanske.

Jag ser fram mot mina tidiga morgonlöp som samtidigt blir en minisightseeing. Återkommer eventuellt med några fotoreportage…. 🙂

Ha en skön sommardag alla!

Patrik

Men om man inte lyckas springa ifrån vargarna. Vad gör man då?

Träningen inför Ultravasan 90 fortsätter. Idag stod en snabb mil på agendan. Den första milen då jag ökar tempot i år.

Ännu mer relevant just nu då jag lovat löpgruppen ett miltest på torsdag. Först milen på 49 minuter och därefter ett nytt gäng på 59 minuter. Så det gäller fasen att testa att jag ens har 49 minuter i mig! Jag har ju mest fokuserat på mitt Ultravasan-tempo, tänkta 6 min/km.

Jag drog iväg med siktet inställt någonstans runt 45 minuter. Vid den här tidpunkten förra året låg jag runt 42.30 på milen.

Men jädrar vad tungt det gick! Mjölksyran kom tidigt med i spel och jag fick slita för att komma runt på 47.16.

Jag tror jag får lida lite för att jag börjat styrketräna mer. Muskler väger och muskler på överkroppen hjälper inte mycket vid löpning om man inte är en sprinter. Jag är ingen sprinter.

Sen vet jag inte om jag i själva verket lyckats bygga så mycket muskler. När jag sa till Åsa att tröjorna känns lite för korta eftersom jag byggt för mycket axlar så log hon bara och sneglade på min mage… 

Men visst vill man ha muskler även på överkropp även om man vill kalla sig löpare? 

Om man går till vår mest primitiva sida så vill man ju kunna springa för att kunna ta sig bort från vilddjuren. Men OM man nu inte hinner springa ifrån vargen, är det inte smart att ha liiite muskler även på överkroppen så man kan brotta ned vargen? Så tänker jag. Vill gärna ha en plan B.

Men man kanske skulle kunna slipa lite på fettreserven runt magen. Den är väl tilltagen för behovet. Då kanske tröjan räcker hela vägen ned också.

Kör hårt!

Patrik

Söndagslöpning – träning inför Ultravasan

Tiden går fort när man har kul. Nu är det bara 6 månader kvar tills startskottet för Ultravasan går vid 5-tiden på morgonen lördag 20 augusti. Spännande!

Merparten av min löpträning har varit i löpgruppen på SMART Hälsa. De längre passen har ännu inte riktigt blivit av och jag har länge sett fram emot att komma ut en vacker helgdag och springa lite längre än vad vi hinner göra på grupp-passen.

Idag var det dags. Vackert väder var utlovat och vackert väder blev det.

För att lära känna sig själv och sina gränser krävs det att man experimenterar med just sig själv. Vi har länge varit övertygade om att kolhydratladdningar inte är optimalt och det står vi fortfarande för. Att komma överfull av kolhydrater i depåerna till ett lopp ger en rolig första timme men sedan blir det värre. Om man inte trycker i sig en massa gel och andra ”livlinor” som ger en kort extra skjuts. Att trycka en gel ger ett kort lyft, men ofta är avgrunden när effekten tar slut djupare än toppen var hög… (Jag har provat)

Nej jag föredrar en jämn energi som gärna funkar från start till mål.

För att träna min kropp för detta så valde jag kolhydratfattig kost till frukost och lunch idag. Kvarg med bär och kvarg med bär. Fantasifullt så det förslår.

Kvart över tolv gick min start. Tempot var lugnt. Min plan för Ultravasan är att springa varje mil på 60 minuter. Utöver det vill jag ha 59 minuter över för att dricka, äta och gå på toaletten, vilket ger mig en måltid runt 10 timmar. Ja eller 9 timmar och 59 minuter för att vara exakt. Jädrar vad trist det vore att landa precis ÖVER 10 timmar. Då föredrar jag hellre 12 timmar… Sådan är jag. 9.59 blir det. Pip!

Vädret var fantastiskt och humöret likaså. Jag kände direkt att klädseln var perfekt för temperaturen och förstod också snabbt att jag gjorde rätt när jag valde mina Icebugs framför vanliga skorna. Vägarna ute på åkrarna var vackert vintriga och jag hade dessutom bestämt mig för att vika av på en skogsstig för att få ca 3 km traillöpning, så dubbarna behövdes.

Jag tänker mycket på min löpstil när jag är ute på en sådan här runda. För att ta sig runt Ultravasan effektivt så gäller det att springa snålt. Det gäller att hitta det ultimata löpsteget för ändamålet. Rätt längd och rätt frekvens och inte lockas att dra på för mycket i backarna. Smart löpning är med andra ord det som behövs.

