Ibland glömmer jag bort hur viktig löpningen är för mig

Jag har sprungit betydligt mindre på sistone än vad jag brukar.

Orsakerna är flera: Småskador som gör löpningen mindre kul, mer arbete och helt enkelt nya intressen i livet som konkurrerar om samma tid som jag kunde haft till löpning.

Nu har jag turen att vara löpcoach på SMART Hälsa, så vare sig jag vill (Jag vill!) eller inte så coachar jag tre löpgrupper per vecka. Så helt utan löpning är jag aldrig.

Men det är just de där sköna långa ensamma passen jag saknat. Där huvudet rensas för varje löpsteg och allt (Nästan…) faller på plats inne i huvudet. Löpning har fungerat som en sorterare av tankar för mig.

Ett par veckor har jag pratat om att ”i helgen ska jag ta en långtur”, men när helgen kommit så har det varit andra saker på schemat eller så har jag bara känt mig småtrasig.

Men idag kändes allt bra. Visserligen spöregnade det, men det tänkte jag inte låta stoppa mig. Mitt inbyggda värmesystem mår bra av lite nedkylning. Då funkar min kropp som bäst.

När Åsa drog iväg på träning på SMART Hälsa med ett gäng andra blivande morsor så drog jag på mig löputrustningen.

Vi (www.smartatillskott.se) har precis tagit in ett nytt löpbälte i sortimentet: IQ-bältet. När vi besökte Branschdagarna på Hälsomässan i Älvsjö i fredags stötte vi på denna enligt oss geniala produkt som förvarar telefon och nycklar på ett bra sätt under löppasset. Självklart köpte jag ett till mig själv.

IMG_0345

Som en liten pojke på julafton så var jag sjukt taggad att prova mitt nya löpbälte i ”skarpt läge” för första gången.

Jag har haft ont i höger vad ett par veckor efter att jag skulle visat mig på styva linan under en löpgrupp och accelerera allt för tufft uppför en backe. Som tur är min älskade fru duktig på att tejpa skador och nu var jag precis nytejpad. Det kändes hur bra som helst.

Trots ihärdigt regn drog jag ut och provade först med en lätt jogg som kändes hur bra som helst. Efter en stund ökade jag till det tempo som jag räknar ska bli mitt snittempo på Ultravasan, ca 6 min/km.

Det kändes bra. Hela vägen. 15 km löpning och jag hade kunnat fortsätta länge. Hela löpturen blev ett bra kvitto på att formen är rätt ok och att vaden nu höll för lätt löpning. Det gäller bara att ge fasen i tjurrusningar uppför backarna så blir det bra.

Väl hemma efter stretch så var jag lite spänd över att se hur telefonen klarat sig i spöregnet. Den hade klarat sig hur bra som helst! Torr och fin. Löpbältet satt fint runt midjan under hela passet och jag ger det betyg 5 på en 5-gradig skala. Kul med kvalitet!

Men viktigast av allt: Fasen vad bra jag mår av löpning. Jag har en förmåga att glömma bort hur viktigt det är för mig att springa. Jag måste prioritera löpningen mer i mitt liv, det är en succéfaktor för att jag ska fungera optimalt.

Löpning är (en stor del i alla fall!) livet.

Patrik

 

 

Det blir som det blir när det inte blir som planerat!

Jag hade först tänkt mig rubriken ”Det blir inte alltid som man tänkt sig!” men det stämmer ju inte. Jag är ju fast övertygad att det alltid blir precis som man tänkt sig. Kanske inte alltid som man önskar men definitivt som man tänkt sig.

Jag brukar i efterhand kunna härleda de allra flesta utgångar till mina egna tidigare tankar, både de gånger jag lyckats och de gånger jag misslyckats.

Antingen har jag haft en tydlig bild av framgång, utan minsta tvivel eller så är det just mina tvivel som skapat en bild som styrt mig. För det är precis det jag tror, att jag med mina tankar, skapar målbilder (önskade eller oönskade) som kommer styra mina beteenden och mina handlingar mot just den bilden.

Det är ju otroligt positivt, tänk vilken makt vi alla har över utgångarna och resultaten i olika situationer i våra egna liv. Kan vi kontrollera våra tankar så kan vi kontrollera resultaten.

