Underbart fjällöp i regn, vind och uppför – och lättare än så vill jag inte ha det!

Dagens fjällöpning avklarad!

Jag ställde bilen vid Högfjällshotellet och drog iväg längs Södra Kungsleden upp mot Östfjällsstugan. 9 grader i luften, motvind och uppför första 2,4 km kändes… friskt! 

Skön känsla att komma över puckeln och kunna ”rulla” ned mot Östfjällsstugan. Ifrån Östfjällsstugan är utmaningen inte att det är uppför, utan att terrängen blir betydligt tuffare i dalen på väg tillbaks mot Högfjället. Du får får tre val när du ska sätta ned foten: Blöt rot, blöt sten, eller blött vatten. Det var rätt halt på sina ställen som ni förstår. 

Fjällen är en fantastisk miljö att springa i och bara sådana små upplevelser som att se dalripor knata runt i lugn och ro, ger mig lugn och ro i själen. 🙏 Bra löppass och jag är nöjd med att jag kunde hålla 6.20-tempo i snitt trots förhållandena. Löpningen känns bättre och bättre!

Jag testade @palsinmotion under löpet och det gav mersmak! Hade inte förberett mig på appen så bra innan, så det blev lite fippel innan allt funkade. Jag rekommenderar att ni spanar in @palsinmotion (http://www.palsinmotion.se) och sedan laddar ner appen. Specielllt utformad om du springer med någon och vill ha koll på vart personen befinner sig. Perfekt vid lopp, löpgrupper etc. Kommer bli en succé! 

Ha en skön lördag!

//Patrik

 

Och hur går vi nu vidare efter BAMM 2015

Vi har läst lite bloggar efter vår första BAMM 2015 och inser att det är bland det galnaste och tuffaste man kan utsätta sig för i Sverige. Vi förstår också att vi inte kom så förberedda som vi borde. Hur går vi nu vidare härifrån med BAMM 2015 bakom oss. Det finns naturligtvis två möjliga vägar:

  1. Vi konstaterar att detta var en tufft lopp och backar tillbaka till vår trygga vardag,
    2. Vi ser detta som ett lära-lopp, tränar hårdare och kommer tillbaka bättre förberedda och tar revansch på BAMM 2016.

Vad väljer vi?
Redan på BAMM-ketten i lördags stod det nog klart att vi tar revansch nästa år. Vi vet mer vad som krävs och vilka faktorer vi behöver bli bättre på.

Alltså inför BAMM 2016 gäller följande:

  • Boka boende i tid så att vi bor i Björkliden i en stuga. Där har vi nära till loppet och har möjlighet att göra vår egen mat. Denna uppladdning gick bet detta år då tåget inte erbjöd mat i vår smak och Coop i Abisko knappt hade mat i sortimentet.
  • Vi reser med flyg till Kiruna och tar hyrbil till Björkliden. Att åka tåg suger kostmässigt. Med hyrbil har vi möjlighet att handla mat i Kiruna och ta med upp.
  • Vi behöver träna på orienteringsbiten, framförallt på att göra bättre vägval.
  • Vi kör enligt ett mer planerat träningsupplägg där backträningen har en betydande roll.
  • Åsa testar kompressionsstrumpor för att motverka svullna fötter.
  • Vi ska båda inhandla bättre skor i större storlek och prova ut dem väl i god tid.

Hänger du med oss på resan?
Åsa

Racereport BAMM 2015: Dag 2

Ja, det var ju då ytterligare en dag av detta äventyr i fjällen. För mig hade det räckt med en dag om dag 2 skulle se ut som dag 1 (läs Patriks racereport för dag 1). En snabb blick på kartan så kunde vi konstatera att det skulle eventuellt bli ännu jävligare. Denna dag utan dimma dock då solen strålade starkt från en klarblå himmel.

Innan vi somnade dagen innan hade vi bestämt oss för att byta distans till 30 för dag 2. Det innebar att vi fick fullfölja, dock utom tävlan. Det kändes dock som det kvittade. Vi låg inte precis i täten utan var nöjda med att hunnit in i tid för att få fortsätta på samma distans dag 2 (om vi hade velat).

Mina fötter var helt förstörda och tårna värkte för varje steg. Att promenera lugnt en aning kortare sträcka kändes fullt tillräckligt. Fötterna känns som en betydande kroppsdel just vid löpning.

Efter en natt med ömsom sömn, ömsom vakenhet låg vi klarvakna vid 6-tiden då tältet höll på att kollapsa av vinden. Det blåste rejält och jag hade ingen lust att krypa ur sovsäcken, tältet och ut i vinden för att börja laga mat igen. Mat var precis vad vi behövde dock, vi låg troligen rejält back på både energi och vätska.
Orutinerat!

Vi avvaktade med morgontoaletten, eftersom kön till toatälten var osannolikt lång. Precis som den blir när 800 personer ska dela på 6 (12) st toaletter.

Efter att vi ätit vår havregrynsgröt till frukost var jag ändå tvungen. Blåsan var fylld till bristningsgränsen och samtidigt som jag stod i kön tittade jag mig panikslaget omkring efter någon form av sten jag skulle kunna sätta mig bakom. I lägen som detta känns det lite orättvist att det är så enkelt att vara kille. Bara vända ryggen till och kissa. Hur skulle folk reagera om jag satte mig intill bergväggen och lättade på trycket. Efter att att sett en annan deltagare av samma kön som jag gjort just så bestämde jag mig för att lämna kön, klättra upp på en avsats och kissa. Det fanns ingenstans att gömma sig för de övriga 799 medtävlanden men helt ärligt. Vem fan bryr sig på fjället. Men en faktor som denna förtar en del av tjusningen från fjällcamping. Så mycket enklare när vi vandrar ensamma och vi kan ”gå på toa” när vi behöver utan att ta hänsyn till annat än oss själva.

IMG_0303
På bilden ser ni den 80 personer långa toakön.

Som en lättare människa var jag redo att börja packa ihop efter lägret och ta nya tag inför dagen.

Kl 8 gick starten för dem som låg i täten och kl 9 startade vi ”vanliga människor”.
Med BAMM 30 kartan i handen och skor som var alldeles för små för dag-två-svullenheten hade vi bestämt att göra det lite lättare för oss denna dag och följde därför en led förbi Låktatjåkko fjällstation och upp, runt och upp på Pajep Kåppatjåkka (jag älskar namnen på platserna här uppe). Uppe på platten i ett område som så vackert kallas ”Måndalen” vek vi av, rundade en topp och hittade första kontrollen vid en liten sjö.

Kontroll två såg enkel ut och låg i rak sydöstlig riktning på fjället Latnatjårro. Majoriteten av lagen styrde kosan rakt söderut, och rakt uppåt för ett snötäcke. Vårt resonemang löd ungefär så här: ”Varför knalla upp där för att sedan få gå neråt igen? Om vi följer bergets kant och försöker hålla höjdkurvan så är vi ju snart där. Vi slipper kuta upp och ner och vi går rakt på”

Undrar när vi ska lära oss att vi ibland, inte alltid, kan vinna på att följa main stream. Kan det finnas en orsak till att så många väljer samma väg?

