SKIPPA SKITSNACKET!

Fy fan för skitsnack, vem orkar lyssna på sådant?

Jag har inte sprungit eller cyklat något lopp på drygt ett år, men i lördags var det ju faktiskt dags för en liten ”comeback”. (Om det nu finns Comebacks att prata om för en amatör?)

Min morbror hade på Facebook delat ett lopp hans löparklubb anordnar: Nyköpings Gästabudslopp. Den aviserade distansen om 7.5 km kändes alldeles utmärkt där jag står i min löpstatus just nu. Det är ju bara drygt två månader sedan jag drog igång igen, så suget efter att testa mig har funnits där, men jag har stått emot – fram tills nu.

Jag fick med min löpcoachkompis Tobias Hassel och tillsammans tog vi en tripp till Gästabudsstaden i lördags. Start kl 14. Drygt 300 startande var alldeles lagom. Inte trångt någonstans och en gemytlig stämning.

Loppet gick helt okej. 7.5 km på 35.35 gav ett snitt per km på 4.47 min. Helt ok. Jag var trött, men inte helt slut. Hög fart i starten, temposänkning i mitten och en perfekt tempohöjning i slutet. Perfekt disponerat!

Väl i mål väntade Tobbe som var ca 4 sekunder snabbare per km och därför redan med en banan (en sådan gul man äter alltså, ej att förväxla med t ex ”racerBANAN”) i ena näven och plaketten i andra. Han erkände att han var förvånad att jag kom i mål så kort tid efter honom och det tog jag som en komplimang.

Nu till skitsnacket. Helsike vilken lust jag fick där i målfållan att börja hitta orsaker till att jag inte lyckades liiiiiiite bättre och dessutom BERÄTTA om det för så många som orkar. Tobbe stod först i kön. Förkylning i kroppen sista veckorna, övertränade ben, för lite sömn, för lite löpträning och alla tänkbara förklaringar aka ursäkter.

Men jag lyckas hålla truten. Istället säger jag till Tobbe att jag har sådan otrolig lust att förklara för honom varför jag inte vann loppet, men att jag bestämt mig för att ge fasen i det. Tobbe ser ut att uppskatta mitt beslut. Förstår honom.

Snacka om märkligt beteende, att bara uttala den meningen. Varför ska jag behöva ursäkta mig?

Känner du igen situationen? Eller är detta unikt för mig? Eller kan det till och med vara en smygande genusfråga, så att det till råga på allt är ett manligt fenomen?

Jag vet inte. Vet bara att jag ska göra allt för att skippa skitsnacket framöver. För vem fan vill lyssna på skitsnack?

 

Ha en skön kväll!

Patrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s