Racereport BAMM 2015: Dag 1

Man blir bra på det man tränar. Man blir bra på den terräng man tränar i.

Då var det till slut dags. 05.30 fredag morgon gick larmet igång på våra iPhones simultant och väckte oss ur vår sköna sömn. Vi hade lyckats sova rätt bra, mycket på grund av halvtaskig sömn på tåget natten innan.

Nu var det dags. Vi hade ägg och bacon i vandrarhemmets kylskåp och vi vispade snabbt ihop en äggröra och stekte bacon till. Våra kroppar behöver fett.

Vi hade fått låna Åsas kusin Pärs bil (Tack Pär!) vilken vi packade in oss och vår utrustning i. Milen till Björkliden tar ca 12 minuter. När vi kom fram till infarten till Björkliden Hotell plockade vi upp Pär och hans teamkamrat Johan så att de slapp gå i alla fall de 50 höjdmetrarna innan start. Nu gällde det att spara på energin.

Dagens karta hämtades upp på tävlingskansliet och därefter prioriterade vi ett sista toalettbesök inomhus innan vi drog ut på två dagars vildmarksliv.

IMG_0302

Från hotellet och tävlingskansliet så var det en rejäl promenad uppför för att komma till starten. Nu kändes allt toppen! Vi var nöjda med vår klädsel och ryggsäcken satt som integrerad med kroppen. Vi kände oss starka!

Vi fick tio minuters väntan i startfållan och hann springa på Åsas kompis Ida som skulle springa BAMM 30. Snabba lyckönskningar och kramar innan startskottet gick.

Redan första kontrollen satte på något sätt tonen för denna tävling. Vi skulle uppför. Starten är belägen ca 500 meter över havet (möh) och vi skulle till en topp som var belägen 876 möh. Lämmeltåget drog iväg. Det fanns inte så många alternativa vägar så det var bara hänga på tåget. I det här läget var det inte mycket löpning att tala om då det var trångt och i stökig terräng. (Tyckte vi då. Det var inget mot det som komma skulle…)

Det var en grymt skön känsla att checka in på första kontrollen. Racet var igång och vi kände oss fortfarande starka. Vilka härliga dagar det skulle bli!

Vädret var perfekt för den här typen av aktivitet. Ca 9-10 grader i luften och vi konstaterade att vi var rätt klädda för uppgiften.

Efter incheckning på kontroll 1 visade kartan att vi skulle ned från toppen. Faktiskt hela vägen ned igen fast nu nästan rakt norrut. Dagens kortaste distans skulle leda oss ned till kontrollen som var placerad vid en liten sjö. Nerför gick det lätt och vi småsprang det mesta av sträckan och fick ”klättra” bara på ett par få ställen.

Incheckning på tvåan gick även det som det skulle. Vi high-fivade och delade på en chokladbit. Fasen vad kul det är med fjällorientering!

DCIM100GOPROGOPR0611.

Fram med karta & kompass för att ta ut riktningen för trean. Även trean låg vid en sjö, men den sjön hade de placerat på 902 möh. Nu hade vi dagens hittills tuffaste klättring framför oss. Bitvis var det brant och halt i leran och det gällde att hålla upp blicken för att hitta rätt vägar fram. Vi konstaterade att vi hade en bra speed då vi passerade rätt många lag på vägen uppför. Inga missöden på vägen och vi kunde lugnt och säkert checka in på trean.

Ett lag vi gått parallellt med vid alla kontroller utbrister ”Hur fasen kan de lägga de tre tuffaste kontrollerna på rad?” vilket vi tyckte lät lite hoppfullt. Har vi gjort det tuffaste redan så blir det alltså lättare framöver. Det kunde vi dock senare konstatera att det tuffaste låg framför oss.

DCIM100GOPROGOPR0605.

