Söndagslöpning – träning inför Ultravasan

Tiden går fort när man har kul. Nu är det bara 6 månader kvar tills startskottet för Ultravasan går vid 5-tiden på morgonen lördag 20 augusti. Spännande!

Merparten av min löpträning har varit i löpgruppen på SMART Hälsa. De längre passen har ännu inte riktigt blivit av och jag har länge sett fram emot att komma ut en vacker helgdag och springa lite längre än vad vi hinner göra på grupp-passen.

Idag var det dags. Vackert väder var utlovat och vackert väder blev det.

För att lära känna sig själv och sina gränser krävs det att man experimenterar med just sig själv. Vi har länge varit övertygade om att kolhydratladdningar inte är optimalt och det står vi fortfarande för. Att komma överfull av kolhydrater i depåerna till ett lopp ger en rolig första timme men sedan blir det värre. Om man inte trycker i sig en massa gel och andra ”livlinor” som ger en kort extra skjuts. Att trycka en gel ger ett kort lyft, men ofta är avgrunden när effekten tar slut djupare än toppen var hög… (Jag har provat)

Nej jag föredrar en jämn energi som gärna funkar från start till mål.

För att träna min kropp för detta så valde jag kolhydratfattig kost till frukost och lunch idag. Kvarg med bär och kvarg med bär. Fantasifullt så det förslår.

Kvart över tolv gick min start. Tempot var lugnt. Min plan för Ultravasan är att springa varje mil på 60 minuter. Utöver det vill jag ha 59 minuter över för att dricka, äta och gå på toaletten, vilket ger mig en måltid runt 10 timmar. Ja eller 9 timmar och 59 minuter för att vara exakt. Jädrar vad trist det vore att landa precis ÖVER 10 timmar. Då föredrar jag hellre 12 timmar… Sådan är jag. 9.59 blir det. Pip!

Vädret var fantastiskt och humöret likaså. Jag kände direkt att klädseln var perfekt för temperaturen och förstod också snabbt att jag gjorde rätt när jag valde mina Icebugs framför vanliga skorna. Vägarna ute på åkrarna var vackert vintriga och jag hade dessutom bestämt mig för att vika av på en skogsstig för att få ca 3 km traillöpning, så dubbarna behövdes.

Jag tänker mycket på min löpstil när jag är ute på en sådan här runda. För att ta sig runt Ultravasan effektivt så gäller det att springa snålt. Det gäller att hitta det ultimata löpsteget för ändamålet. Rätt längd och rätt frekvens och inte lockas att dra på för mycket i backarna. Smart löpning är med andra ord det som behövs.

Det kändes bra som sjutton faktiskt! Fram till 15 km så kände jag mig rätt oberörd och snitt-tempot var runt målet, ca 5.50 min/km.

Men prick vid 15 km så kom huvudvärk smygandes på.

Just då ser jag min kompis Christian komma springande på en korsande väg och drog på uppför en backe som jag snart skulle svänga upp på. Huvudvärken glömdes genast bort för nu skulle jag helt plötsligt fartöka och springa ifatt Christian för att få snacka lite löpning några hundra meter. Christian som hade hörlurar i öronen och fullt fokus i ögonen var helt ovetandes om att jag låg ca 100 meter bakom och knappade in meter för meter.

Det tråkiga med backar är att den som ligger först i backen också kommer över krönet först. När Christian nådde krönet så fick han sådan enorm hemlängtan och ökade tempot och lämnade mig besviken efter sig.

Ok. En liten motgång. Sådant händer. Det tuffaste var dock att fartökningen hade sugit en del kraft. Huvudvärken var lite värre nu.

Huvudvärken får jag av att min kropp ställer om från att använda kolhydraterna som finns i kroppen vid start som energi, till att istället använda mina fettdepåer som är insprängda i musklerna. För att komma i mål i ett långt lopp så gäller det att få kroppen att lyckas med den omställningen. Har man inte tränat på just det förloppet och vet hur det känns, så kan man gå in i den berömda ”väggen”. Bränslet tar slut och man orkar inte trycka på vidare tills kroppen slår på nästa system, fettförbränningen.

Jag brukar ha rätt lätt för den omställningen, men nu var det ett tag sedan jag sprang långt. Inte mycket att göra, det var bara att nöta på. Försöka slå sig igenom den är så länge ”lövtunna” gipsväggen.

Ni som har barn kanske känner igen det här: Vissa faser tycker man är jobbiga som sjutton. Tills en dag då fasen helt är över och man har inte ens märkt att det tagit slut!

Så var det för mig idag. När jag började fundera på huvudvärken igen vid 18 km så var den borta! Min ”vägg” blev inte så lång. Gips som sagt. Lätt att forcera.

Sista 4,5 km efter 18 km gick galant. Småtrött så klart och törstig eftersom jag inte hade med mig dryck (kan också ge huvudvärk!), men kroppen kändes i övrigt som ny.

Ett mycket bra kvitto på att formen i alla fall är ok. Nu väntar upptrappning av distans med ca 10% varannan vecka.

Jag ser fram mot starten i augusti. Vad kul det ska bli att skriva blogginlägget efter loppet och beskriva för er hur det känns att springa 90 km på 9 timmar och 59 minuter!

Efter en skön dusch drog jag bort till New Mill Grill för att unna mig en (stor) kycklingtallrik.

Gissa vem som sitter där med sina barn? Jo Christian! Vi pratar om våra löp och konstaterar att han verkligen (Är dock inte 100% säker på att det stämmer….?) inte var medveten om att han spurtade ifrån mig på Fredriksbergsvägen. Christian tyckte också att det var synd att jag inte ropade, men jag erkände rakt upp och ner att jag var osäker på min förmåga att ropa efter 15 km löpning.

Vi kom överens om att köra nästa långtur ihop så att inte någon känner sig frånsprungen…

Allt i allt en härlig löpsöndag.

Hoppas ni också haft en bra söndag. Med eller utan löp.

Patrik

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s