I huvudet på Einstein – eller hur Patrik gick från vägra Maraton till överväga Maraton

Ja ibland är det nyttigt för mig att reflektera över hur jag själv fungerar.

Jag har under åren sprungit en del lopp. Ett gäng Lidingölopp och ett gäng halvmaraton har det blivit. Speciellt under åren när jag gjorde en Svensk Klassiker var det ett ”nödvändigt ont” att löpa längre lopp.

Halvmaraton har jag alltid gillat. 21 km känns så lagom då det aldrig hinner bli tråkigt. Taktisk behöver man heller inte vara, det är bara fläska på. Men ett helt maraton? Jag känner många som har sprungit olika maraton. Jag däremot har högt och tydligt förklarat att den distansen inte lockar mig ett dugg. Det har varit helt sant. Jag har inte varit i närheten av att känna lust för att springa 42.195 meter på Stockholms gator.

Så inte heller i år. Men i måndags hände något. Lite slösurfande placerade mig framför en artikel om att det i år finns platser kvar till lördagens drabbning. Det brukar ju aldrig hända! Alla de stora loppen brukar vara fulltecknade långt i förväg.

Då väcks en tanke i mig. Det kanske är ”meningen” att jag ska springa Stockholm Maraton i år? 🙂

En tankeprocess startar där och då och pågår fortfarande. Jag ska försöka återskapa den supertydliga tankebanan i kronologisk ordning så att ni är med på noterna!

Måndag 25/5 klockan är 17.30. Jag är ensam hemma. Åsa har dragit iväg för att vikariera för mig på mitt BODYPUMP-pass och jag inväntar att tiden ska bli mogen för att dra iväg till löpgruppen.

Här startar det organiserade kaoset….. (Kursiv text beskriver mina tankar….)

Hmmm…. Startplatser kvar till maran. Vore lite kul att vara med eftersom det vore så oväntat. Jag är ju inte tränad till en mara direkt. Det gör väl saken lite mer utmanande?

Jo Einstein. Utmanande så in i h-e faktiskt. Det kanske till och med vore dumt? Nä inte dumt. Bara kul. Undrar hur jag ska lägga upp för Åsa att jag vill springa maran på söndag? Det är risk för att Åsa inte kommer tycka att det är så SMART att springa maran utan att vara helt förberedd och dessutom med en trasig hand. 

Väl hemma efter våra pass och sittandes i soffan med vår laxsallad så låter jag ett par ord slippra ur min mun mitt mellan två tuggor: ”Det finns tydligen startplatser kvar till maran på lördag”.

Ok säger Åsa. Är du sugen på att springa? Nääää säger jag. ”Det vore ju helt galet”. Jag tystar ner mig själv och fortsätter tänka.

Jag springer ju rätt mycket. Tre mil per vecka blir det nog om jag räknar med löpgruppen. Så löpformen är ok. Men jag har inte sprungit mer än 1 mil i sträck på väldigt länge. Jag borde haft fler långpass för att vänja kroppen vid så långvarig belastning. Men vad fasen. Jag har ju sprungit massor med långa pass tidigare och hållit mig skapligt tränad så nog borde jag klara ta mig runt en mara? Klart jag gör. Bara jag fimpar all form av tidspress och bara har ambitionen att ta mig runt så är det lugnt.

På tisdagen kläcker jag idén att jag springer maran om vi får ett gäng nya likes till SMARTA Tillskott på Facebook. Jag langar upp målbilden: Kommer vi upp till 500 likes innan fredag kväll så springer jag. Jag övertygar både mig själv och Åsa att det kommer bli tufft så någon mara behöver jag nog inte springa. Kampanjen startar på Facebook. Vi får många nya likes. Många vill att jag ska springa maran. Kul!

Tankegångarna kring maran fortsätter. Kalla mig dagdrömmare men jag funderar helt klart en hel del på detta just nu. Jag går in i mitt huvud igen…

Hoppas verkligen att jag får så många likes att jag FÅR springa nu. Annars blir jag ju jättebesviken. Mentalt har jag börjat ladda för loppet. Jag börjar tänka på hur det kommer att kännas att stå vid starten och jag börjar tänka taktik. Åsa och jag pratar kost och tänder bägge (det är dock bara en av oss som springer…) två på idén att genomföra en mara utan en traditionell kolhydratsladdning och utan en massa enervit/maxim och andra konstgjorda sockerbomber. Pure water and some bananas! Så ska slipstenen dras! Hoppas nu att det blir 500 likes så att jag kommer till start.

Idag har jag varit på konferens hela dagen hos ett företag jag har ett större uppdrag för. Det fanns gott om fikabröd på bordet men jag säger glatt och lite stolt: ”Tyvärr har jag sedan en tid planerat (sedan i måndags) att springa Stockholm Maraton på lördag utan kolhydratsladdning, så jag kan tyvärr inte äta era goda kakor. Det vore ju fusk!”

Åsa och jag diskuterar kosten på en chatkonversation. Vi pratar lite mål och jag säger att mitt tidsmål (jag skulle ju inte ha något tidsmål!??) är 4 timmar. Vi säger ”hej då” och stänger ner chatten.

Jag börjar direkt tänka på målet. Ett mål på 4 timmar är ju livsfarligt. 4 timmar blir lätt 4 timmar och 1 minut. Då skulle jag gräma mig över att ha missat 4-timmarsgränsen med 1 minut och varit TVUNGEN att ta revansch nästa år. Nej det är mycket smartare att vara lite mer offensiv. Offensiv realist. Thats me! Jag springer en ”komfortmil” på 45 minuter i vanliga fall och då brukar jag ha känslan i kroppen att i det tempot kan jag springa lääääänge. Om jag lägger till 5 minuter per mil och siktar på att göra 50 minuter per mil loppet igenom, så landar jag på ca 3.30. Nu börjar det likna något! 3.30 vore MYCKET roligare än 4 timmar och 1 minut. Eller hur? Jag skickar snabbt ett meddelande till Åsa om mitt nya mål. Jag tar hennes uteblivna svar som att hon är överens med mig om att det är en rimlig målsättning och det känns bra. Alltid skönt att vara överens med Åsa.

Så nu är det två dagar kvar på vår lilla kampanj. Planen är klar som ni ser.

Nu ska vi bara ha lite fler likes så kommer jag köra järnet på lördag.

Och jag som ALDRIG skulle springa ett marathon….

Ha en fin kväll!

//Einstein

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s