Vi tog i alla fall, detta till trots, vår egen väg och började skråa längs branten, vilket kändes enkelt till en början. Det var ganska stabila avsatser som vi lätt kunde gå på. Tills de tog slut alltså, helt plötsligt smalnade de av eller stupade rakt ner. Vi tog inte samma knasiga risker som dag ett, vilket skulle kunna betyda att vi faktiskt lär oss något av våra erfarenheter, ibland. Vi fick backa och ta oss ner en platå vid ett flertal tillfällen och tappade på så sätt en mängd höjdmeter. Efter att ha rundat berget steg vi på höjden bakom och hittade kontrollen. Läget låg idylliskt, även denna vid en sjö och hade vi inte deltagit i BAMM så hade vi stannat och bryggt varsin espresso just här. En bar fick duga, vidare till kontroll 3. På väg ner från Latnatjårro blev vi omsprungna om ledarna för klass 50 och strax efter kom laget med Markus Hellner som låg tvåa. De sprang förbi som en vind på oförskämt lätta fötter. Vi gick, eller staplade på våra sargade fötter.

Ner för Latnatjårro och uppför Koppastjårro, stämplade in kontroll 3. Efter kontroll 3 skulle det bli enkelt. Nu skulle vi ta 4:an, 5:an och 6:an på vägen tillbaka. Inga fler toppar utan bara nerför. Men nerför är också ganska jobbigt. Särskilt när tårna värker varje gång de tar i framkanten på skon. Det blir ganska många sådana ”kantningar” under promenad nerför berget. Vi skråade och gick nerför, skråade och gick nerför. Men för tusan vad långt det var ner. Vi såg tydligt jokken där kontroll 6 skulle finnas intill kanten någonstans men det tog oss en bra tid att ta oss dit. Om sanningen ska fram så gick vi långsamt, mycket långsamt. Jag vet inte om vi någonsin gått så långsamt.

Väl nere vid jokken tog vi 4:an och vidare också 5:an. Jag längtade efter jämnt underlag, gärna asfalt då två dagar av lösa stenar, skråande och mjuk växtlighet hade fått fotlederna att kännas ganska trötta.

Det är lätt att missta sig i fjällen. Om sikten är god och vädret klart, ser man enormt långt. Vi såg Björkliden efter att ha kommit runt höjden efter kontroll 3 och det kändes förstås som att vi var rätt nära. Vi var inte nära. Med vårt tempo hade vi långt kvar. Med rappa fötter och pigga ben hade det förstås varit annorlunda.

Sista kontrollen låg placerad längst ner i slalombacken och sedan var det bara att besegra backen för att ta oss i mål.

Äntligen?
Blodad tand inför BAMM 2016?
Knappast!

Efter dusch, en timmes sömn var vi tillbaka på BAMM-ketten. Där satt vi plötsligt och planerade för BAMM 2016.

Vad har vi lärt oss?
– Ja, varför inte börja från början med BAMM 30 för att sedan successivt avancera i klasserna när erfarenheten och rutinen är ett faktum. BAMM 30 får det bli.
– Skor, ja det räcker inte att ha ett nummer för stora skor (som jag normalt brukar ha i löpskor). Mina fötter svullnade dramatiskt, vilket var en betydande faktor under dag 2.
– Vi nonchalerade orienteringsmomentet och behöver bli bättre på att göra smarta vägval. Att orientera i fjällen är inte som att orientera hemma i skogen.
– Inför kommande BAMM behöver vi bli bättre på att dricka och äta mer. Vattnet i jokkarna är iskallt och går bara att smutta i sig lite i taget. Smutta lite men ofta.
– Vi behöver mer grenspecifik träning. Att ta sig uppför toppar är brant och tar lång tid. Vanlig löpning räcker inte.
– Boende ska fixas i god tid så att vi kan bo i Björkliden. Bekvämligheten kring evenemanget förenklar.

Vi har tyvärr inte så många foton från dag två då vi helt enkelt inte var på fotohumör.
Jag har svårt att tro att det finns många andra ställen i landet som bjuder på naturupplevelser i klass med fjällmiljön kring Björkliden. Väl värt ett besök som turist.
Ses vi på BAMM 2016?

Åsa

Racereport BAMM 2015: Dag 1

Man blir bra på det man tränar. Man blir bra på den terräng man tränar i.

Då var det till slut dags. 05.30 fredag morgon gick larmet igång på våra iPhones simultant och väckte oss ur vår sköna sömn. Vi hade lyckats sova rätt bra, mycket på grund av halvtaskig sömn på tåget natten innan.

Nu var det dags. Vi hade ägg och bacon i vandrarhemmets kylskåp och vi vispade snabbt ihop en äggröra och stekte bacon till. Våra kroppar behöver fett.

Vi hade fått låna Åsas kusin Pärs bil (Tack Pär!) vilken vi packade in oss och vår utrustning i. Milen till Björkliden tar ca 12 minuter. När vi kom fram till infarten till Björkliden Hotell plockade vi upp Pär och hans teamkamrat Johan så att de slapp gå i alla fall de 50 höjdmetrarna innan start. Nu gällde det att spara på energin.

Dagens karta hämtades upp på tävlingskansliet och därefter prioriterade vi ett sista toalettbesök inomhus innan vi drog ut på två dagars vildmarksliv.

IMG_0302

Från hotellet och tävlingskansliet så var det en rejäl promenad uppför för att komma till starten. Nu kändes allt toppen! Vi var nöjda med vår klädsel och ryggsäcken satt som integrerad med kroppen. Vi kände oss starka!

Vi fick tio minuters väntan i startfållan och hann springa på Åsas kompis Ida som skulle springa BAMM 30. Snabba lyckönskningar och kramar innan startskottet gick.

Redan första kontrollen satte på något sätt tonen för denna tävling. Vi skulle uppför. Starten är belägen ca 500 meter över havet (möh) och vi skulle till en topp som var belägen 876 möh. Lämmeltåget drog iväg. Det fanns inte så många alternativa vägar så det var bara hänga på tåget. I det här läget var det inte mycket löpning att tala om då det var trångt och i stökig terräng. (Tyckte vi då. Det var inget mot det som komma skulle…)

Det var en grymt skön känsla att checka in på första kontrollen. Racet var igång och vi kände oss fortfarande starka. Vilka härliga dagar det skulle bli!

Vädret var perfekt för den här typen av aktivitet. Ca 9-10 grader i luften och vi konstaterade att vi var rätt klädda för uppgiften.

Efter incheckning på kontroll 1 visade kartan att vi skulle ned från toppen. Faktiskt hela vägen ned igen fast nu nästan rakt norrut. Dagens kortaste distans skulle leda oss ned till kontrollen som var placerad vid en liten sjö. Nerför gick det lätt och vi småsprang det mesta av sträckan och fick ”klättra” bara på ett par få ställen.

Incheckning på tvåan gick även det som det skulle. Vi high-fivade och delade på en chokladbit. Fasen vad kul det är med fjällorientering!

DCIM100GOPROGOPR0611.

Fram med karta & kompass för att ta ut riktningen för trean. Även trean låg vid en sjö, men den sjön hade de placerat på 902 möh. Nu hade vi dagens hittills tuffaste klättring framför oss. Bitvis var det brant och halt i leran och det gällde att hålla upp blicken för att hitta rätt vägar fram. Vi konstaterade att vi hade en bra speed då vi passerade rätt många lag på vägen uppför. Inga missöden på vägen och vi kunde lugnt och säkert checka in på trean.

