Känslan av kvalitet – vi älskar den!

På vissa sätt är vi säkert rätt komplicerade. Men på ett sätt är vi enklast i världen: Vi tycker om kvalitet. Stöter vi på en produkt av bra kvalitet är det mycket stor chans att vi till slut köper den. Oavsett graden av behov vilket ibland gör att vi har suveräna kvalitetsprylar som bara ligger oanvänt. Ett exempel är en Timelapse-kamera som jag helt enkelt var tvungen att ha för ett år sedan. Två dagars leveranstid kändes som en helt evighet. Pinsamt nog har jag inte packat upp den ur kartongen ännu.

Men nu har vi hittat en kvalitetsprodukt som jag är säker på att vi kommer använda oss av dagligen. Vi har under en rätt lång tid dagligen tagit kosttillskott i form av en kapsel Omega-3, en kapsel magnesium och en kapsel D-vitamin. Varje morgon så sitter vi vid frukosten och delar ut kapslar ur tre olika burkar.

För ett par veckor sedan kom vi i kontakt med ett företag som heter PurePharma från Danmark. De har ett tänk som passar utmärkt enligt de kvalitetskrav vi har för de produkter vi säljer i vår webbutik www.smartatillskott.se.

När vi dessutom såg att de hade produkten PurePharma 3 var vi sålda. Ett paket som innehåller en månadsranson av just omega-3, magnesium och D-vitamin!

Idag fick vi första leveransen från PurePharma. Känslan av kvalitet när vi öppnade kartongen var massiv. Ända ner till förpackningen har de lyckats förmedla känslan av att det här är något extra.

Vi är spända att prova produkten nu. Vi älskar kvalitet.

Ha en trevlig kväll!

Patrik

 

En helt vanlig vilodag

Imorse vid blåbärsfrukosten imorse (tack pappa för färdigrensad leverans) kläckte Patrik ur sig något så ovanligt som ”Jag tror jag ska ta en vilodag idag”.

Så bra, tänkte jag, då kan jag också göra det. Trots att jag bara tränat två dagar av tre till skillnad från Patrik som sprungit även på dagen däremellan. I och för sig plockade jag ju kantareller tills jag var helt färdig, det måste ju räknas. Visst var jag också värd en vilodag. Men vad skulle vi då göra alla lediga kvällstimmar?

Det löste sig som tur var. Fram emot eftermiddagen fick jag en notis från Facebook att Linda postat ett inlägg på min tidslinje: ”Det skulle sitta fint med ett BODYSTEP-pass ikväll för att träna bort lite träningsvärk efter gårdagens BODYPUMP.” 

Jag svarade: ”Kan du samla ihop 10 st så kör vi!” Jag ska vara ärlig och erkänna att jag, efter att ha kollat att det funkade med befintligt schema på gymmet, redan hade bestämt mig. Vi kör, BODYSTEP är kul, JÄTTEKUL!

Dessutom högg maken snabbt i samma tråd: ”I’m on!” 

Linda gjorde bra jobb med värvning, maken likaså. Utöver det fick vi ner några trogna SMARTISAR. 

Jag är glad att jag fick köra BODYSTEP på min vilodag. Så glad över gänget som kom och körde både hårt och glatt, trots att ventilationen kollapsat.

Önskar att jag varit i mina sinnens fulla bruk och tagit en groupie på oss alla. 

Vill rikta en stark tumme upp till Anette, Stina, Patrik, Tilde, David, Therese, Linda och Jenny. Ni gjorde min kväll! 

Tack Marita, för kaffet, du gjorde min dag. 
Åsa

Ett tecken på att naturen belönar löparen – det gula guldet!

Så måste det ju vara. En ren belöning från naturen.

Som om inte hälsoeffekterna vore nog. Hälsovinsterna med löpning är fantastiskt för t ex konditionen och benstommen. Men det stoppar tydligen inte där…

Min lunch-löprunda igår förlöpte på stigar runt Nykvarn. Benen kändes pigga och hjärta – lungor likaså. Ett bra tempo från start och det kändes verkligen skönt att ta i lite extra.

Efter ca 2.5 km löpning så är jag ute på en minimal skogsstig som säkert bara används av mig, Åsa, samt ett gäng vildsvin. Det är halt efter allt regn och jag koncentrerar mig på att ge fasen i att halka. Det vore skapligt pinsamt att ramla igen och skada mig efter fadäsen i maj. Så blicken hölls stadigt ett par meter framför mig på stigen för att kunna planera vart jag skulle placera fossingarna.

Helt plötsligt ligger det gula guldet framför mig. En blek och grådassig dag förbyttes i mentalt solsken. Såg jag rätt? Kan det vara så mycket kantareller mitt på stigen? Japp. Jag såg rätt. Ett par löpsteg framåt visade på ännu större fyndigheter. Det såg ut som en våt dröm för kantarellälskaren.