Kontroll fyra var placerad vid en liten sjö vid foten av fjället Pajep Kåppatjåkka. Fram till nu var vi hela, rena och framför allt torra. All transport hade skett på torr mark. På vägen till fyran så tog vi oss först upp 100 höjdmeter innan vi kom fram till ett område som bestod av ett antal bäckar på väg ned från fjället som sammanstrålade just i partiet framför kontrollen. Vi behövde ta oss över och spanade en stund efter bästa ställe att ta oss över torra. Ett par tappra försök visade dock att ta sig över torr var en utopi. Vi bet ihop och sprang över. Strida strömmar av iskallt vatten svepte runt våra vader men botten var jämn och fast så vi kom säkert över. Nu var vi dock rejält blöta om fötterna, ett tillstånd som skulle hålla i sig från nu till målgång.

Incheck på fyran och paus för vätska och energipåfyllning.

DCIM100GOPROGOPR0619.

För att ta oss till femman så skulle vi passera Sveriges högst belägna fjällstation: Låktatjåkko Fjällstation. På kartan såg vi att det fanns två alternativ för att leda oss rätt. Gå tillbaks en sväng och vad genom vattendraget igen, eller gå runt på den andra torra sidan. Vi valde den torra sidan. Detta var inte den sista gången dessa dagar som vi valde en tuffare väg än nödvändigt.

Efter ett par hundra meter från kontroll fyra kom vi fram till ett klipparti där vi var tvungna att ta oss upp. Vi såg på håll att de framför oss kämpade rätt hårt för att komma upp på avsatsen. Det fanns inte så mycket att greppa om eller naturliga steg att placera fötterna på, så lagen fick hjälpa varann upp på bästa sätt.

När vi kom fram så väntade killen som precis klättrat upp snällt in oss och sträckte ned handen till Åsa och sa: ”Ta min hand så hjälper jag dig upp så får du hjälpa nästa.” Schysst! Sånt uppskattas stort sådana här dagar. Den ”nästa” var jag. Jag stod och tittade på klippan ett par sekunder för att se om jag kunde hitta en väg upp som ingen annan sett, men någon sådan fanns inte. Åsa sträckte ned sin hand till mig och jag greppade den hårt. Från det läget drog Åsa upp 95 kg Patrik på klippan. Vilken teamkamrat! Bra med en stark teamkamrat och tillika fru.

DCIM100GOPROGOPR0625.

Efter att kommit förbi det hindret var det bara att traska på. Nu för första gången över snö ända bort till fjällstationens pumphus. När vi kom fram till pumphuset såg vi att flera var i färd med att sätta upp tält. När vi kom närmre såg vi att det var ett gäng som sprang BAMM 30 som var i mål för dag 1. Vi hade inte varit observanta nog att förstå att vi nu passerade platsen där även vi skulle lägra för natten. En funktionär frågade oss snällt om vi gått i mål och vi förklarade lika snällt att vi hade halva dagsetappen kvar…

När vi passerat fjällstationen som ligger 1288 möh så var det dags att ta av mot kontroll nr fem. Vi hade bestämt oss för att hålla oss på ungefär samma höjd och runda toppen Låktatjåkka för att komma till kontrollen som låg vid en sjö bakom. Lätt i teorin svårare i praktiken. Det sluttade brant och underlaget bestod av vassa stenar som gärna ville röra sig när vi satte fötterna på dem.

Här kom också en ny spelare in i bilden: Dimman. För första gången blev sikten usel. Dalgången och fjällstationen försvann och vi var tvungna att förlita oss på kompassen. Då terräng och området är helt och hållet okänt för oss så började det nu bli svårt. Jag hade sett att det fanns en mast på kartan och rätt som det var så uppenbarade sig masten framför oss. Vilken lycka! För att dra nytta till max av upptäckten så gick vi fram och ställde oss precis framför masten för att därefter ta ut en ny kompassriktning. Vi skulle ned ett par höjdkurvor och hade ca 750 meter kvar till den lilla sjön där kontroll fem väntade på oss.