Ett lag vi gått parallellt med vid alla kontroller utbrister ”Hur fasen kan de lägga de tre tuffaste kontrollerna på rad?” vilket vi tyckte lät lite hoppfullt. Har vi gjort det tuffaste redan så blir det alltså lättare framöver. Det kunde vi dock senare konstatera att det tuffaste låg framför oss.

DCIM100GOPROGOPR0605.

Kontroll fyra var placerad vid en liten sjö vid foten av fjället Pajep Kåppatjåkka. Fram till nu var vi hela, rena och framför allt torra. All transport hade skett på torr mark. På vägen till fyran så tog vi oss först upp 100 höjdmeter innan vi kom fram till ett område som bestod av ett antal bäckar på väg ned från fjället som sammanstrålade just i partiet framför kontrollen. Vi behövde ta oss över och spanade en stund efter bästa ställe att ta oss över torra. Ett par tappra försök visade dock att ta sig över torr var en utopi. Vi bet ihop och sprang över. Strida strömmar av iskallt vatten svepte runt våra vader men botten var jämn och fast så vi kom säkert över. Nu var vi dock rejält blöta om fötterna, ett tillstånd som skulle hålla i sig från nu till målgång.

Incheck på fyran och paus för vätska och energipåfyllning.

DCIM100GOPROGOPR0619.

För att ta oss till femman så skulle vi passera Sveriges högst belägna fjällstation: Låktatjåkko Fjällstation. På kartan såg vi att det fanns två alternativ för att leda oss rätt. Gå tillbaks en sväng och vad genom vattendraget igen, eller gå runt på den andra torra sidan. Vi valde den torra sidan. Detta var inte den sista gången dessa dagar som vi valde en tuffare väg än nödvändigt.

Efter ett par hundra meter från kontroll fyra kom vi fram till ett klipparti där vi var tvungna att ta oss upp. Vi såg på håll att de framför oss kämpade rätt hårt för att komma upp på avsatsen. Det fanns inte så mycket att greppa om eller naturliga steg att placera fötterna på, så lagen fick hjälpa varann upp på bästa sätt.

När vi kom fram så väntade killen som precis klättrat upp snällt in oss och sträckte ned handen till Åsa och sa: ”Ta min hand så hjälper jag dig upp så får du hjälpa nästa.” Schysst! Sånt uppskattas stort sådana här dagar. Den ”nästa” var jag. Jag stod och tittade på klippan ett par sekunder för att se om jag kunde hitta en väg upp som ingen annan sett, men någon sådan fanns inte. Åsa sträckte ned sin hand till mig och jag greppade den hårt. Från det läget drog Åsa upp 95 kg Patrik på klippan. Vilken teamkamrat! Bra med en stark teamkamrat och tillika fru.

DCIM100GOPROGOPR0625.

Efter att kommit förbi det hindret var det bara att traska på. Nu för första gången över snö ända bort till fjällstationens pumphus. När vi kom fram till pumphuset såg vi att flera var i färd med att sätta upp tält. När vi kom närmre såg vi att det var ett gäng som sprang BAMM 30 som var i mål för dag 1. Vi hade inte varit observanta nog att förstå att vi nu passerade platsen där även vi skulle lägra för natten. En funktionär frågade oss snällt om vi gått i mål och vi förklarade lika snällt att vi hade halva dagsetappen kvar…

När vi passerat fjällstationen som ligger 1288 möh så var det dags att ta av mot kontroll nr fem. Vi hade bestämt oss för att hålla oss på ungefär samma höjd och runda toppen Låktatjåkka för att komma till kontrollen som låg vid en sjö bakom. Lätt i teorin svårare i praktiken. Det sluttade brant och underlaget bestod av vassa stenar som gärna ville röra sig när vi satte fötterna på dem.

Här kom också en ny spelare in i bilden: Dimman. För första gången blev sikten usel. Dalgången och fjällstationen försvann och vi var tvungna att förlita oss på kompassen. Då terräng och området är helt och hållet okänt för oss så började det nu bli svårt. Jag hade sett att det fanns en mast på kartan och rätt som det var så uppenbarade sig masten framför oss. Vilken lycka! För att dra nytta till max av upptäckten så gick vi fram och ställde oss precis framför masten för att därefter ta ut en ny kompassriktning. Vi skulle ned ett par höjdkurvor och hade ca 750 meter kvar till den lilla sjön där kontroll fem väntade på oss.

Nu blev vi medvetna en ny faktor. Vi rör oss så långsamt tack vare terräng och dimma att 750 meter tar mycket längre tid att transportera oss än vad vi är vana vid. Det gjorde att vi började söka efter sjön alldeles för tidigt. Vi svepte av en höjdkurva utan ett spår av något som kan likna en sjö. (Sikten var ca 20 meter så det hade faktiskt gått att missa att självaste Vättern låg 25 meter bort.) Efter att ha gått runt ett par varv så hör vi till slut röster. Vi går mot rösterna och stöter på ett gäng som gör ungefär samma övning som vi. Letar liten sjö i tät dimma. Till slut så går ett av lagen rakt på kontrollen och vi är inte sena på att jogga fram och checka in. Nu står vi alltså vid ”sjön” vi sökt. Problemet är bara att det säkert är en sjö ett par dagar per år. Men just nu var det bara ett enda stort snötäcke. När vi går från kontrollen så pekar jag på en stor spricka i snön/isen där vatten sipprar igenom. ”Titta nu kommer islossningen” säger jag. Åsa svarar ”Äntligen ett vårtecken i fjällen!”.

Nummer sex hägrar. På kartan ser det enkelt ut och vi tar en kompassrikting som vi sedan följer slaviskt genom dimman. Efter en stunds vandring så kommer vi ned under dimman och dalen breder ut sig nedanför oss. En fantastisk vy uppenbarar sig. Härifrån kan vi se kontrollen som är placerad vid ett vindskydd som ligger längs bäcken Låktajåkka. En lättare klättring för oss nedåt i ett zick-zack-mönster.

Kontrasterna är helt sanslösa. För en halvtimme sedan var vi inne i en iskall dimma och såg knappt handen framför oss. Nu skiner solen och vi har en fantastisk utsikt ner över dalen. Vi njuter.

Incheckade och klara på sexan så unnar vi oss att ta av oss ryggsäckarna, fylla våra vattenflaskor med kallt vatten från bäcken, ta en kisspaus och käka en varsin Indiebar.

De som lagt banan har varit så skojiga att de lagt kontrollerna mer eller mindre enligt mönstret varannan topp, varannan dal.

Nu var vi nere i dalen igen och skulle upp på en mindre topp. Ett stort snötäcke täckte passagen upp och vi kunde välja det flacka men längre vänstra spåret om snön, eller det brantare men kortare höga spåret. Om ni gissar på att vi valde det högra så gissade ni rätt.

På baksidan av kartan står tävlingsreglerna samt en del förmaningar. Bland annat så står det ”BAMM är en löpartävling. Om ni befinner er i en situation där löpningen har övergått till klättring uppför lodräta ytor bör ni göra ett nytt vägval för er egen säkerhet”. Vi hajar poängen. Det kanske inte var direkt lodräta passager vi klättrade i men ett antal gånger så valde vi vägar som absolut inte var löpbara.