Tankarna går fort i huvudet. Jag har ju fickor på löpshortsen. Kan jag plocka svampen och lägga dem i byxfickorna? Nej knappast. De mosas i fickorna och mängden kantarell var alltför stor för att rymmas i shortsens grunda fickor.

Jag tog ett snabbt beslut: Öka tempot på löpningen och springa jättefort hem till Åsa och be om förstärkning och några säckar för att därefter bege oss fort tillbaks till fyndigheten innan den försvann. Man vet aldrig när ett par hungriga vildsvin dyker upp.

Som en ivrig sjuårig pojke sprang jag ända in i köket och berättade om mitt fynd. Trots den exalterade situationen fann vi lugn nog för att hinna käka lunch innan vi drog iväg och skördade det gula guldet jag precis funnit.

Till slut kom vi tillbaks till stigen. Först trodde vi att det var just runt stigen kantarellerna frodades, men efter att ha tagit en sväng runt om så upptäckte vi att de fanns överallt. Vi har aldrig sett så mycket kantareller tidigare. Åsa och jag var överens om att tidigare i livet har vi varit glada om vi funnit gula kantareller som täcker en macka eller två. Nu hade vi svamp som räckte till ett par middagar plus perfekta lyxfrukostar.

Det var ett mycket nöjt och glatt par som spatserade runt i skogen och plockade kantareller. Vi sjöng hemmagjorda sånger om kantarellens förträfflighet. Mysig eftermiddagstimme i skogen.

Hem till jobb ett par timmar för att sedan börja rensa svamp. Det var ett större jobb än vi trott…

Men kantarellmiddag blev det! Fräst sidfläsk med spetskål, vid sidan av en hög kantareller, plus en bit mozarella smakade fantastiskt gott! Härligt med mat från naturen.

Jag ser det som ett tecken på att löpa ännu mera. Naturen gillar tydligen oss löpare. Just den här löparen älskar dessutom naturen. Snacka om matchning!

Se härliga kantarellbilder nedan.

Patrik

IMG_0237

IMG_0236

IMG_0238

IMG_0241

IMG_0242

IMG_0243

IMG_0244

IMG_0248

Bilden gör inte middagen rättvisa. Men gott var det

IMG_0240

Första lasset i påsen. Vi var överväldigade! Sedan hittade vi ca 4 gånger mer… 🙂

Bästa sättet att spendera en kväll för sig själv – torka mat

Så fick jag en kväll, några timmar att spendera för mig själv idag. Efter att befunnit mig på ett av de ställen jag älskar mest av allt på jorden, nämligen på SMART, sitter jag nu ensam i köket och funderar på hur jag på bästa sätt ska ska använda denna bonustid. Fortfarande svettig eftersom att jag blev sittande med dator och mail istället för att ta en dusch och fixa lite käk.

Vad fasen, jag kanske ska ta och testtorka lite matrester så vi vet vad som blir smarrigaste festmåltiden när vi väl ska ut och köra BAMM. För helt ärligt, den där färdigtorkade maten vi köpte med oss var sannerligen ingen höjdare. Chili con carne, som vi testade första dagen smakade helt ok med de två vi smällde i oss i ren och skär hunger dag två var mindre njutbart.

Hur mycket stärkelse och tillsatser går det i en och samma förpackning?
Potatisstärkelse, majsstärkelse, smakförstärkare osv osv osv. Jag försöker ju äta så rent som möjligt överlag och har lite svårt att proppa mat som mest innehåller sånt som kroppen sen kommer få lägga massor med energi på att skydda sig ifrån och försöka rensa ut.

En rätt vi åt andra dagen tog snabbt slut på de små skink- och äggbitarna och det som var kvar var en soppa som smakade potatismjöl och vatten. Näe, jag vill inte! Jag vill verkligen inte att detta ska vara det jag partajar på i nattlägret efter en hel dags fysiskt arbete i fjällmiljö. Jag vill äta något smarrigt.

Efter mitt möte med SMARTs jubileumsplaneringsgrupp igår fick vi lite grillrester över. Så varför inte prova att skiva ner kycklingfiléerna och köttet i tunna skivor, lägga bredvid varandra på en plåt i ugnen på 70 grader i ca 8 timmar för kycklingen och 12 för köttet. Vi köpte ju faktiskt en bok för det under vårt besök på Alewalds.

Sen, när det är dags, ska det bara vara att lägga i varmvatten och äta.
Vi ska förstås testa i trygg hemmiljö så vi inte riskerar illasmakande mat på fjället.

Jag älskar god mat – illasmakande mat kan jag vara utan. Jag bör inte vara utan mat på fjället, det förstår till och med jag. Test pågår – rapport kommer.

Den kosttyp jag tillhör ”live to eat” enligt Paul Check. Det kanske ligger det något i det trots allt.

