5 timmar på akuten ger tid för tankar

Jag vill börja med att poängtera att jag INTE tycker synd om mig själv. Det gör jag rätt sällan.

Igår berättade jag i bloggen att lunchjoggen bjöd på en halkning i världsklass som resulterade i ett rejält skrapsår på vänster höft. Det sved rätt bra i duschen kan jag avslöja….

För ett par år sedan när jag cyklade mycket MTB så hade jag skrapsår för det mesta. Jag brukade jämföra mig med Kalle i Kalle och Hobbe. En kille som knatade runt i shorts hela sommaren med plåster på knäna. Så kan ju inte en vuxen man gå runt, så jag drog ned på cyklingen. Löpningen kändes tryggare.

Men nu sitter jag alltså här med ett stort runt skrapsår. Det ska dock nämnas att jag inte lider så mycket av det och ingen annan heller då det sitter på en plats som jag större delen av dagen skyler med byxor. Så ingen större skada skedd.

Det jag inte kände direkt vid vurpan är att jag slog mig rejält i vänster hand. Handen blev ömmare ju närmare kvällen kom. Eftersom jag hade ett Bodypump-pass schemalagt 17.30 så gjorde jag ett par ”avancerade tester” för att se hur mycket handen pallade. Jag kom fram till att jag nog kan leda passet men skulle inte kunna göra några armhävningar själv. Det fick lösa sig med coachning av tempo så att i alla fall deltagarna fick sina armhävningar. Supersäker plan med andra ord.

Lätta vikter satt på stången när första låten drog igång. Det gick rätt ok ända tills stången ska upp på axlarna i uppvärmingslåten. Då blev vinkeln fel för handen och smärtan gav mig blixtar framför ögonen. Därifrån blev passet rätt smärtsamt.

Känslan var skön när vi kom fram till stretchen. Sedan på med löpskorna igen för att dra ut i vårkvällssolen med löpgruppen.

Anna-Karin i löpgruppen hade läst om min vurpa och frågade hur jag mådde. Jag sa att handen var värst och det gjorde Anna-Karin glad, för det hindrar ju inte löpningen. Rätt inställning!

Efter att vi genomfört våra intervaller så kom jag till slut hem till soffan. Helt plötsligt fick jag mer tid att känna efter och det var inte bra. Helt plötsligt hade jag väldigt ont i handen. Skit. Natten blev jobbig då handen höll mig vaken ett par timmar.

På morgonen bestämde jag mig för att ta ett snabbesök på akuten. Som ni säkert vet så existerar inga snabbesök på akuten…. Det hade jag bara glömt.

Efter två och en halv timme fick jag träffa en doktor i 1 minut och 30 sekunder cirka. Den snälla damen frågade vad jag hade gjort och jag berättade min historia. Jag undanhöll dock en sanning. Den att jag tränat Bodypump efter vurpan. Jag tänkte nog att det inte skulle imponera på doktorn och jag tycker inte om att verka dum…

Ifrån doktorns rum bar det av till röntgen. De har tydligen en fast rutin för vilka bilder de ska ta på misstänkta handledsfrakturer och de tog bilder på min hand från fem vinklar. Helt otippat satte jag det klassiska skämtet när sista bilden var tagen: ”Nu var det faktiskt andra handen jag gjorde mig illa i”. Skämtet satt så bra att röntgensköterskan tittade oroligt på mig och sa att det varit så mycket röntgenpatienter idag att de hade svårt att hålla reda på höger och vänster så sent på dagen. Jag avslöjade skämtet lite förläget och gick ifrån röntgenavdelningen tillbaks till doktorn för att få min dom.

Väl hos doktorn igen så får jag höra att jag har ett ”slitfragment”. Helt enkelt en benflisa som slagits bort och nu ligger och åsamkar smärta. Inga brutna ben eller leder, dock ett lite sargat skelett. Det medför inga funktionella hinder mer än att det gör ont som fasen när jag belastar handen i ett par olika vinklar. Jag valde bort gipsskena och fick handen lindad, en linda jag behåller så länge det gör ont.

Som jag skrev så är det inte så synd om mig. Det var klantigt att halka men det kan ju faktiskt hända. Men att därefter gå och träna Bodypump var inte smart. Att utsätta kroppen för en sådan belastning med en skadad hand är ju att be om problem. Visst, passet genomfördes där och då men med risken att istället bli borta i veckor framöver    p g a att skadan förvärrats och det är det ju inte värt.

Så under mina timmar på akuten som gav mig tid att tänka till lite så kom jag till den insikten att vi som instruktörer ska vara föredömen på flera olika plan inom träning. Ett av de planen är så klart att man ska inte träna skadad. Det är inte smart träning och det skulle vi aldrig rekommendera en medlem.

Var rädda om era kroppar och lyssna på de signaler ni får av den. Vi har bara en kropp och den ska hålla länge.

Trevlig kväll på er alla.

//Patrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s