Det var precis vad vi gjorde mellan sexan och sjuan. Det var riktigt brant och mjukt och lerigt underlag. Två steg upp och därefter glida ett steg tillbaka. Hela vägen upp. Vi hade ett lag efter oss som tog inspiration av oss och hängde på. När vi tittade ner på dem efter en stund så log de, visade tumme upp, samtidigt som de skakade lätt på huvudet åt den nästan parodiska situationen vi tillsammans var i. Betalar vi verkligen för att göra detta?

Incheckningen på sjuan var skön. Tuff väg dit men det kändes bra nu. Vi tog snabbt ut en ny riktning och började gå igen. Medan vi gick drack vi vatten och käkade nötter. Det kändes rätt lyxigt där och då. Vi kom ikapp ett annat lag som tagit en paus en bit efter kontrollen. Den ena killen säger ”Nu är det inte kul längre!” Vi svarar något tokpeppande i stil med ”Jo för fasen, nu är vi ju snart i mål”. För det trodde vi just då.

Vi var tvungna att passera ett stort bergsmassiv med branta stup innan vi skulle kunna påbörja turen till dagens sista topp. På fjället Kärketjårro skulle vi upp till 1358 möh för att hitta kontroll åtta. Vi hade kursen och började gå. Vid 1200 möh så kom dimman igen. Vi såg inte toppen vi skulle till, men det var egentligen inga problem för terrängen var bra att gå i och höll vi bara raka spåret uppåt och framåt så skulle vi gå rätt på kontrollen. Ett fjäll i dimma har många toppar. Varje platå vi nådde efter 1300 möh kändes just som toppen. Speciellt när vi kom fram till en plats på ca 1330 möh så trodde vi verkligen att vi var framme. Vi stod och tittade på kartan och började känna oss trötta i benen, huvudet och tvivlade en kort stund på att vi var på rätt kurs.

Killarna som tagit rygg på oss upp till sjuan kom nu ikapp oss. Jag slänger ur mig ”Hur många j-a toppar får det finnas på ett fjäll egentligen?”. ”Ja det är som en j-a bröllopstårta” svarar den ena killen snabbt. Humor på fjället är det bästa humorn.

Vi fortsatte knata uppför och fastnade ännu en gång på en STOR platå. Det kändes verkligen som toppen. Men efter att ha irrat runt på platån en stund så ser vi att nog fasen finns det en nivå till på denna bröllopstårta! Sista vandringen uppför börjar nu kännas riktigt tung. Där uppe på topp nr. 7 eller 8 enligt vårt sätt att räkna ”toppar” sitter kontrollen och väntar. Känslan är skön men samtidigt börjar vi bli rejält slitna. Vi har varit ute länge nu och vill till nattlägret för att återhämta oss.

DCIM100GOPROGOPR0615.

Fågelvägen är sträckan mellan åttan och målet en av de längsta. Vi väljer dock att inte gå kortaste spåret utan bestämmer oss för att ta en enklare men lite längre väg ned till fjällstationen och nattlägret. Vi tar sikte på en sjö vi ska runda och tar ut kompassriktning och börjar gå i dimman.

Efter en kort bit så är vi mitt i snön och här är det mycket snö. En ny erfarenhet till denna dag är att det är supertufft att navigera i dimma och snö. ALLT flyter liksom ihop. Den sjö som är jättetydlig på kartan var bara ett stort snöflak just nu som inte alls gick att runda på den sida vi tänkt oss. Vissa snöpartier ska man bara inte korsa då vi inte har en aning om vad som finns under. I värsta fall är det underminerat och en iskall sjö väntar där under. Så vi valde ett par säkra vägar före de osäkra vilket förde oss i en längre vandring än vad vi tänkt oss. Till slut kom vi i alla fall ut ur dimman och nästa sjö uppenbarade sig.

En fantastisk vy av sjön som till största delen var täckt av snö men där det på vissa ställen trängde igenom vatten som hade en härligt blå färg.  Vi skulle ta ett vänstervarv runt sjön för att därefter komma ut på en av de föreslagna färdvägarna på kartan. En bäck var dock i vägen och snömassorna gick ända fram till bäckkanten som låg ca 1.5 meter nedanför. Vi tog av oss ryggsäckarna och hoppade ner en och en.

Upp på andra sidan kanten och knata på. Efter en stund sammanstrålade vi med killarna från sjuan och åttan. Även ett lag vi stötte på vid femman och sjuan var nu med. Vi slog följe fram till sommarleden som vi sedan helt enkelt tänkte följa ända fram till nattlägret. Nu har vi rejält trötta. 9 timmar på fjället hade dränerat oss nästan totalt och vi var rätt klara över att vi inte hade gjort dag 1 på det enklaste sättet.

Sista biten fram till lägret var fin vandring längs en fantastiskt vacker led. Vi passerade en deltagare som gjort sig rejält illa och blev omhändertagen av två funktionärer. Tur i oturen att olyckan skett så nära nattlägret där rutinerad fjällpersonal snabbt kan assistera. Vi frågade om vi kunde hjälpa till på något sätt, men funktionären tackade nej och berättade att helikoptern var på väg. När vi kommit ett par hundra meter så kom helikoptern flygande över oss och ett par minuter efter det så var den skadade på väg till sjukvård i Björkliden.

DCIM100GOPROGOPR0629.
DCIM100GOPROGOPR0629.

Skönt att se att systemet fungerar om olyckan är framme. För BAMM är en tuff utmaning. Vi stod inför många situationer där vi tänkte att här gäller det att göra rätt, annars är skaderisken skyhög. Hellre vända en gång för mycket vid ett hinder än att riskera våra liv.

Nu var vi äntligen framme vid lägret och ”checkade” ut med våra ID-pinnar för dag 1. Nu var klockan 17.15. Nästa anhalt var start lördag morgon kl 8. Det enda som stod på schemat nu var vila och sova. I massor.

Vi var inte direkt bland de första att angöra lägret så vi fick inte välja och vraka bland tältplatserna. Nu var det nog så att det fanns ingen helt perfekt tältplats. De flesta fick nog leva med lutande mark och stenigt underlag.

När tältet var uppe så satte vi oss i tältet och bytte om till torrt. Torra underkläder, strumpor, underställ, tröjor, vindtät jacka & byxor var skönt att få på. Men efter att ha kommit ur tältet så frös vi likförbaskat. Åsa hade dagen innan start köpt en ny lätt dunjacka från Haglöfs som kom till pass nu. Men helt varma blev vi aldrig.

DCIM100GOPROGOPR0633.

Fram med kök och koka vatten för att kunna lösa upp den torkade maten och till en efterlängtad kopp kaffe.

Efter att ha intagit den osmakliga måltiden bestående av frystorkad Chili con carne och Kyckling med ris och curry var det dags att inta toakön. Som mest var det 80 personer som köade för att få göra sina behov. Systemet var uppbyggt med sex stycken toatält med två toahinkar i vardera. Vi fick höra att orienterare var experter på detta då det i orienterarkretsar är kutym att gå på toaletten två och två för att spara tid. Uppenbarligen var vi alltför många som inte var orienterare i nattlägret för de flesta ville uträtta sina behov en och en. Även vi. Vi får jobba på den mentala biten så att vi i framtiden kan göra detta i grupp.