Men nu, varför inte bara ta en dusch, käka lite ägg och njuta av en god bok under de ensamma timmar jag har kvar. Eller finns det något annat skoj, tvätt?

Nä, jag borde sätta mig ner och ta det lugnt. En bok får det bli.

Ha en skön måndagkväll.
Det ska jag.
Åsa

Vår bästa tid är NU!

Så går en av Jan Malmsjös största hits genom tiderna. Den har typ alltid funnits och är poppis på allsånger och andra glada tillställningar år efter år.

Visst är det vackra ord? ”Vår bästa tid är nu”.

Jag har varit ute på en löptur i skogarna kring Nykvarn nu på morgonen. Under löpning tänker jag som bäst. Trots att jag sökte upp rätt tuffa stigar som kräver rätt mycket koncentration för att inte halka till så tänker jag hela tiden på livet i stort. Märkligt att huvudet inte går att stänga av…

En av tankarna som slog mig är hur bra jag trivs med livet nu och hur mycket jag ser fram emot att göra vissa saker och ting som jag drömmer om.

I det momentet så kommer Jan Malmsjös låt i mitt huvud. ”Vår bästa tid är nu”. Det påminner mig om att det är precis så livet ska levas. Här och nu. Jag säger ofta till andra att man ska inte vänta på att göra saker man vill göra av framför allt ett skäl: Den enda tid vi vet FINNS är ju just NU. Att skjuta upp något till om 10 år låter allt för riskfyllt. Alternativet att vänta tills nästa liv låter också som att då skulle man kunna åka på en rejäl blåsning. Jag utgår från att jag bara har ett liv och ser till att leva det.

Helt plötsligt vill jag bara komma hem igen. Hem och sätta mig ned och skriva upp de mål jag har och sedan gå ut och realisera dem.

Nu kör vi!

Patrik

Hem till vardagen – äntligen tid för att planera nya äventyr!

Idag ska vi åka hemåt till Nykvarn igen. Det är alltid trist att lämna Kremlavägen 3 då det ger oss så mycket energi att bara vara här. Men vi har det rätt bra hemma också, så den trista känslan brukar fort gå över!

Vi sitter fortfarande vid frukostbordet och pratar vandring. Vi tycker om att prata om vandring och våra upplevelser och vi är rätt långt framme i tanken på hur vi i framtiden ska kunna erbjuda vandrings-weekends här i Sälen i vår regi. Det låter väl spännande? 🙂

Vid portalen till Södra Kungsleden finns en skylt som visar exempel på platser lederna passerar. Grövelsjön låter spännande. Undrar om det inte får bli en liten tripp till Grövelsjön i vår. Vi ser redan fram mot det!

Länk till läsbart om Södra Kungsleden

Nu packar vi bilen och åker hemåt. Eventuellt snackar vi lite vandring på vägen….

Ha en bra dag!

Patrik & Åsa

Vandringsrapport

Många av er har visat intresse av vår vandring. Vi vill också ge dig en möjlighet att lära av våra erfarenheter. Därför kommer vi nu ge en fullständig rapport och dessutom bjussa, både på våra smarta beslut men också på våra mindre genomtänkta bravader. Här är rapporten utifrån bådas ögon men med Åsa över tangentbordet.

Första målet med turen var att ta oss upp till Öjskogsfjället som enligt sägen ska vara obeskrivligt vackert. Vi hade egentligen tänkt ta någon av våra pauser där för att sedan fortsätta en bit till och slå läger någonstans på Synddalsfjället. Efter det hade vi inte tydliggjort våra mål nämnvärt. Vi var dock rörande överens om att vi skulle ta oss fram på andra vägar än de markerade lederna. På så sätt skulle vi träna vår förmåga att orientera oss i vildmarken och få uppleva miljöer inte många andra upplevt. Vad vi inte visste då var att vi också skulle uppleva terräng, icke gjord för människor att ta sig fram i.

Dag 1

Vi hade inte ställt någon klocka eftersom vi anlänt till Sälen vid tvåtiden på natten. Denna sena ankomst berodde på att vi prioriterat att köra våra måndagsklasser på SMART innan vi for.

Efter att sovit ut till ca kl 10 och ätit frukost for vi bort till Statoil i Lindvallen för att komplettera vår utrustning med kåsor och bestick samt nödproviant (läs smarrig choklad). Vi förstår att Statoil, för just detta ändåmål, kan låta förvirrande. Just denna Statoilmack har dock ett oväntat stort sortiment av friluftsartiklar eftersom ägaren har just detta som hobby och intresse.