Nu blev vi medvetna en ny faktor. Vi rör oss så långsamt tack vare terräng och dimma att 750 meter tar mycket längre tid att transportera oss än vad vi är vana vid. Det gjorde att vi började söka efter sjön alldeles för tidigt. Vi svepte av en höjdkurva utan ett spår av något som kan likna en sjö. (Sikten var ca 20 meter så det hade faktiskt gått att missa att självaste Vättern låg 25 meter bort.) Efter att ha gått runt ett par varv så hör vi till slut röster. Vi går mot rösterna och stöter på ett gäng som gör ungefär samma övning som vi. Letar liten sjö i tät dimma. Till slut så går ett av lagen rakt på kontrollen och vi är inte sena på att jogga fram och checka in. Nu står vi alltså vid ”sjön” vi sökt. Problemet är bara att det säkert är en sjö ett par dagar per år. Men just nu var det bara ett enda stort snötäcke. När vi går från kontrollen så pekar jag på en stor spricka i snön/isen där vatten sipprar igenom. ”Titta nu kommer islossningen” säger jag. Åsa svarar ”Äntligen ett vårtecken i fjällen!”.

Nummer sex hägrar. På kartan ser det enkelt ut och vi tar en kompassrikting som vi sedan följer slaviskt genom dimman. Efter en stunds vandring så kommer vi ned under dimman och dalen breder ut sig nedanför oss. En fantastisk vy uppenbarar sig. Härifrån kan vi se kontrollen som är placerad vid ett vindskydd som ligger längs bäcken Låktajåkka. En lättare klättring för oss nedåt i ett zick-zack-mönster.

Kontrasterna är helt sanslösa. För en halvtimme sedan var vi inne i en iskall dimma och såg knappt handen framför oss. Nu skiner solen och vi har en fantastisk utsikt ner över dalen. Vi njuter.

Incheckade och klara på sexan så unnar vi oss att ta av oss ryggsäckarna, fylla våra vattenflaskor med kallt vatten från bäcken, ta en kisspaus och käka en varsin Indiebar.

De som lagt banan har varit så skojiga att de lagt kontrollerna mer eller mindre enligt mönstret varannan topp, varannan dal.

Nu var vi nere i dalen igen och skulle upp på en mindre topp. Ett stort snötäcke täckte passagen upp och vi kunde välja det flacka men längre vänstra spåret om snön, eller det brantare men kortare höga spåret. Om ni gissar på att vi valde det högra så gissade ni rätt.

På baksidan av kartan står tävlingsreglerna samt en del förmaningar. Bland annat så står det ”BAMM är en löpartävling. Om ni befinner er i en situation där löpningen har övergått till klättring uppför lodräta ytor bör ni göra ett nytt vägval för er egen säkerhet”. Vi hajar poängen. Det kanske inte var direkt lodräta passager vi klättrade i men ett antal gånger så valde vi vägar som absolut inte var löpbara.

Det var precis vad vi gjorde mellan sexan och sjuan. Det var riktigt brant och mjukt och lerigt underlag. Två steg upp och därefter glida ett steg tillbaka. Hela vägen upp. Vi hade ett lag efter oss som tog inspiration av oss och hängde på. När vi tittade ner på dem efter en stund så log de, visade tumme upp, samtidigt som de skakade lätt på huvudet åt den nästan parodiska situationen vi tillsammans var i. Betalar vi verkligen för att göra detta?

Incheckningen på sjuan var skön. Tuff väg dit men det kändes bra nu. Vi tog snabbt ut en ny riktning och började gå igen. Medan vi gick drack vi vatten och käkade nötter. Det kändes rätt lyxigt där och då. Vi kom ikapp ett annat lag som tagit en paus en bit efter kontrollen. Den ena killen säger ”Nu är det inte kul längre!” Vi svarar något tokpeppande i stil med ”Jo för fasen, nu är vi ju snart i mål”. För det trodde vi just då.