När vi äntligen fått detta fixat och haft en kort summering av dagen med Pär så var det sovdags. Just där och då så kändes det som att en dag hade räckt. Fasen vad tufft det var. Hård terräng, tuff orientering och en låååång dag.

Man blir bra på det man tränar. Man blir bra på den terräng man tränar i. Vi hade behövt vara mycket mer BAMM-specifika i vår träning. Det är en skarp notering för oss själva OM vi ska anmäla oss till BAMM igen.

Jag har utsatt mig för en del utmaningar och påfrestningar tidigare. Under åren så har jag gjort två En Svensk Klassiker, ett antal halvmaror, en mara, några Triathlonlopp och tillbringat ett år som Kustjägare i militären. Men sett över en dag så var det här det jobbigaste jag gjort.

Detta förklarar jag för Åsa där vi ligger i våra sovsäckar. ”Jag är glad för att jag fick följa med på just detta” säger Åsa med ett leende innan hon somnar.

Hur det gick dag 2? Rapport kommer inom kort. 🙂

Ha en trevlig dag!

Patrik

Nummerlapparna uthämtade!

Nu har vi allt på plats!

Vi har varit borta vid tävlingscentrum i Björkliden och anmält oss och hämtat vår välkomstpåse.

I välkomstpåsen fanns: Nummerlappar, ID-pinnar, klistermärken och en varsin buff: En rosa och en blå. Det är säkert en ren slump att vi som tävlar i mixed-klass får just en rosa och en blå. Annars vore det väl märkligt ur ett genusperspektiv? 😃

Pastabuffén var framdukad vid tävlingscentrum men det funkar ju inte med vårt kosttänk. Vi tog oss istället till Abiskos Turiststation och käkade Souvas. Nu känner vi att depåerna är fyllda.

Klockan är ställd på 05.30. Egen lagad frulle och sedan iväg till start. Ska bli skönt att få röra på oss lite nu efter allt stillasittande på tåget. 
Det här ska bli kul!

Patrik & Åsa

Örnen har landat! Äntligen på plats i Abisko.

Vi är inte de gnälliga typerna. ( Tycker vi…)

Men när frullen var slut på tåget i morse så var vi nog rätt gnälliga.

Nu är vi framme på vandrarhemmet i Abisko. Härligt spartanskt boende. Bra. Vi behöver inte ha det så bekvämt jämnt. 

Men nu är vi gnälliga igen. Varför? Jo äggleveransen till Coop i Abisko har kommit bort. Det finns inte ett ägg i byn. Tufft för oss som bestämt oss för att käka ägg och bacon i morgon bitti.

Lösningen fanns dock rätt nära. Åsas kusin Per tar med ett 12-pack ägg från Kiruna. Slutgnällt med andra ord.

Undrar om lite av gnället kommer av anspänning inför dagarna som kommer?

Hur tufft kommer det bli? Har vi med oss allt? Visst var det den röda pilen som är norr på kompassen? 😂 Och en massa annat.

Vi tror att vi har koll på läget nu. Nu drar vi till Björkliden och hämtar startbevisen.

Let’s go.

Patrik 

 

Ett tecken på att naturen belönar löparen – det gula guldet!

Så måste det ju vara. En ren belöning från naturen.

Som om inte hälsoeffekterna vore nog. Hälsovinsterna med löpning är fantastiskt för t ex konditionen och benstommen. Men det stoppar tydligen inte där…

Min lunch-löprunda igår förlöpte på stigar runt Nykvarn. Benen kändes pigga och hjärta – lungor likaså. Ett bra tempo från start och det kändes verkligen skönt att ta i lite extra.

Efter ca 2.5 km löpning så är jag ute på en minimal skogsstig som säkert bara används av mig, Åsa, samt ett gäng vildsvin. Det är halt efter allt regn och jag koncentrerar mig på att ge fasen i att halka. Det vore skapligt pinsamt att ramla igen och skada mig efter fadäsen i maj. Så blicken hölls stadigt ett par meter framför mig på stigen för att kunna planera vart jag skulle placera fossingarna.

Helt plötsligt ligger det gula guldet framför mig. En blek och grådassig dag förbyttes i mentalt solsken. Såg jag rätt? Kan det vara så mycket kantareller mitt på stigen? Japp. Jag såg rätt. Ett par löpsteg framåt visade på ännu större fyndigheter. Det såg ut som en våt dröm för kantarellälskaren.

Tankarna går fort i huvudet. Jag har ju fickor på löpshortsen. Kan jag plocka svampen och lägga dem i byxfickorna? Nej knappast. De mosas i fickorna och mängden kantarell var alltför stor för att rymmas i shortsens grunda fickor.

Jag tog ett snabbt beslut: Öka tempot på löpningen och springa jättefort hem till Åsa och be om förstärkning och några säckar för att därefter bege oss fort tillbaks till fyndigheten innan den försvann. Man vet aldrig när ett par hungriga vildsvin dyker upp.

Som en ivrig sjuårig pojke sprang jag ända in i köket och berättade om mitt fynd. Trots den exalterade situationen fann vi lugn nog för att hinna käka lunch innan vi drog iväg och skördade det gula guldet jag precis funnit.

Till slut kom vi tillbaks till stigen. Först trodde vi att det var just runt stigen kantarellerna frodades, men efter att ha tagit en sväng runt om så upptäckte vi att de fanns överallt. Vi har aldrig sett så mycket kantareller tidigare. Åsa och jag var överens om att tidigare i livet har vi varit glada om vi funnit gula kantareller som täcker en macka eller två. Nu hade vi svamp som räckte till ett par middagar plus perfekta lyxfrukostar.

Det var ett mycket nöjt och glatt par som spatserade runt i skogen och plockade kantareller. Vi sjöng hemmagjorda sånger om kantarellens förträfflighet. Mysig eftermiddagstimme i skogen.

Hem till jobb ett par timmar för att sedan börja rensa svamp. Det var ett större jobb än vi trott…

Men kantarellmiddag blev det! Fräst sidfläsk med spetskål, vid sidan av en hög kantareller, plus en bit mozarella smakade fantastiskt gott! Härligt med mat från naturen.

Jag ser det som ett tecken på att löpa ännu mera. Naturen gillar tydligen oss löpare. Just den här löparen älskar dessutom naturen. Snacka om matchning!

Se härliga kantarellbilder nedan.

Patrik

IMG_0237

IMG_0236

IMG_0238

IMG_0241

IMG_0242

IMG_0243

IMG_0244

IMG_0248

Bilden gör inte middagen rättvisa. Men gott var det

IMG_0240

Första lasset i påsen. Vi var överväldigade! Sedan hittade vi ca 4 gånger mer… 🙂

Vandringsrapport

Många av er har visat intresse av vår vandring. Vi vill också ge dig en möjlighet att lära av våra erfarenheter. Därför kommer vi nu ge en fullständig rapport och dessutom bjussa, både på våra smarta beslut men också på våra mindre genomtänkta bravader. Här är rapporten utifrån bådas ögon men med Åsa över tangentbordet.