Vi hittade varsin kåsa från Primus som innehöll även bestick. Perfekt. Check.
Tandborste, tandkräm och choklad.
Jag plockade på mig två Bounty och två Japp hazelnut (i skogen unnar vi oss choklad).
”Ska vi ha mer?” frågade jag och hoppades på ett jakande svar.
”Nej, det räcker!” svarade Patrik som trodde att jag tyckte att två/person var mer än tillräckligt för oss.
Två förlorare alltså, enbart pga av dålig kommunikation.

IMG_0004

Efter att ha klätt oss ändamålsenligt, hängt upp våra nya ryggsäckar på ryggen promenerade vi iväg, direkt från stugan. Är inte det lite coolare än att ta bilen till starten vid Högfjälls-hotellet? Det tyckte vi. Coolt är dock inte alltid smart.

Vi ville gena från toppen av vårt område upp till leden så vi knatade uppför vägen till slutet av området och fram till en vägbom som skiljer Gubbmyren från Köarskär, där tyckte vi att det kändes lämpligt att bege oss rakt in i skogen och uppför berget. Det gjorde vi. Vi gick uppför, uppför och uppför, ibland nästan klättrade vi och ibland fick vi trycka oss igenom de täta granarna. Pigga ben och ett glatt humör ännu så länge och mest nöjda över att vi är så utomordentligt knäppa. Alltid har vi något att garva åt i efterhand.

En sak vi lärt oss är att det är värt att vända sig om ibland för att inte missa de vackra vyer som ofta uppspelar sig bakom våra ryggar. När vi vände oss om första gången på denna tur upptäckte vi att vi plötsligt stod nästan i höjd med den plats där Gustavbackens snögubbe i Lindvallen står på vintern. Magiskt.

IMG_0351

Här passade vi också på att ta av oss våra yttre överkroppsplagg, uppförsbacke gör oss varma.
Efter en bit till var vi inne på den lättvandrade Södra Kungsleden som förde oss rakt in i en varm Östfjällsstuga full av norrmän. Just när vi kom hit och tänkte passa på att göra ett toabesök (vem vet när vi stöter på en toa nästa gång) kom regnet och vi beslutade oss för att testa vår nya Handpresso där det fanns både vatten och en gjutjärnspis att koka upp det på. Fy tusan så gott det var och vi unnade oss en Japp dessutom, eftersom det är två små bitar i en Japp så räckte det för denna gång. Det gäller att hushålla med godsakerna.

IMG_0032

Ny energi, regnjacka från Haglöfs på överkroppen och nykissade begav vi oss ut igen. Nästa hållpunkt var Källfjällstugan men vi tänkte inte ta oss dit via leden utan istället ”gena” rakt över Källfjället. Till en början var detta en mycket lyckat ”gening” via en fantastisk ravin som vi följde tills den tog slut. Vidare ner för fjället tog vi sikte på Öjskogsfjället som vi kunde se så länge vi befann oss på en viss höjd över havet. Lägre ner var det svårare att hålla kurs då träd och kullar skymde sikten. I stället för det kala fjället med den fantastiska utsikten kryssade vi oss fram mellan granar och klafsade genom myr. Nöjda ändå med tanke på vilken miljö vi fick uppleva. Se bara denna plats vid bäcken.

IMG_0367

Vi hann undra ett par-tre gånger när slutet på myren skulle vara nådd då vi plötsligt stod på leden igen. Denna gång efter Källfjällstugan på väg vidare bort och med tanke på att denna led har krökt 90 grader så är vi fortfarande oeniga kring hur vi kan ha tagit oss hit utan att korsa leden vid ett tidigare tillfälle. För inte kan det vara möjligt att vi gått rakt över den utan att reflektera över det?

Hur som helst valde vi att följa leden en bit då den erbjuder spång över myrens värsta ställen. Efter någon kilometer kom vi överens om att vi troligen tagit oss över de värsta delarna av myren och bestämde oss för att vända spången ryggen och kliva rakt ut i den okända skogen och det vi förstod var foten till Öjskogsfjället. Så länge vi är på väg uppför borde varje steg vara ett steg närmare toppen på Öjskogsfjället.

Vi gick uppför och sen nedför, vidare uppför, nedför och sedan uppför. Inte helt säker just nu på hur många gånger vi gick nerför innan det för sista gången bar oss uppför berget. Säkra är vi på att vi gick över våta marker och till slut hade mättat våra kängor så till den milda grad att vattnet sipprade mellan tårna för varje steg vi tog. Orkade vi bekymra oss över det? Nope, vi ville bara upp till toppen för vid detta lag hade klockan börjat närma sig kvällen och vi insåg att det var nog här uppe vi skulle lägra för natten, vid den sjö som enligt kartan skulle finnas där.