Med det inte sagt att det alltid blir som vi planerat. Ibland kanske inte tankarna är synkade med planeringen.

Jag hade i alla fall en tydlig plan med min framtid. Barnen börjar bli stora och jag kan lägga mer tid på det jag själv tycker är skoj.

”Blir det inte ett kärleksbarn nu då?” Hur ofta har jag inte fått den frågan efter att jag slagit mig ihop med den man som bäst i världen passar just mig.
”Aldrig!” har varit mitt ständigt återkommande svar.
”Man ska aldrig säga aldrig.”
”Jo, aldrig!”

Mina argument har varit glasklara.
– Jag är van att vara en relativt ung mamma och när mina barn är självständiga, kommer jag fortfarande vara ung och ha stora delar av livet framför mig.
– Jag vill lägga min tid på SMART, på träning, på vandringar, på resor, på sånt jag och Patrik tycker är roligt.
– Jag vill inte känna mig begränsad utan kunna ta ut cykeln tillsammans med min man och vara borta en hel dag.
– Jag vill inte att en graviditet ska påverka min träning, jag älskar att köra mina klasser på SMART.

Jag är färdig med barn och dessutom är jag alldeles för gammal. PUNKT!

Det var min plan, helt och hållet min plan och Patrik har varit med på argumenten. Vi var överens.

Men det blir inte alltid som planerat: fysiska förändringar, tecken, förnekelse till en dag då det bara gick upp för mig. Banne mig om jag inte har gått och blivit med barn? Fast det är ju inte troligt, det kan inte vara sant. Måste nog göra ett test.

Samma dag hade vi planerat en liten utflykt eftersom det bara var Patrik och jag hemma. Till Vaxholm faktiskt. Patrik ville visa upp vart han gjort lumpen (för 22 år sen).

Innan vi satte oss på en trevlig restaurang som endast serverade ekologisk mat slank vi in på ett apotek och köpte ett ”bevisa-för-mig-nu-att-jag-inte-är-med-barn-test”.

Varken jag eller Patrik är särskilt bra på att vänta så testet blev inte liggande länge.
Svaret på testet var solklart, klarblått och positivt.

Ja, eller positivt och positivt. Hur skulle vi egentligen reagera? Skulle vi bli glada? Det är ju förstås den mest naturliga reaktionen. Skulle vi bli bekymrade? Det här var ju inte alls vad vi hade planerat. Fast ärligt talat, hur säkra kan vi vara?

Det står ju på förpackningen att det endast är 99.9% säkert…

Vi började nog skratta lite eftersom ingen riktigt visste vad den andra kände. Men en sak tänkte vi bägge två. OM det nu mot förmodan verkligen var så, så måste detta vara en lite krabat som verkligen vill komma till världen. En liten person som mot alla odds tagit sig in i min livmoder för att utvecklas till en liten riktig människa.

Det här var en tid sedan förstås och vi har nu gjort ett första ultraljud (KUB-testet) som faktiskt bevisade för mig att det ligger banne mig en liten blivande människovalp i min mage. Redan så rörlig och full av livskraft. Om allt går som det ska, redo för värden i början av maj.

Antar att det var meningen och att de finns en tanke med att vi tillsammans ska bli föräldrar åt en gemensam lite kille eller tjej. För om detta också har med våra tankar att göra så visst har vi pratat om att det är lite sorgligt att våra vägar möttes så sent i livet när vi, som vi ansåg tidigare, var för gamla för att ha gemensamma barn.

Varför berättar jag detta?
Jag måste börja planera framåt för att våra verksamheter inte ska bli påverkade. Under sökande av ersättare vill jag undvika funderingar, spekulationer och osäkerhet. Till och med jag har varit tvungen att komma fram till ett accepterande av det faktum att det kommer blir jobbigt att bodysteppa i 9:onde månaden och att det kan vara hälsosamt med en paus direkt efter förlossning.

Det blir inte alltid som vi planerat men ibland är det som inte är planerat, när vi väl accepterat att det hänt, det najsaste som kan ske.

Åsa