Vi var tvungna att passera ett stort bergsmassiv med branta stup innan vi skulle kunna påbörja turen till dagens sista topp. På fjället Kärketjårro skulle vi upp till 1358 möh för att hitta kontroll åtta. Vi hade kursen och började gå. Vid 1200 möh så kom dimman igen. Vi såg inte toppen vi skulle till, men det var egentligen inga problem för terrängen var bra att gå i och höll vi bara raka spåret uppåt och framåt så skulle vi gå rätt på kontrollen. Ett fjäll i dimma har många toppar. Varje platå vi nådde efter 1300 möh kändes just som toppen. Speciellt när vi kom fram till en plats på ca 1330 möh så trodde vi verkligen att vi var framme. Vi stod och tittade på kartan och började känna oss trötta i benen, huvudet och tvivlade en kort stund på att vi var på rätt kurs.

Killarna som tagit rygg på oss upp till sjuan kom nu ikapp oss. Jag slänger ur mig ”Hur många j-a toppar får det finnas på ett fjäll egentligen?”. ”Ja det är som en j-a bröllopstårta” svarar den ena killen snabbt. Humor på fjället är det bästa humorn.

Vi fortsatte knata uppför och fastnade ännu en gång på en STOR platå. Det kändes verkligen som toppen. Men efter att ha irrat runt på platån en stund så ser vi att nog fasen finns det en nivå till på denna bröllopstårta! Sista vandringen uppför börjar nu kännas riktigt tung. Där uppe på topp nr. 7 eller 8 enligt vårt sätt att räkna ”toppar” sitter kontrollen och väntar. Känslan är skön men samtidigt börjar vi bli rejält slitna. Vi har varit ute länge nu och vill till nattlägret för att återhämta oss.

DCIM100GOPROGOPR0615.

Fågelvägen är sträckan mellan åttan och målet en av de längsta. Vi väljer dock att inte gå kortaste spåret utan bestämmer oss för att ta en enklare men lite längre väg ned till fjällstationen och nattlägret. Vi tar sikte på en sjö vi ska runda och tar ut kompassriktning och börjar gå i dimman.

Efter en kort bit så är vi mitt i snön och här är det mycket snö. En ny erfarenhet till denna dag är att det är supertufft att navigera i dimma och snö. ALLT flyter liksom ihop. Den sjö som är jättetydlig på kartan var bara ett stort snöflak just nu som inte alls gick att runda på den sida vi tänkt oss. Vissa snöpartier ska man bara inte korsa då vi inte har en aning om vad som finns under. I värsta fall är det underminerat och en iskall sjö väntar där under. Så vi valde ett par säkra vägar före de osäkra vilket förde oss i en längre vandring än vad vi tänkt oss. Till slut kom vi i alla fall ut ur dimman och nästa sjö uppenbarade sig.

En fantastisk vy av sjön som till största delen var täckt av snö men där det på vissa ställen trängde igenom vatten som hade en härligt blå färg.  Vi skulle ta ett vänstervarv runt sjön för att därefter komma ut på en av de föreslagna färdvägarna på kartan. En bäck var dock i vägen och snömassorna gick ända fram till bäckkanten som låg ca 1.5 meter nedanför. Vi tog av oss ryggsäckarna och hoppade ner en och en.

Upp på andra sidan kanten och knata på. Efter en stund sammanstrålade vi med killarna från sjuan och åttan. Även ett lag vi stötte på vid femman och sjuan var nu med. Vi slog följe fram till sommarleden som vi sedan helt enkelt tänkte följa ända fram till nattlägret. Nu har vi rejält trötta. 9 timmar på fjället hade dränerat oss nästan totalt och vi var rätt klara över att vi inte hade gjort dag 1 på det enklaste sättet.

