Kolhydratuppladdningens vara eller icke vara…

… det är frågan.

Inför en prestation, lite större än de vanliga vill vi ju ladda för att orka. Med tanke på Patriks eventuella och spontana deltagande i Stockholm Marathon känns det ju aktuellt att bearbeta ämnet.

Förr var det ju självklart. Inför ett stort lopp var det uppladdning med kolhydrater som gällde. Först späkte vi kropparna, tömde depåerna totalt för att sedan proppa i oss kolhydraterna så vi nästan svämmande över.

Jag ska berätta om min egen, senaste upplevelse av fenomenet.
För två år sedan hade vi dragit ihop ett gäng från SMART Hälsa som skulle cykla Vätternrundan tillsammans. Vintern var lång det året och vi hade inte mycket tid på oss att komma i cykelform. Jag hade dragit ner rejält på kolhydrater sedan en tid och mådde toppen i kroppen. Inför loppet var jag tveksam till kolhydratuppladdning så klart men jag vågade inte chansa. Därför började jag, dagarna innan, att äta kolhydrater. Inte mer än vad vi kanske normalt gör men mer än jag själv gjort på flera månader. Jag späkte mig inte. Att gå hungrig är inte min grej. Jag lade helt enkelt bara till pasta, ris och potatis på tallriken igen. När brorsonen hade kalas så fikade jag utan restriktioner från mig själv. För första gången upplevde jag att den första chokladbollen var betydligt godare än den andra. Det var helt enkelt inte lika njutbart att fika ”för mycket” längre.

När den stora dagen för det långa loppet var kommen buffrade vi, hela gänget, med pastabuffé. Det finns självklart ett ställe för det i Motala när Vätternrundan går av stapeln.

Jag hade också med mig några gelförpackningar att fylla på med under cykelresans gång.

Hur gick det då?

Förutom att jag, vid ett tillfälle mitt i natten, höll på att bryta ihop rent mentalt så tog jag mig runt tillsammans med min draghjälp Marie Kasselskog. Det gick ju alltså rätt bra. Man kommer långt med en tjurig skalle.

Det intressanta är dock att min mage kändes proppfull hela vägen, vilket inte blev bättre av de desperata försöken att toppa energinivåerna med bullar längs vägen. Bullar, det bjuder de rikligt på, det må jag säga.

Det gick inte att gå på toa, det gick inte att kräkas. Magen kändes som den var full av cement hela vägen upp din den lilla fladdrande fliken långt bak i gommen. Jag återgick omedelbart till min lågkolhydratkost och det kändes skönt med ett utrensande pass BODYSTEP® dagen efter. Det tog två dygn innan jag var som folk igen.

Hade jag vetat det jag vet nu så hade jag struntat i de extra kolhydraterna innan och fortsatt med min normala kosthållning. Det testade vi nämligen när Patrik skulle cykla Cykelvasan i augusti förra året. Vi hade precis shapat upp kosten ytterligare och han cyklade helt och hållet på den mat vi normalt äter. Han gick i mål sparsamt räknade minuter långsammare än personbästa året innan då han dessutom var betydligt mer cykeltränad. Vår slutsats är helt klart att kolhydratuppladdning är fullkomligt betydelselöst och bara slöseri, helt och hållet på bekostnad av välbefinnandet.

Mitt tips inför lopp:
1. Ät som du brukar, kanske bara lite större mängd.
2. Se till att du är utvilad när det är dags.
3. Ha lite nötter med att plocka i dig under loppets gång för att, vid behov, snabbt tillföra kroppen energi.

Lycka till!
Åsa

3 reaktioner på ”Kolhydratuppladdningens vara eller icke vara…

  1. Det säger väl sig självt stt kolhydratladdning inte är en lysande ide om man som du är van vid en kost låg på kolhydrater? 🙂

    Innan maraton äter jag lite extra allt de sista två dagarna utan att vräka i mig. Försöker också dricka lite extra även om det egentligen inte går att vätskeladda. Däremot äter jag också två påsar av mitt favoritgodis Bassett’s Vingummin. 🙂 en slags mental uppladdning som talar om för mig att nu är det dags vilket ger en liten placeboeffekt.

    Gilla

    1. Naturligtvis är det så Staffan. Jag tror dock inte att kolhydratladdning har någon större effekt på någon (om inte för placebon då, vilket inte ska underskattas). Tränar vi med en kost låg på kolhydrater blir kroppen bättre på att använda fett som bränsle vilket också ger bättre förutsättningar när vi ställer upp i långa lopp då fettet räcker betydligt längre.

      Vingummin är gott och alla hittar vi våra triggers för att försätta oss i rätt mentala tillstånd innan lopp eller tävling.
      Kör du maran på lördag?
      /Åsa

      Gilla

  2. Nej inte i år, jag har sprungit fem gånger i Stockholm och för mig fungerar det motivationsmässigt bäst att springa vartannat år. Dessutom har jag åkt på min första överbelastningsskada efter att ha varit dum och inte lyssnat på kroppen vilket jag skrivit om i bloggen. Jag rehabar, kör cykel och siktar på min första mara utomlands i höst i New York istället 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s