Dubbelpass = dubbel löplycka!

Idag hade jag bokat löppass med min polare och tillika löpcoach-kollega, på SMART Hälsa, Tobias Hassel. Vi skulle ut och löp-kämpa ihop och samtidigt snacka löpträningsupplägg för inspiration till framtida coachning.

Min plan för min löpning och träning framåt är att alla pass ska ha ett syfte. Även då jag känner bara för att komma ut och springa av mig lite så ska det ändå finnas en plan. Inte bara för att nå bättre utveckling, utan lika mycket för att hålla mig hel.

”Slaskpassen” ska helt och hållet utrotas ur min träningsdagbok. En enkel definition av slaskpass är när träning bedrivs i pulszon 3, dvs mitt mellan lågt och högt. Inte på något sätt ett dåligt pass egentligen, trots namnet, men är inte ett effektivt sätt att bygga upp sin löpform på om man begränsat med antal träningstimmar per vecka. I pulszon 3 underhåller man sin form och man kan också lära kroppen att hålla ett tempo över en längre tid, vilket är nyttigt om man t ex tränar inför ett lopp.

Men jag väljer bort dem som sagt. Antingen kör jag nu lågintensivt eller högintensivt.

Idag dubbla löppass.

Först ut var ett lugnt och fint löppass längs med banvallen bort mot Ryssjön. En fin stig snirklar sig längs vallen och bjuder på riktigt fin traillöpning i lagom kuperad terräng. Fokus låg på att hålla nere pulsen och denna gång gick det riktigt fint. Planen håller och de konditionshöjande högintensiva passen har gjort nytta och hjälper mig att springa mer och mer effektivt med låg puls.

img_7009

Som ni ser är snittempot extremt lågt, men även snittpulsen. I denna puls använder kroppen fett istället för kolhydrater som bränsle och fettdepåerna räcker betydligt längre än lagret av kolhydrater, som hela tiden behövs fyllas på. Träning i denna zon gör att kroppen blir bättre och bättre på att ställa om till fettförbränning. Dessutom byggs uthålligheten upp och kroppens löpstrukturer faller på plats. Det vill säga att vi vänjer vår kropp vid löprepetitionen under låg belastning vilket förhoppningsvis gör oss mindre skadebenägna.

Vi sprang dock inte längre än en dryg timme, för vi hade planerat att även lägga in ett högintensivt pass idag. Att lägga in dubbla pass ska man självklart vara försiktig med och om du gör det lägga dem så att de kompletterar varandra. Dvs inte två högintensiva på samma dag, däremot ett lågt och ett högt går fint.

Oxvretens längre slinga fick bli arenan. När jag flyttade till Nykvarn så reagerade jag på att så många pratade om hur tuff Oxvreten var. Hur svårt kan det vara tänkte jag och testade. Man kan väl säga att denna slinga passar utmärkt om man någon gång vill känna sig i DÅLIG form. Det är en tuff slinga som höjer pulsen rejält tack vare kuperad terräng. Nedförsbackarna är lika tuffa som uppförsbackarna och bjuder inte på någon större återhämtning.

Vi valde en startpunkt och blåste på. Första kilometern gick flygande lätt, men sedan fick jag det tufft. Passet innan satt mer i benen än jag trodde och jag hade svårt att hålla jämn fart med gasellen Tobias Hassel. (Tobias sa efter passet att han också tyckte att slingan var tuff. Hoppas han inte bara sa det för att vara snäll..)

Ett bra pass! I och med pulsnivån så bygger vi upp konditionen, kuperingen ger oss ökad löpstyrka/snabbhet och vi får dessutom chans att ligga nära vår mjölksyretröskel under en längre period. Det bygger PANNBEN som också är en viktig parameter i löpning…

img_7010

Totalt sett en lyckad löpeftermiddag!

Tillbaks hemma i mitt kök skakade vi till oss en shaker med proteintillskott från My Nutro. En blandning av choklad och skumbanan i Otleys ikaffe smakade perfekt och hjälper oss återhämta!

Åsa kör dubbla pass på SMART Hälsa ikväll. Jag hänger med på 30 minuter CXWORX, en mycket effektiv coreträning. Core är extremt viktigt för alla löpare och med CXWORX får man en riktig genomkörare på 30 minuter.

Tack för en grymt bra träningssöndag!

Patrik

 

Knepen till motivation – som passar mig

Vad är det som skapar motivation hos en person? Svaren är nog nästan lika många som personerna du frågar.