Vi undrade när vi skulle passera trädgränsen men insåg när vi nådde platån och sjön att det nog inte fanns någon trädgräns på detta fjäll. Detta hade namnet ”Öjskogsfjället” kanske kunnat avslöja för oss om alla våra hjärnceller hade samarbetat. Fasen, vi som bestämt oss för att hålla oss högt på fjällen för att undkomma knott och mygg. Som tur var började det regna just här och på så vis slapp vi också ohyra. Det tog oss ett halvt varv runt sjön för att finna en hyfsat torr och ”omyrad” plats att slå läger på.

Patrik tyckte att vi skulle vänta till dess att regnet avtog innan vi slog upp tältet. Jag ville slå upp tältet direkt för att ta skydd under och säkra packningen dessutom. Herre Gud min iPad låg ju i väskan. Tältet ”Bergans Trollhetta 2” slogs upp. Jag, som vid det här laget börjat bli frusen, drog in packning och mig själv i skydd medan maken Patrik for runt som den karl han är för att hitta genomsurt virke att tända brasa av. Virket var dock så blött att han tvingades ta hjälp av gasolköket från Primus för att få fjutt på eländet. Men vilket lyft. Innan det brann satt vi båda en stund i tältet och hann dela på både en Bounty och en Japp och därmed fick tröstätande en ny innebörd för oss.

IMG_0052

Med torrt underställ, varma brallor och tröja samt regnställ återkom det glada humöret och jag ides ta mig ut igen för att hjälpa till med brasan. Vi fixade också varmt vatten till den frystorkade rätten som vi kalasade på i 2 minuter och 20 sekunder innan det var över. Chili Con Carnen från Adventure Food smakade helt ok tyckte vi.

IMG_0057IMG_0056

Vi fick ett par mysiga timmar framför brasan då vi desperat försökte torka våra kläder i värmen innan vi vid 21-tiden bäddade ner oss, skrev en kort blogg för att sedan prata om livets skojigheter innan vi sade godnatt till varandra.

Alla som sovit i tält vet att ett ”God natt” inte nödvändigtvis betyder att man faller i sömn. Det gjorde inte vi. Patrik, som aldrig fryser, frös och visst är det en ovan företeelse för kroppen att ligga ihopträngd i en sovsäck på ett liggunderlag när vi är vana vid att kunna bre ut oss bäst vi vill i en varm, torr, bred och mjuk säng. Vi noterade som kom-ihåg-inför-BAMM-blocket att vi behöver varsit underställ i marinoull att sova i (inklusive sockor i samma material till Pata). Vi upplevde båda två att vi sov bra under nattens sista del och att vi var nöjda med våra inköp av både dunsovsäcken från Mountain Hard Wear och liggunderlag från SEAtoSUMMIT.

Dag 2 

Vi vaknade först vid halv 9 på morgonen och då var det faktiskt riktigt varmt i tältet. Utanför lyste solen och vi började med att tända en brasa, fixa havregrynsgröt till frulle och pressa en espresso till det. Kan det bli mycket bättre? Jag är i alla fall beredd att lägga regnet bakom mig och njuta till fullo av vad denna nya dag hade att erbjuda. Det skulle visa sig lite senare, att just denna dag faktiskt hade en hel massa knasigheter för oss.

IMG_0069

Vi tog det lugnt denna morgon/förmiddag. Det var trivsamt i solen vid sjön och vi kände inte att vi hade bråttom därifrån. Till och med tog vi ett bad. Ja, eller bad och bad. Patrik badade faktiskt medan jag tog, vad man kanske skulle kalla ett ”kärringdopp”. Med vatten till knäna blaskade jag lite vatten på kroppen men just bara den mängd som kändes ok utan att det blev för kallt. Men kolla på maken min som ligger på mage i vattnet. Snacka om att ha flyt. Jag vill påpeka att det var inte varmt i vattnet men vi har svårt att gissa temperaturen.

IMG_0072

Vi hängde kvar två timmar och drog vidare först strax efter kl 11. Fjället vi befann oss på har två toppar och vi hade lägrat på den södra, lite lägre toppen. Natuligtvis ville vi inte missa den norra, lite högre. Ännu hade vi inte upptäckt det där magiskt vackra som Öjskogsfjället sades erbjuda besökaren. På väg norrut, genom myren blev vi varse. Vi hade utsikt åt Sälenhållet och alla fjäll som uppenbarade sig bakom. Det är verkligen något visst med fjällmiljön.

På kartan fanns en stig utmarkerad. Vi tyckte oss hitta en minst sagt diffus stig som vi följde mot höjden på topp nummer två. När topp-platån vad nådd glömde vi dock bort denna stig i vår iver att nå högsta punkt, vända kartan rätt och njuta av vyerna.