Sista biten fram till lägret var fin vandring längs en fantastiskt vacker led. Vi passerade en deltagare som gjort sig rejält illa och blev omhändertagen av två funktionärer. Tur i oturen att olyckan skett så nära nattlägret där rutinerad fjällpersonal snabbt kan assistera. Vi frågade om vi kunde hjälpa till på något sätt, men funktionären tackade nej och berättade att helikoptern var på väg. När vi kommit ett par hundra meter så kom helikoptern flygande över oss och ett par minuter efter det så var den skadade på väg till sjukvård i Björkliden.

DCIM100GOPROGOPR0629.
DCIM100GOPROGOPR0629.

Skönt att se att systemet fungerar om olyckan är framme. För BAMM är en tuff utmaning. Vi stod inför många situationer där vi tänkte att här gäller det att göra rätt, annars är skaderisken skyhög. Hellre vända en gång för mycket vid ett hinder än att riskera våra liv.

Nu var vi äntligen framme vid lägret och ”checkade” ut med våra ID-pinnar för dag 1. Nu var klockan 17.15. Nästa anhalt var start lördag morgon kl 8. Det enda som stod på schemat nu var vila och sova. I massor.

Vi var inte direkt bland de första att angöra lägret så vi fick inte välja och vraka bland tältplatserna. Nu var det nog så att det fanns ingen helt perfekt tältplats. De flesta fick nog leva med lutande mark och stenigt underlag.

När tältet var uppe så satte vi oss i tältet och bytte om till torrt. Torra underkläder, strumpor, underställ, tröjor, vindtät jacka & byxor var skönt att få på. Men efter att ha kommit ur tältet så frös vi likförbaskat. Åsa hade dagen innan start köpt en ny lätt dunjacka från Haglöfs som kom till pass nu. Men helt varma blev vi aldrig.

DCIM100GOPROGOPR0633.

Fram med kök och koka vatten för att kunna lösa upp den torkade maten och till en efterlängtad kopp kaffe.

Efter att ha intagit den osmakliga måltiden bestående av frystorkad Chili con carne och Kyckling med ris och curry var det dags att inta toakön. Som mest var det 80 personer som köade för att få göra sina behov. Systemet var uppbyggt med sex stycken toatält med två toahinkar i vardera. Vi fick höra att orienterare var experter på detta då det i orienterarkretsar är kutym att gå på toaletten två och två för att spara tid. Uppenbarligen var vi alltför många som inte var orienterare i nattlägret för de flesta ville uträtta sina behov en och en. Även vi. Vi får jobba på den mentala biten så att vi i framtiden kan göra detta i grupp.

När vi äntligen fått detta fixat och haft en kort summering av dagen med Pär så var det sovdags. Just där och då så kändes det som att en dag hade räckt. Fasen vad tufft det var. Hård terräng, tuff orientering och en låååång dag.

Man blir bra på det man tränar. Man blir bra på den terräng man tränar i. Vi hade behövt vara mycket mer BAMM-specifika i vår träning. Det är en skarp notering för oss själva OM vi ska anmäla oss till BAMM igen.

Jag har utsatt mig för en del utmaningar och påfrestningar tidigare. Under åren så har jag gjort två En Svensk Klassiker, ett antal halvmaror, en mara, några Triathlonlopp och tillbringat ett år som Kustjägare i militären. Men sett över en dag så var det här det jobbigaste jag gjort.

Detta förklarar jag för Åsa där vi ligger i våra sovsäckar. ”Jag är glad för att jag fick följa med på just detta” säger Åsa med ett leende innan hon somnar.

Hur det gick dag 2? Rapport kommer inom kort. 🙂

Ha en trevlig dag!

Patrik

3 reaktioner på ”Racereport BAMM 2015: Dag 1

  1. Kul att läsa om någon annans upplevelse, det finns mycket där jag kan hålla med om! Jag upplever också att BAMM är det tuffaste jag gjort och då har jag sprungit en del ultra och sprang en vecka på Kungsleden i höstas.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s