En stor motivator för mig är att kunna mäta mina resultat och förhoppningsvis vartefter kunna känna att jag blir bättre på det jag företar mig.

Att det är en motivator som inte fungerar för alla är jag fullt medveten om och jag har flera gånger i arbetslivet, gått i fällan att tro att människor runt om mig vill bli uppföljda mot sina mål precis lika mycket som jag själv och dessutom hitta motivation i det.

Jag försöker själv bli mindre fokuserad på själva resultatet och försöka njuta mer av själva utövandet. Missförstå mig inte, jag har aldrig varit i närheten av att utöva någon som helst sport på elitnivå, men har alltför ofta i min amatörmotionärskarriär tagit uppgiften på lite för stort allvar.

I samma stund som jag börjar fundera på att vara med i något motionslopp så sätter en rätt avancerad kalkyl fart i mitt huvud.

”Hmmm platser kvar i Stockholm Marathon om en vecka. 42 km. Jag springer utan större ansträngning milen på 45 minuter. 45 minuter x 4 = Tre timmar. Det blir för tufft eftersom jag varit helt fokuserad på att vara allround och inte sprungit längre än en mil i sträck sista året. Men om jag ger mig själv 5 minuter extra per mil så borde det vara lugnt. Tre och en halv timme alltså. Plus att jag ska få ihop de sista kilometrarna, dvs 2 x 5 minuter, så 3.40 borde vara rimligt. Jag ska springa maran på 3.40.” Så resonerar jag för mig själv de fem minuter som gått efter att tanken ”jag kanske skulle vara med?” dykt upp i skallen.

Dum som jag är så håller jag aldrig käften om målen jag sätter. Ut med dem i offentlighetens ljus. Det har fungerat som tändvätska för mig då jag under loppen visualiserar hur skönt det kommer vara att springa/cykla över mållinjen under uppsatt måltid. Jag når ofta mina mål, men inte helt sällan med blodsmak i munnen och ett lopp som gått precis under tröskelnivån från start till mål.

Så fungerar jag när det gäller träning inför lopp och genomförande av lopp. En inte helt avslappnad attityd till det hela med andra ord. Jag avundas personer som säger saker i stil med ”Jag ska bara ta mig runt”. Fasen vad skönt och sunt det låter. Men det passar bara inte mig.

Härom månaden skulle jag putsa lite på vikten för att nå matchvikt. Direkt sätts ett tidsbestämt mål. För att hålla koll på utvecklingen läggs detta projekt in i ett excel-ark där jag räknar ut hur mycket vikt jag ska tappa per dag (linjärt) och plottar in det i en graf. Sedan kan jag följa hur jag ligger till dag för dag och få en hint om när jag måste ta i mer. Jag förstår att denna modell är rent katastrofal av flera olika anledningar, men jag kan bara inte låta bli.

Märkligt, eftersom jag aldrig skulle rekommendera denna metod till någon annan. När jag coachar i löpning till exempel, så är jag extremt noga med att påpeka försiktighet när det gäller att komma igång med löpning för nybörjare och även vana löpare påpekar jag vikten av återhämtning och vila för. Jag måste bli bättre på att lyssna på mina egna råd, så kommer nog även jag att hålla bättre framöver. Jag vill ju för fasen springa många år till!

Nu försöker jag jobba bort måste-känslorna kring träning och träna med det viktigaste syftet i första hand: Att må bra. Allt annat är bara sekundärt och dumt.

Men nog om mina tillkortakommanden.

Jag har nämnt tidigare att jag har ett tufft löp-halvår bakom mig. Det har bara gått nedåt liksom. Inget ”släpp” i något läge utan bara TUNGT.

Efter en viloperiod så är jag nu igång att bygga upp mig igen och vilken skön känsla det är när det fortsätter KÄNNAS BRA!

Jag har en träningsplan och jag håller den. Den fungerar dessutom riktigt bra. Ca 2/3 av träningsmängden går åt till uppbyggnad av löpstyrka, löpsteg och uthållighet. Löpningen i dessa pass går så pass lugnt till att jag landar i pulszon 2, där kroppen får öva på att använda fettdepåerna som bränsle vilket passar bra när målet är att framöver kunna springa långt och länge. Det svåra i dessa pass är att hålla det låga tempo som krävs!

Den 1/3 som är kvar går åt till att bygga kondition. Pulszon 4 i högt tempo i kortare pass, max 25 minuter.

Utfallet är grymt hittills och löpningen är KUL igen! Så ska det vara. Nu gäller det att vara smart och inte börja dra på för mycket. Idag lördag vilar jag benen och ser redan fram mot mitt lågintensiva (pulszon 2) pass i morgon söndag.