IMG_0080

Mellan Öjskogsfjället och grannfjället, Synddalsfjället, tänkte vi oss en dramatisk dalgång. Genom denna dalgång gick, enligt kartan, en stig. Denna stig borde vara något alldeles speciellt, den bara måste vi hitta och med tanke på gårdagens ganska eländiga terräng och tunga vandring hade vi som plan att finna stigen och sedan vandra hemåt efter lederna. Men först var vi tvungna att ta oss ner för detta fjäll, som vi för tillfället stod på toppen av. Vi visste att vissa sidor inte var rekommenderade att vandra på och så här i efterhand gissar vi båda två att det var nog en av dessa vi valde för vår transport. Men vad tusan, det var åt det hållet vi ville och närmsta vägen var rakt ner. Stigen hade vi för länge sedan tappat. Vad hindrar oss när vi är på full-fart-framåt-humör?

Vi stod vi branten och tittade ner. Jahapp, där borta ser vi vägen som borde vara den vägen som leder till stigen vi ville hitta. Tittade ner igen, tittade på varandra. Båda tänkte ”det här borde gå”, nickade menande och började trava neråt. Ett steg i taget. Det var brant, underlaget både ojämnt och instabilt (som överväxta lösa stenar). Ryggsäcken på ryggen ökade utmaningen med ytterligare en dimension. Skogen var tät en bit ner och återigen fick vi trycka oss igenom trädens grenar för att ta oss framåt och neråt.

Önsketänkandet gjorde att vi ibland trodde oss hittat stigen men vi insåg varje gång att det var en ränna formad av vatten som runnit. Stegen vi tyckte oss se var i själva verket formen av en älgs klövar. Det var alltså vi och älgarna som valde denna väg. Kreatur av vårt eget släkte valde sannolikt en annan sida av berget, om de nu mot förmodan ens hade lyckats ta sig hit.

”Där nere ser det ut som att det ljusnar” sa Patrik lyckosamt och rätt hade han. Solen lyckades leta sig fram en bit nedanför oss. Väl där insåg vi dock hur in i helvetes långt vi hade kvar innan vi tagit oss ner till vägen.

Till slut var vi ändå nere. En väg uppenbarade sig och nu vet vi att på en kilometer framåt tog i oss 350 höjdmeter neråt vilket motsvarar en lutning på 35%. Ganska brutalt faktiskt. Vi kanske inte är Guds klyftigaste skapelser alla gånger men vi har i alla fall varsina ganska kralligt pannben och viker inte för utmaningar. Vi passar också på att tacka vår skapare för att vi kom ner oskadda, nästan. Patrik hade en rejäl rispa efter en vass gren på underbenet, där också ett tiotal mygg hade lägrat för en enkelt tillgänglig måltid.

Vi hittade vägen och behövde bara bestämma oss för om vi trodde att det var en ena eller den andra. Vi bestämde oss för att det var den ena, den som ledde fram till stigen vi planerat att följa. Vägen, blev en ganska överväxt sådan och ledde fram till ett slut. Vid slutet kunde vi ana, om vi verkligen använde fantasin, en stig som vi följde. Vi tog fram kartan igen och läste vad den prickiga linjen egentligen betydde:
”Stig, svårorienterad”
No shit. Vi såg också att den svårorienterade stigen rimligtvis borde finnas på andra sidan av den strömmande ca 5 meter breda bäcken. Fasen också. Men så länge vi följer bäcken och har ett fjäll på varsin sida om oss så är vi på väg åt rätt håll. Vi var ju inramade, på gott och ont. Att gå längs med en fjällsida innebär att fjällfoten hela tiden trampar en bit högre upp än dalfoten vilket kan kännas rätt tröttsamt efter en tid. Skogen var tät och snårig, underlaget svampigt och blött. Myggen hade funnit sitt paradis.

Skulle vi vada över bäcken för att se om vi hittade stigen på andra sidan?
Fanns det ens någon?
Det ser i alla fall mer platt ut på andra sidan, även utan stig är det troligen mer lättvandrat.
Det ser ut på kartan som att stigen snart ringlar över på denna sida men hur troligt är det egentligen? Vem skulle få för sig att bygga en bro här ute i snårskogen? Det måste ju vara fel på kartan. Ska vi chansa?

IMG_0109

Vi tänker sällan för länge. Av med skor och strumpor och över den iskalla, starkt strömmande bäcken med en botten av stora, vassa stenar. Det kan låta som en barnlek men jag fick mig en tankeställare i mitten av bäcken när jag höll på att tappa balansen: ”Tänk om jag ramlar här, med packningen på ryggen”. Men vi fixade det och Patrik, som dragit strumpor och skor på blöta och skitiga fötter stålsatte sig myggsvärmen medan jag packade fram handduken för att omsorgsfullt torka fötterna torra och rena innan jag klädde dem med ullstrumpor och kängor igen.