Det kändes bra som sjutton faktiskt! Fram till 15 km så kände jag mig rätt oberörd och snitt-tempot var runt målet, ca 5.50 min/km.

Men prick vid 15 km så kom huvudvärk smygandes på.

Just då ser jag min kompis Christian komma springande på en korsande väg och drog på uppför en backe som jag snart skulle svänga upp på. Huvudvärken glömdes genast bort för nu skulle jag helt plötsligt fartöka och springa ifatt Christian för att få snacka lite löpning några hundra meter. Christian som hade hörlurar i öronen och fullt fokus i ögonen var helt ovetandes om att jag låg ca 100 meter bakom och knappade in meter för meter.

Det tråkiga med backar är att den som ligger först i backen också kommer över krönet först. När Christian nådde krönet så fick han sådan enorm hemlängtan och ökade tempot och lämnade mig besviken efter sig.

Ok. En liten motgång. Sådant händer. Det tuffaste var dock att fartökningen hade sugit en del kraft. Huvudvärken var lite värre nu.

Huvudvärken får jag av att min kropp ställer om från att använda kolhydraterna som finns i kroppen vid start som energi, till att istället använda mina fettdepåer som är insprängda i musklerna. För att komma i mål i ett långt lopp så gäller det att få kroppen att lyckas med den omställningen. Har man inte tränat på just det förloppet och vet hur det känns, så kan man gå in i den berömda ”väggen”. Bränslet tar slut och man orkar inte trycka på vidare tills kroppen slår på nästa system, fettförbränningen.

Jag brukar ha rätt lätt för den omställningen, men nu var det ett tag sedan jag sprang långt. Inte mycket att göra, det var bara att nöta på. Försöka slå sig igenom den är så länge ”lövtunna” gipsväggen.

Ni som har barn kanske känner igen det här: Vissa faser tycker man är jobbiga som sjutton. Tills en dag då fasen helt är över och man har inte ens märkt att det tagit slut!

Så var det för mig idag. När jag började fundera på huvudvärken igen vid 18 km så var den borta! Min ”vägg” blev inte så lång. Gips som sagt. Lätt att forcera.

Sista 4,5 km efter 18 km gick galant. Småtrött så klart och törstig eftersom jag inte hade med mig dryck (kan också ge huvudvärk!), men kroppen kändes i övrigt som ny.

Ett mycket bra kvitto på att formen i alla fall är ok. Nu väntar upptrappning av distans med ca 10% varannan vecka.

Jag ser fram mot starten i augusti. Vad kul det ska bli att skriva blogginlägget efter loppet och beskriva för er hur det känns att springa 90 km på 9 timmar och 59 minuter!

Efter en skön dusch drog jag bort till New Mill Grill för att unna mig en (stor) kycklingtallrik.

Gissa vem som sitter där med sina barn? Jo Christian! Vi pratar om våra löp och konstaterar att han verkligen (Är dock inte 100% säker på att det stämmer….?) inte var medveten om att han spurtade ifrån mig på Fredriksbergsvägen. Christian tyckte också att det var synd att jag inte ropade, men jag erkände rakt upp och ner att jag var osäker på min förmåga att ropa efter 15 km löpning.

Vi kom överens om att köra nästa långtur ihop så att inte någon känner sig frånsprungen…

Allt i allt en härlig löpsöndag.

Hoppas ni också haft en bra söndag. Med eller utan löp.

Patrik

 

 

Göra någon glad

Jag spenderar som många av er vet en hel tid på gymmet SMART Hälsa i Nykvarn.

Det är en fröjd att hänga på gymmet. Bara en massa trevliga människor.

Jag blir glad av det. En tung sinnesstämning byts rätt omgående mot ett glatt humör när jag kliver in genom dörren. En av vännerna jag ofta morsar på när jag kommer dit påtalar ibland typ ”Ja du verkar ju alltid på glad och på topp” efter att vi utbytt artighetsfraser som ”Tja! Hur är läget?”.

Eftersom jag blir glad av att komma till gymmet och möta människor jag tycker om så stämmer ju det. Jag ÄR ofta på topphumör när jag är på SMART Hälsa! För det ska gudarna veta att jag är inte alltid på ”topp” och glad. Jag springer inte runt och är glad (fråga min fru…) jämt.

Jag borde bli bättre på att tala om för den här vännen och alla andra som kan tänkas säga något som ”du verkar ju alltid glad” att:

Japp! Jag blir glad av att träffa dig!

Vem vet? Det kanske gör en till människa glad!

Ha en trevlig kväll!

Patrik