Racereport BAMM 2015: Dag 2

Ja, det var ju då ytterligare en dag av detta äventyr i fjällen. För mig hade det räckt med en dag om dag 2 skulle se ut som dag 1 (läs Patriks racereport för dag 1). En snabb blick på kartan så kunde vi konstatera att det skulle eventuellt bli ännu jävligare. Denna dag utan dimma dock då solen strålade starkt från en klarblå himmel.

Innan vi somnade dagen innan hade vi bestämt oss för att byta distans till 30 för dag 2. Det innebar att vi fick fullfölja, dock utom tävlan. Det kändes dock som det kvittade. Vi låg inte precis i täten utan var nöjda med att hunnit in i tid för att få fortsätta på samma distans dag 2 (om vi hade velat).

Mina fötter var helt förstörda och tårna värkte för varje steg. Att promenera lugnt en aning kortare sträcka kändes fullt tillräckligt. Fötterna känns som en betydande kroppsdel just vid löpning.

Efter en natt med ömsom sömn, ömsom vakenhet låg vi klarvakna vid 6-tiden då tältet höll på att kollapsa av vinden. Det blåste rejält och jag hade ingen lust att krypa ur sovsäcken, tältet och ut i vinden för att börja laga mat igen. Mat var precis vad vi behövde dock, vi låg troligen rejält back på både energi och vätska.
Orutinerat!

Vi avvaktade med morgontoaletten, eftersom kön till toatälten var osannolikt lång. Precis som den blir när 800 personer ska dela på 6 (12) st toaletter.

Efter att vi ätit vår havregrynsgröt till frukost var jag ändå tvungen. Blåsan var fylld till bristningsgränsen och samtidigt som jag stod i kön tittade jag mig panikslaget omkring efter någon form av sten jag skulle kunna sätta mig bakom. I lägen som detta känns det lite orättvist att det är så enkelt att vara kille. Bara vända ryggen till och kissa. Hur skulle folk reagera om jag satte mig intill bergväggen och lättade på trycket. Efter att att sett en annan deltagare av samma kön som jag gjort just så bestämde jag mig för att lämna kön, klättra upp på en avsats och kissa. Det fanns ingenstans att gömma sig för de övriga 799 medtävlanden men helt ärligt. Vem fan bryr sig på fjället. Men en faktor som denna förtar en del av tjusningen från fjällcamping. Så mycket enklare när vi vandrar ensamma och vi kan ”gå på toa” när vi behöver utan att ta hänsyn till annat än oss själva.

IMG_0303
På bilden ser ni den 80 personer långa toakön.

Som en lättare människa var jag redo att börja packa ihop efter lägret och ta nya tag inför dagen.

Kl 8 gick starten för dem som låg i täten och kl 9 startade vi ”vanliga människor”.
Med BAMM 30 kartan i handen och skor som var alldeles för små för dag-två-svullenheten hade vi bestämt att göra det lite lättare för oss denna dag och följde därför en led förbi Låktatjåkko fjällstation och upp, runt och upp på Pajep Kåppatjåkka (jag älskar namnen på platserna här uppe). Uppe på platten i ett område som så vackert kallas ”Måndalen” vek vi av, rundade en topp och hittade första kontrollen vid en liten sjö.

Kontroll två såg enkel ut och låg i rak sydöstlig riktning på fjället Latnatjårro. Majoriteten av lagen styrde kosan rakt söderut, och rakt uppåt för ett snötäcke. Vårt resonemang löd ungefär så här: ”Varför knalla upp där för att sedan få gå neråt igen? Om vi följer bergets kant och försöker hålla höjdkurvan så är vi ju snart där. Vi slipper kuta upp och ner och vi går rakt på”

Undrar när vi ska lära oss att vi ibland, inte alltid, kan vinna på att följa main stream. Kan det finnas en orsak till att så många väljer samma väg?