IMG_0110

Tre meter in. ”Där är en stig”. Väl ute på stigen garvade vi oss lyckliga och Patrik sa: ”Det är ju för tusan en väg”
Kaxigt gled vi fram längs ”vägen” ett par hundra meter på sin höjd, ändå fram till dess att den försvann ner i bäcken och uppenbarade sig på andra sidan, den sidan vi nyss vadat ifrån. Vad f—n. Vi vadar inte igen eftersom att vi vet att den kommer tillbaka till denna sidan lite längre fram. Vi stannade alltså kvar och tog oss fram efter bästa förmåga till dess att stigen kom tillbaka och sedan försvann ut i intet. Svårorienterad var ordet.

Vi fick klättra upp för att blicka ner över kanten på en ravin för att se bäcken, ravinen passerades, vi gick nedför och knatade snart i höjd med vattenlinjen. Ny ravin, uppför och nedför. Vi visste att vi inte kunde gå fel. Så fort tiden var mogen för oss skulle vi knata rakt på leden igen. I höjd med en plats där vi vid en tidigare vandring tagit en paus för fika, Synddalsstugan.

Tiden gick och vi likaså, de sista gångerna vi gick uppför valde jag att koppla bort kolan och inte tänka utan bara gå. Här kan vi inte stanna. Hungrig och matt men benen gick. När samtliga raviner låg bakom oss kom vi in på myrmark. Jag orkade inte bli lika blöt om fötterna som föregående dag och blev ganska duktig på att hitta tuvor som höll mina fötter tillräckligt högt för att inte trampa igenom. Jag fick kämpa bra för att hålla jämn takt med Patrik som fullständigt verkade skita i om han blev blöt om fötterna och klafsade rakt framåt oasvett hur det det  såg ut.

Vid vissa tillfällen försökte jag hålla mig på kanten till bäcken. Kanten var förhållandevis torr men eftersom att träden som växte där lutade in mot vattnet fick vi hålla oss fast i grenarna för att runda träden utan att trilla ner i böljan den blå. Vi vet nu att denna terräng, mellan fjällen, som vi tänkt skulle vara dramatisk och upplevelserik, var just dramatisk och upplevelserik. Det råder skarpa tveksamheter om någon människa innan oss varit lika eländigt envis för att verkligen fortsätta framåt genom en terräng som känns mer tillgänglig för sorkar och grodor än för oss människor.

Efter vad som känns som en evighet (läs ca 2 timmar) knatade vi rakt på Synddalsstugan. Vi blev överlyckliga. Platsen verkade tom och vi stannade för att äta och dricka. Vi behövde en paus. Vi behövde verkligen en paus.

IMG_0030

Vi gjorde mat, så mycket mat faktiskt att gasolen inte räckte för att värma kaffevattnet. Vi tog vår sista Bounty utan kaffe och traskade vidare, vidare hemåt. Bara en och en halv mil kvar hem till Gubbmyren. Nu kör vi.

Vi följde leden från Synddalstugan, tre km till Källfjällstugan. Från Kjällfjällstugan över Källfjället, efter leden denna gång, till Östfjällstugan. Vi ides inte ens kolla om gjutjärnsspisen var igång för kaffet vi drömde om. Vi ville bara hem.

Någonstans på stigen mellan Östfjällstugan och Högfjället såg det ut som att det skulle gå en sådan där ”svårorienterad” stig mot Köarskär som ligger i anslutning till Gubbmyren. Det vore ju skönt att slippa baxa sig fram genom tät skog men när fasen kommer stigen? Kommer den ens eller ska vi släppa leden och börja gena här?

Ja, det skulle vi tydligen. Rakt över fjället styrde vi stegen och det gick ju fint. Jättebra faktiskt, ändå tills myggen plötsligt kom, från ingenstans fullkomligen vällde de över oss och samlades likt virvlande moln som skapade en siluett runt kroppen. Med hjälp av rörliga axelleder lyckades jag krångla fram djungeloljan och smorde in hela fejset med innan jag langade över den till Patrik.

Jag vet inte om ni orkar höra mer om terrängen men jag tänkte för en stund att det hade kanske varit smartare att följa leden till Högfjället och därifrån ta en taxi hem. Men nu kunde det ju inte vara långt kvar.

Då kom regnet. Visst vore det väl synd om det gick en hel dag utan regn. En rejäl skur kom. Skulle vi plocka fram regnkläder? Näe, vi ville bara hem, så vi gick. Jag hann till och med tänka att nu skulle det ju kännas ännu najsare att öppna dörren och kliva in i stugan när vi nått slutet på denna vandring.

Ravin, ta oss rakt över eller runt?
Vem vet hur långt den sträcker sig?
Jag röstar på över. Klättring ner, klättring upp.

IMG_0089

Pust över, en bit fram ytterligare en ravin, samma beslut. Tredje ravinen försökte vi hålla oss på kanten men till slut hade vi lyckats singla oss ner längs kanten till botten, upp på andra sidan och slutligen var vi framme vid hus, på skogssidan, baksidan. Nu var vi trötta på skog och spatserade rakt över en tomt som såg tom ut. Följde vägen hem till huset på Kremlavägen i Gubbmyren.