(Jag kommer prata mer om pulsträning i nästa blogginlägg.)

Tillbaks till det här med uppföljning. Uppföljning är bra om man vill utvecklas. Annars är det svårt att veta att man är på rätt väg.

Men du.

Lova att du aldrig lyssnar på en pulsklocka mer än du lyssnar på din kropp.

Patrik

 

Att fylla på ett halvfullt vattenglas på 70 minuter

Satan vad jag har varit frustrerad på sistone. Frustrerad på massor av saker och händelser. Jag har inte alls lyckats se saker och ting från den ljusa sidan och alltför många av mina vattenglas har varit halvfulla. Min stresshantering har varit usel och det har inte krävts mycket för att jag ska upp och känna på det ”röda fältet”.

Det är så klart mycket tröttsamt att vara frustrerad och stressad när så mycket i mitt liv är så bra. Först och främst har ju lilla Viggo anslutit till familjen. En familj som jag älskar massor och är både frisk och stark. På det kommersiella planet går det också bra, nu med nytt drömjobb som hägrar direkt efter att min älskade fru Åsa, Viggo och jag kommer hem från vår solsemester på Mallorca.

Ja ni hör, det är inte direkt synd om mig. Och ändå har jag inte känt mig på topp. Snacka om bortskämd.

Men det är svårt att lura knoppen. Fysiska små motgångar har satt sig i min knopp och påverkat mig alltför mycket uppenbarligen.

Till exempel har jag under året sett fram emot att springa Ultravasan. Ultravasan gav jag upp i maj när jag inte kunde ta ett enda löpsteg utan att det gjorde ont. Ingen direkt skada diagnostiserad, utan det gjorde bara ont och det var tungt. Trots det hade jag släpat mig runt 30-km pass efter 30-km pass och jag blev bara mer och mer deppig. Till slut tog jag beslutet att skita i Ultran och ta det något annat år. Kanske. Det tog hårt. ”Vad är jag för vekling som inte kan springa vasan?”, är exempel på tankar som inte direkt lyft mig under sommaren.

Sommaren blev inte så full av löp som jag trott utan träningsmängden sjönk drastiskt samtidigt som viktkurvan pekade svagt uppåt.

Men vila är bra för kroppen, det är det inget snack om. I augusti när jag började springa igen kändes det bra i fötter och ben. Men inte så bra i knoppen, eftersom formen var si så där (usel). När jag dessutom drabbades av en treveckors förkylning som jag bara trodde fanns på film så var botten nådd. För knoppen alltså.

När fanskapet till förkylning var borta så var det dags att ta tag i bitarna. Den här gången med en plan. På en föreläsning för ett tag sedan så var en kille från Polar på plats och snackade pulsträning. Jag har testat pulsträning tidigare och haft bra resultat. Efter föreläsningen bestämde jag mig för att åka hem och börja pulsträna. Min start blev att springa så pass lugnt och stilla att jag höll mig i pulszon två. Där bygger jag uthållighet och förbereder kroppen att successivt kunna träna mer löpmängd. Så har jag hållit på ett par veckor nu.

Idag var det dags att dra ut på ett mer intensivt pass och jag hade planerat in 2 x 5 backrusher i mitten av passet. När jag väl kom dit var jag toktaggad och hade riktigt bra fart uppför backen. Vilken lycka!

Joggen hem gick i pulszon två och jag gav mig därmed en föredömlig nedjogg och chans till att lyssna på kroppen. Ingen smärta någonstans. Pulsen sjönk stadigt och fint ned till rätt nivåer på inte alls så lång tid efter avslutad rush. Jag kände mig som en löpare igen. Stark. Frisk.

Men det häftigaste är effekten efter ett sådant pass. Inte bara att man är skönt trött i kroppen, utan effekterna som kommer till knoppen. Jag hör liksom fågelkvittret igen. Solen värmer lite extra och helt plötsligt känns det inte så jobbigt att jag måste förbi ICA och handla lite middag. Åsa måste bli fundersam varför jag är så kramsugen efter ett löppass (jag är inte så kramvänlig i svettiga löpkläder dock…) och hunden Bosse såg nästan rädd ut när jag blev så väldans glad att se honom när jag kom hem.

Det förbannade halvtomma glashelvetet, ser ju nu nästan glimrande halvfullt ut.

Vi har alla våra knep och knåp för att fylla på glaset så klart. Jag vet i alla fall vad som fungerar för mig.

Patrik