Vi tog i alla fall, detta till trots, vår egen väg och började skråa längs branten, vilket kändes enkelt till en början. Det var ganska stabila avsatser som vi lätt kunde gå på. Tills de tog slut alltså, helt plötsligt smalnade de av eller stupade rakt ner. Vi tog inte samma knasiga risker som dag ett, vilket skulle kunna betyda att vi faktiskt lär oss något av våra erfarenheter, ibland. Vi fick backa och ta oss ner en platå vid ett flertal tillfällen och tappade på så sätt en mängd höjdmeter. Efter att ha rundat berget steg vi på höjden bakom och hittade kontrollen. Läget låg idylliskt, även denna vid en sjö och hade vi inte deltagit i BAMM så hade vi stannat och bryggt varsin espresso just här. En bar fick duga, vidare till kontroll 3. På väg ner från Latnatjårro blev vi omsprungna om ledarna för klass 50 och strax efter kom laget med Markus Hellner som låg tvåa. De sprang förbi som en vind på oförskämt lätta fötter. Vi gick, eller staplade på våra sargade fötter.

Ner för Latnatjårro och uppför Koppastjårro, stämplade in kontroll 3. Efter kontroll 3 skulle det bli enkelt. Nu skulle vi ta 4:an, 5:an och 6:an på vägen tillbaka. Inga fler toppar utan bara nerför. Men nerför är också ganska jobbigt. Särskilt när tårna värker varje gång de tar i framkanten på skon. Det blir ganska många sådana ”kantningar” under promenad nerför berget. Vi skråade och gick nerför, skråade och gick nerför. Men för tusan vad långt det var ner. Vi såg tydligt jokken där kontroll 6 skulle finnas intill kanten någonstans men det tog oss en bra tid att ta oss dit. Om sanningen ska fram så gick vi långsamt, mycket långsamt. Jag vet inte om vi någonsin gått så långsamt.

Väl nere vid jokken tog vi 4:an och vidare också 5:an. Jag längtade efter jämnt underlag, gärna asfalt då två dagar av lösa stenar, skråande och mjuk växtlighet hade fått fotlederna att kännas ganska trötta.

Det är lätt att missta sig i fjällen. Om sikten är god och vädret klart, ser man enormt långt. Vi såg Björkliden efter att ha kommit runt höjden efter kontroll 3 och det kändes förstås som att vi var rätt nära. Vi var inte nära. Med vårt tempo hade vi långt kvar. Med rappa fötter och pigga ben hade det förstås varit annorlunda.

Sista kontrollen låg placerad längst ner i slalombacken och sedan var det bara att besegra backen för att ta oss i mål.

Äntligen?
Blodad tand inför BAMM 2016?
Knappast!

Efter dusch, en timmes sömn var vi tillbaka på BAMM-ketten. Där satt vi plötsligt och planerade för BAMM 2016.

Vad har vi lärt oss?
– Ja, varför inte börja från början med BAMM 30 för att sedan successivt avancera i klasserna när erfarenheten och rutinen är ett faktum. BAMM 30 får det bli.
– Skor, ja det räcker inte att ha ett nummer för stora skor (som jag normalt brukar ha i löpskor). Mina fötter svullnade dramatiskt, vilket var en betydande faktor under dag 2.
– Vi nonchalerade orienteringsmomentet och behöver bli bättre på att göra smarta vägval. Att orientera i fjällen är inte som att orientera hemma i skogen.
– Inför kommande BAMM behöver vi bli bättre på att dricka och äta mer. Vattnet i jokkarna är iskallt och går bara att smutta i sig lite i taget. Smutta lite men ofta.
– Vi behöver mer grenspecifik träning. Att ta sig uppför toppar är brant och tar lång tid. Vanlig löpning räcker inte.
– Boende ska fixas i god tid så att vi kan bo i Björkliden. Bekvämligheten kring evenemanget förenklar.

Vi har tyvärr inte så många foton från dag två då vi helt enkelt inte var på fotohumör.
Jag har svårt att tro att det finns många andra ställen i landet som bjuder på naturupplevelser i klass med fjällmiljön kring Björkliden. Väl värt ett besök som turist.
Ses vi på BAMM 2016?

Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s