Patrik: ” Får jag bjuda på middag på Gustavgrillen ikväll? Vi startar med ett glas champagne!”
Hur skulle jag kunna tacka nej till ett sådant erbjudande?
JA TACK!

Denna dag, då vi tänkt ta enkla vägar hem, blev sju resor tyngre än gårdagen men vi vet nu att så länge vi bara knallar så kan vi troligen gå nästan hur långt som helst.

Vad har vi då lärt oss?
Packa ner mer godis (nödproviant)
Tvättlina för att kunna torka kläder över elden vore toppen.
Tändved för förenkling vid tillfälle av genomsurt trä i naturen.
Varmt underställ att sova i.

Tänkvärt:
Det finns en anledning till att någon markerat ut leder åt dig. Jag antar att dessa kloka människor har hittat de mest lättvandrade vägarna till de vackraste platserna.

Ångrar vi våra vägar?
Knappast. Nu har vi fler galenskaper att garva åt tillsammans och även om lederna tagit oss till vackra platser hade vi missat en hel den minnesvärda ögonblick och fantastiska vyer.

Ännu en gång vill vi tacka Alewalds för fantastisk hjälp med utrustning.

Åsa och Patrik

Genrep inför BAMM – Materialtest

Idag var det dags för oss att ta oss ut på fjället i Sälen. Vi ville testa vår nya utrustning och vi ville testa att ta oss ut på fjället med bestämt mål utan att följa de färdiga lederna. 

Vårt mål var Öjskogsfjället, det ska ju vara så vackert, har vi läst. Vi gick direkt ifrån vår stuga och kryssade oss fram genom skogen. I början mötte vi en hel del korsande stigar med färska fotspår från både människa och hund. 

Gott om folk (läs norrmän) fanns det också i Östfjällsstugan där vi tog vår första paus och väntade ut det värsta regnet. Då passade vi på att testa handpressorn i naturen för första gången. Espresson smakade magiskt.

  
När det värsta regnet passerat styrde vi kosan över Källfjället för att nå vår lägerplats på Öjskogsfjället. Vi konstaterade att det är väldigt lätt att navigera på fjället, i alla fall uppe ifrån fjälltoppen. Sikten är god och det är lätt att ta sikte mot ny fjälltopp. Så fort man befinner sig i dalen, där det växer skog är det betydligt svårare. 

Vi kom fram till vårt mål, tror vi. Vi har lägrat, ätit, eldat och nu slagit oss ner i tältet. Allt detta under regn. Vi hade bra väder när vi gick men så fort vi skulle slå läger tog regnet fart. Nu har det slutat och vi hoppas på finväder imorgon. 

   

 
Nu natti natti. Hörs igen imorgon.

Åsa och Patrik

Mot paradiset

Ruskigt hungriga sitter vi återigen i billen. För att hinna vara i vårt paradis så länge som möjligt väljer vi att åka ikväll, efter passen på SMART. Det känns ju så bra att vakna upp på plats imorgon.

Nu ska vi upp och göra några förberedelser för vårt altanbygge och passar då också på att testa utrustningen vi köpt, vår samarbetsförmåga och vår kapacitet att ta oss fram i fjällen med kompasss. 

Att förena nytta med nöje är den bästa föreningen.

Altanbygge+tält på fjällen = sant

Vi har ett trevligt samarbete med Alewalds och tack vare det får du, som följer oss, 10 % bonus på allt du köper i deras butiker.

Maila oss så får du pdf:en du ska visa upp i kassan vid köp (info@smartatillskott.se)

Ha det gott.

Åsa och Partrik

Rätt mat i naturen

Som du säkert redan lagt märke till har vi en del idéer för oss när det gäller kost. Igår på Alewalds köpte vi också med oss lite olika varianter av torkad mat. Det var en omöjlighet att hitta maträtter utan potatis, pasta, ris, bulgur eller cous cous.

Vi tog ändå med oss några för att prova, ett par maträtter med potatis, som vi tycker är aningen bättre än pasta. Det bästa vore förstås om vi kunde göra i ordning vår egen mat för att få med oss precis det vi vill ha med oss ut på fjället. Lite på skoj, tänkte jag att vi får väl börja torka vår egen mat.

Men vad tusan. I ett bokställ med böcker om vandringar runt om i världen stod också boken ”Torka mat” av Eric Tornblad.

Den tog vi. Nu ska vi bara hitta tiden för att börja torka vår egen mat. Tänk vilka variationer vi kan göra. Precis det vi vill ha med oss och precis det vi vill äta.

Jag har aldrig påstått att friluftsliv skulle vara ett intresse som inte kräver tid för planering och förberedelse.

Torka mat!
Åsa