Första målet med turen var att ta oss upp till Öjskogsfjället som enligt sägen ska vara obeskrivligt vackert. Vi hade egentligen tänkt ta någon av våra pauser där för att sedan fortsätta en bit till och slå läger någonstans på Synddalsfjället. Efter det hade vi inte tydliggjort våra mål nämnvärt. Vi var dock rörande överens om att vi skulle ta oss fram på andra vägar än de markerade lederna. På så sätt skulle vi träna vår förmåga att orientera oss i vildmarken och få uppleva miljöer inte många andra upplevt. Vad vi inte visste då var att vi också skulle uppleva terräng, icke gjord för människor att ta sig fram i.

Dag 1

Vi hade inte ställt någon klocka eftersom vi anlänt till Sälen vid tvåtiden på natten. Denna sena ankomst berodde på att vi prioriterat att köra våra måndagsklasser på SMART innan vi for.

Efter att sovit ut till ca kl 10 och ätit frukost for vi bort till Statoil i Lindvallen för att komplettera vår utrustning med kåsor och bestick samt nödproviant (läs smarrig choklad). Vi förstår att Statoil, för just detta ändåmål, kan låta förvirrande. Just denna Statoilmack har dock ett oväntat stort sortiment av friluftsartiklar eftersom ägaren har just detta som hobby och intresse.

Vi hittade varsin kåsa från Primus som innehöll även bestick. Perfekt. Check.
Tandborste, tandkräm och choklad.
Jag plockade på mig två Bounty och två Japp hazelnut (i skogen unnar vi oss choklad).
”Ska vi ha mer?” frågade jag och hoppades på ett jakande svar.
”Nej, det räcker!” svarade Patrik som trodde att jag tyckte att två/person var mer än tillräckligt för oss.
Två förlorare alltså, enbart pga av dålig kommunikation.

IMG_0004

Efter att ha klätt oss ändamålsenligt, hängt upp våra nya ryggsäckar på ryggen promenerade vi iväg, direkt från stugan. Är inte det lite coolare än att ta bilen till starten vid Högfjälls-hotellet? Det tyckte vi. Coolt är dock inte alltid smart.

Vi ville gena från toppen av vårt område upp till leden så vi knatade uppför vägen till slutet av området och fram till en vägbom som skiljer Gubbmyren från Köarskär, där tyckte vi att det kändes lämpligt att bege oss rakt in i skogen och uppför berget. Det gjorde vi. Vi gick uppför, uppför och uppför, ibland nästan klättrade vi och ibland fick vi trycka oss igenom de täta granarna. Pigga ben och ett glatt humör ännu så länge och mest nöjda över att vi är så utomordentligt knäppa. Alltid har vi något att garva åt i efterhand.

En sak vi lärt oss är att det är värt att vända sig om ibland för att inte missa de vackra vyer som ofta uppspelar sig bakom våra ryggar. När vi vände oss om första gången på denna tur upptäckte vi att vi plötsligt stod nästan i höjd med den plats där Gustavbackens snögubbe i Lindvallen står på vintern. Magiskt.

IMG_0351

Här passade vi också på att ta av oss våra yttre överkroppsplagg, uppförsbacke gör oss varma.
Efter en bit till var vi inne på den lättvandrade Södra Kungsleden som förde oss rakt in i en varm Östfjällsstuga full av norrmän. Just när vi kom hit och tänkte passa på att göra ett toabesök (vem vet när vi stöter på en toa nästa gång) kom regnet och vi beslutade oss för att testa vår nya Handpresso där det fanns både vatten och en gjutjärnspis att koka upp det på. Fy tusan så gott det var och vi unnade oss en Japp dessutom, eftersom det är två små bitar i en Japp så räckte det för denna gång. Det gäller att hushålla med godsakerna.

IMG_0032

Ny energi, regnjacka från Haglöfs på överkroppen och nykissade begav vi oss ut igen. Nästa hållpunkt var Källfjällstugan men vi tänkte inte ta oss dit via leden utan istället ”gena” rakt över Källfjället. Till en början var detta en mycket lyckat ”gening” via en fantastisk ravin som vi följde tills den tog slut. Vidare ner för fjället tog vi sikte på Öjskogsfjället som vi kunde se så länge vi befann oss på en viss höjd över havet. Lägre ner var det svårare att hålla kurs då träd och kullar skymde sikten. I stället för det kala fjället med den fantastiska utsikten kryssade vi oss fram mellan granar och klafsade genom myr. Nöjda ändå med tanke på vilken miljö vi fick uppleva. Se bara denna plats vid bäcken.

IMG_0367

Vi hann undra ett par-tre gånger när slutet på myren skulle vara nådd då vi plötsligt stod på leden igen. Denna gång efter Källfjällstugan på väg vidare bort och med tanke på att denna led har krökt 90 grader så är vi fortfarande oeniga kring hur vi kan ha tagit oss hit utan att korsa leden vid ett tidigare tillfälle. För inte kan det vara möjligt att vi gått rakt över den utan att reflektera över det?

Hur som helst valde vi att följa leden en bit då den erbjuder spång över myrens värsta ställen. Efter någon kilometer kom vi överens om att vi troligen tagit oss över de värsta delarna av myren och bestämde oss för att vända spången ryggen och kliva rakt ut i den okända skogen och det vi förstod var foten till Öjskogsfjället. Så länge vi är på väg uppför borde varje steg vara ett steg närmare toppen på Öjskogsfjället.

Vi gick uppför och sen nedför, vidare uppför, nedför och sedan uppför. Inte helt säker just nu på hur många gånger vi gick nerför innan det för sista gången bar oss uppför berget. Säkra är vi på att vi gick över våta marker och till slut hade mättat våra kängor så till den milda grad att vattnet sipprade mellan tårna för varje steg vi tog. Orkade vi bekymra oss över det? Nope, vi ville bara upp till toppen för vid detta lag hade klockan börjat närma sig kvällen och vi insåg att det var nog här uppe vi skulle lägra för natten, vid den sjö som enligt kartan skulle finnas där.

Vi undrade när vi skulle passera trädgränsen men insåg när vi nådde platån och sjön att det nog inte fanns någon trädgräns på detta fjäll. Detta hade namnet ”Öjskogsfjället” kanske kunnat avslöja för oss om alla våra hjärnceller hade samarbetat. Fasen, vi som bestämt oss för att hålla oss högt på fjällen för att undkomma knott och mygg. Som tur var började det regna just här och på så vis slapp vi också ohyra. Det tog oss ett halvt varv runt sjön för att finna en hyfsat torr och ”omyrad” plats att slå läger på.

Patrik tyckte att vi skulle vänta till dess att regnet avtog innan vi slog upp tältet. Jag ville slå upp tältet direkt för att ta skydd under och säkra packningen dessutom. Herre Gud min iPad låg ju i väskan. Tältet ”Bergans Trollhetta 2” slogs upp. Jag, som vid det här laget börjat bli frusen, drog in packning och mig själv i skydd medan maken Patrik for runt som den karl han är för att hitta genomsurt virke att tända brasa av. Virket var dock så blött att han tvingades ta hjälp av gasolköket från Primus för att få fjutt på eländet. Men vilket lyft. Innan det brann satt vi båda en stund i tältet och hann dela på både en Bounty och en Japp och därmed fick tröstätande en ny innebörd för oss.

IMG_0052

Med torrt underställ, varma brallor och tröja samt regnställ återkom det glada humöret och jag ides ta mig ut igen för att hjälpa till med brasan. Vi fixade också varmt vatten till den frystorkade rätten som vi kalasade på i 2 minuter och 20 sekunder innan det var över. Chili Con Carnen från Adventure Food smakade helt ok tyckte vi.

IMG_0057IMG_0056

Vi fick ett par mysiga timmar framför brasan då vi desperat försökte torka våra kläder i värmen innan vi vid 21-tiden bäddade ner oss, skrev en kort blogg för att sedan prata om livets skojigheter innan vi sade godnatt till varandra.

Alla som sovit i tält vet att ett ”God natt” inte nödvändigtvis betyder att man faller i sömn. Det gjorde inte vi. Patrik, som aldrig fryser, frös och visst är det en ovan företeelse för kroppen att ligga ihopträngd i en sovsäck på ett liggunderlag när vi är vana vid att kunna bre ut oss bäst vi vill i en varm, torr, bred och mjuk säng. Vi noterade som kom-ihåg-inför-BAMM-blocket att vi behöver varsit underställ i marinoull att sova i (inklusive sockor i samma material till Pata). Vi upplevde båda två att vi sov bra under nattens sista del och att vi var nöjda med våra inköp av både dunsovsäcken från Mountain Hard Wear och liggunderlag från SEAtoSUMMIT.

Dag 2 

Vi vaknade först vid halv 9 på morgonen och då var det faktiskt riktigt varmt i tältet. Utanför lyste solen och vi började med att tända en brasa, fixa havregrynsgröt till frulle och pressa en espresso till det. Kan det bli mycket bättre? Jag är i alla fall beredd att lägga regnet bakom mig och njuta till fullo av vad denna nya dag hade att erbjuda. Det skulle visa sig lite senare, att just denna dag faktiskt hade en hel massa knasigheter för oss.

IMG_0069

Vi tog det lugnt denna morgon/förmiddag. Det var trivsamt i solen vid sjön och vi kände inte att vi hade bråttom därifrån. Till och med tog vi ett bad. Ja, eller bad och bad. Patrik badade faktiskt medan jag tog, vad man kanske skulle kalla ett ”kärringdopp”. Med vatten till knäna blaskade jag lite vatten på kroppen men just bara den mängd som kändes ok utan att det blev för kallt. Men kolla på maken min som ligger på mage i vattnet. Snacka om att ha flyt. Jag vill påpeka att det var inte varmt i vattnet men vi har svårt att gissa temperaturen.

IMG_0072

Vi hängde kvar två timmar och drog vidare först strax efter kl 11. Fjället vi befann oss på har två toppar och vi hade lägrat på den södra, lite lägre toppen. Natuligtvis ville vi inte missa den norra, lite högre. Ännu hade vi inte upptäckt det där magiskt vackra som Öjskogsfjället sades erbjuda besökaren. På väg norrut, genom myren blev vi varse. Vi hade utsikt åt Sälenhållet och alla fjäll som uppenbarade sig bakom. Det är verkligen något visst med fjällmiljön.

På kartan fanns en stig utmarkerad. Vi tyckte oss hitta en minst sagt diffus stig som vi följde mot höjden på topp nummer två. När topp-platån vad nådd glömde vi dock bort denna stig i vår iver att nå högsta punkt, vända kartan rätt och njuta av vyerna.

IMG_0080

Mellan Öjskogsfjället och grannfjället, Synddalsfjället, tänkte vi oss en dramatisk dalgång. Genom denna dalgång gick, enligt kartan, en stig. Denna stig borde vara något alldeles speciellt, den bara måste vi hitta och med tanke på gårdagens ganska eländiga terräng och tunga vandring hade vi som plan att finna stigen och sedan vandra hemåt efter lederna. Men först var vi tvungna att ta oss ner för detta fjäll, som vi för tillfället stod på toppen av. Vi visste att vissa sidor inte var rekommenderade att vandra på och så här i efterhand gissar vi båda två att det var nog en av dessa vi valde för vår transport. Men vad tusan, det var åt det hållet vi ville och närmsta vägen var rakt ner. Stigen hade vi för länge sedan tappat. Vad hindrar oss när vi är på full-fart-framåt-humör?

Vi stod vi branten och tittade ner. Jahapp, där borta ser vi vägen som borde vara den vägen som leder till stigen vi ville hitta. Tittade ner igen, tittade på varandra. Båda tänkte ”det här borde gå”, nickade menande och började trava neråt. Ett steg i taget. Det var brant, underlaget både ojämnt och instabilt (som överväxta lösa stenar). Ryggsäcken på ryggen ökade utmaningen med ytterligare en dimension. Skogen var tät en bit ner och återigen fick vi trycka oss igenom trädens grenar för att ta oss framåt och neråt.

Önsketänkandet gjorde att vi ibland trodde oss hittat stigen men vi insåg varje gång att det var en ränna formad av vatten som runnit. Stegen vi tyckte oss se var i själva verket formen av en älgs klövar. Det var alltså vi och älgarna som valde denna väg. Kreatur av vårt eget släkte valde sannolikt en annan sida av berget, om de nu mot förmodan ens hade lyckats ta sig hit.

”Där nere ser det ut som att det ljusnar” sa Patrik lyckosamt och rätt hade han. Solen lyckades leta sig fram en bit nedanför oss. Väl där insåg vi dock hur in i helvetes långt vi hade kvar innan vi tagit oss ner till vägen.

Till slut var vi ändå nere. En väg uppenbarade sig och nu vet vi att på en kilometer framåt tog i oss 350 höjdmeter neråt vilket motsvarar en lutning på 35%. Ganska brutalt faktiskt. Vi kanske inte är Guds klyftigaste skapelser alla gånger men vi har i alla fall varsina ganska kralligt pannben och viker inte för utmaningar. Vi passar också på att tacka vår skapare för att vi kom ner oskadda, nästan. Patrik hade en rejäl rispa efter en vass gren på underbenet, där också ett tiotal mygg hade lägrat för en enkelt tillgänglig måltid.

Vi hittade vägen och behövde bara bestämma oss för om vi trodde att det var en ena eller den andra. Vi bestämde oss för att det var den ena, den som ledde fram till stigen vi planerat att följa. Vägen, blev en ganska överväxt sådan och ledde fram till ett slut. Vid slutet kunde vi ana, om vi verkligen använde fantasin, en stig som vi följde. Vi tog fram kartan igen och läste vad den prickiga linjen egentligen betydde:
”Stig, svårorienterad”
No shit. Vi såg också att den svårorienterade stigen rimligtvis borde finnas på andra sidan av den strömmande ca 5 meter breda bäcken. Fasen också. Men så länge vi följer bäcken och har ett fjäll på varsin sida om oss så är vi på väg åt rätt håll. Vi var ju inramade, på gott och ont. Att gå längs med en fjällsida innebär att fjällfoten hela tiden trampar en bit högre upp än dalfoten vilket kan kännas rätt tröttsamt efter en tid. Skogen var tät och snårig, underlaget svampigt och blött. Myggen hade funnit sitt paradis.

Skulle vi vada över bäcken för att se om vi hittade stigen på andra sidan?
Fanns det ens någon?
Det ser i alla fall mer platt ut på andra sidan, även utan stig är det troligen mer lättvandrat.
Det ser ut på kartan som att stigen snart ringlar över på denna sida men hur troligt är det egentligen? Vem skulle få för sig att bygga en bro här ute i snårskogen? Det måste ju vara fel på kartan. Ska vi chansa?

IMG_0109

Vi tänker sällan för länge. Av med skor och strumpor och över den iskalla, starkt strömmande bäcken med en botten av stora, vassa stenar. Det kan låta som en barnlek men jag fick mig en tankeställare i mitten av bäcken när jag höll på att tappa balansen: ”Tänk om jag ramlar här, med packningen på ryggen”. Men vi fixade det och Patrik, som dragit strumpor och skor på blöta och skitiga fötter stålsatte sig myggsvärmen medan jag packade fram handduken för att omsorgsfullt torka fötterna torra och rena innan jag klädde dem med ullstrumpor och kängor igen.

IMG_0110

Tre meter in. ”Där är en stig”. Väl ute på stigen garvade vi oss lyckliga och Patrik sa: ”Det är ju för tusan en väg”
Kaxigt gled vi fram längs ”vägen” ett par hundra meter på sin höjd, ändå fram till dess att den försvann ner i bäcken och uppenbarade sig på andra sidan, den sidan vi nyss vadat ifrån. Vad f—n. Vi vadar inte igen eftersom att vi vet att den kommer tillbaka till denna sidan lite längre fram. Vi stannade alltså kvar och tog oss fram efter bästa förmåga till dess att stigen kom tillbaka och sedan försvann ut i intet. Svårorienterad var ordet.

Vi fick klättra upp för att blicka ner över kanten på en ravin för att se bäcken, ravinen passerades, vi gick nedför och knatade snart i höjd med vattenlinjen. Ny ravin, uppför och nedför. Vi visste att vi inte kunde gå fel. Så fort tiden var mogen för oss skulle vi knata rakt på leden igen. I höjd med en plats där vi vid en tidigare vandring tagit en paus för fika, Synddalsstugan.

Tiden gick och vi likaså, de sista gångerna vi gick uppför valde jag att koppla bort kolan och inte tänka utan bara gå. Här kan vi inte stanna. Hungrig och matt men benen gick. När samtliga raviner låg bakom oss kom vi in på myrmark. Jag orkade inte bli lika blöt om fötterna som föregående dag och blev ganska duktig på att hitta tuvor som höll mina fötter tillräckligt högt för att inte trampa igenom. Jag fick kämpa bra för att hålla jämn takt med Patrik som fullständigt verkade skita i om han blev blöt om fötterna och klafsade rakt framåt oasvett hur det det  såg ut.

Vid vissa tillfällen försökte jag hålla mig på kanten till bäcken. Kanten var förhållandevis torr men eftersom att träden som växte där lutade in mot vattnet fick vi hålla oss fast i grenarna för att runda träden utan att trilla ner i böljan den blå. Vi vet nu att denna terräng, mellan fjällen, som vi tänkt skulle vara dramatisk och upplevelserik, var just dramatisk och upplevelserik. Det råder skarpa tveksamheter om någon människa innan oss varit lika eländigt envis för att verkligen fortsätta framåt genom en terräng som känns mer tillgänglig för sorkar och grodor än för oss människor.

Efter vad som känns som en evighet (läs ca 2 timmar) knatade vi rakt på Synddalsstugan. Vi blev överlyckliga. Platsen verkade tom och vi stannade för att äta och dricka. Vi behövde en paus. Vi behövde verkligen en paus.

IMG_0030

Vi gjorde mat, så mycket mat faktiskt att gasolen inte räckte för att värma kaffevattnet. Vi tog vår sista Bounty utan kaffe och traskade vidare, vidare hemåt. Bara en och en halv mil kvar hem till Gubbmyren. Nu kör vi.

Vi följde leden från Synddalstugan, tre km till Källfjällstugan. Från Kjällfjällstugan över Källfjället, efter leden denna gång, till Östfjällstugan. Vi ides inte ens kolla om gjutjärnsspisen var igång för kaffet vi drömde om. Vi ville bara hem.

Någonstans på stigen mellan Östfjällstugan och Högfjället såg det ut som att det skulle gå en sådan där ”svårorienterad” stig mot Köarskär som ligger i anslutning till Gubbmyren. Det vore ju skönt att slippa baxa sig fram genom tät skog men när fasen kommer stigen? Kommer den ens eller ska vi släppa leden och börja gena här?

Ja, det skulle vi tydligen. Rakt över fjället styrde vi stegen och det gick ju fint. Jättebra faktiskt, ändå tills myggen plötsligt kom, från ingenstans fullkomligen vällde de över oss och samlades likt virvlande moln som skapade en siluett runt kroppen. Med hjälp av rörliga axelleder lyckades jag krångla fram djungeloljan och smorde in hela fejset med innan jag langade över den till Patrik.

Jag vet inte om ni orkar höra mer om terrängen men jag tänkte för en stund att det hade kanske varit smartare att följa leden till Högfjället och därifrån ta en taxi hem. Men nu kunde det ju inte vara långt kvar.

Då kom regnet. Visst vore det väl synd om det gick en hel dag utan regn. En rejäl skur kom. Skulle vi plocka fram regnkläder? Näe, vi ville bara hem, så vi gick. Jag hann till och med tänka att nu skulle det ju kännas ännu najsare att öppna dörren och kliva in i stugan när vi nått slutet på denna vandring.

Ravin, ta oss rakt över eller runt?
Vem vet hur långt den sträcker sig?
Jag röstar på över. Klättring ner, klättring upp.

IMG_0089

Pust över, en bit fram ytterligare en ravin, samma beslut. Tredje ravinen försökte vi hålla oss på kanten men till slut hade vi lyckats singla oss ner längs kanten till botten, upp på andra sidan och slutligen var vi framme vid hus, på skogssidan, baksidan. Nu var vi trötta på skog och spatserade rakt över en tomt som såg tom ut. Följde vägen hem till huset på Kremlavägen i Gubbmyren.

Patrik: ” Får jag bjuda på middag på Gustavgrillen ikväll? Vi startar med ett glas champagne!”
Hur skulle jag kunna tacka nej till ett sådant erbjudande?
JA TACK!

Denna dag, då vi tänkt ta enkla vägar hem, blev sju resor tyngre än gårdagen men vi vet nu att så länge vi bara knallar så kan vi troligen gå nästan hur långt som helst.

Vad har vi då lärt oss?
Packa ner mer godis (nödproviant)
Tvättlina för att kunna torka kläder över elden vore toppen.
Tändved för förenkling vid tillfälle av genomsurt trä i naturen.
Varmt underställ att sova i.

Tänkvärt:
Det finns en anledning till att någon markerat ut leder åt dig. Jag antar att dessa kloka människor har hittat de mest lättvandrade vägarna till de vackraste platserna.

Ångrar vi våra vägar?
Knappast. Nu har vi fler galenskaper att garva åt tillsammans och även om lederna tagit oss till vackra platser hade vi missat en hel den minnesvärda ögonblick och fantastiska vyer.

Ännu en gång vill vi tacka Alewalds för fantastisk hjälp med utrustning.

Åsa och Patrik